The Boneyard – Ett par ungar som har blivit mördade kommer till liv som zombies (or something) på bårhuset. Detta gestaltas i filmen där man har överanvänt dramatisk musik till en nivå som inte ens Star Wars skulle kunna toppa. Och lägg till på det världens plattaste dialog (där de egentligen inte säger någonting, utan bara yttrar plattityder från början till slut. Vad är det egentligen Dana säger när hon anförtror sig till Gordon och ska berätta om varför hon försökte ta sitt liv?) utarbetat av ett skådespel som lämnar hur mycket som helst att önska.

Som plusmney har vi det fånigaste vapnet ever som hittas i “bevisrummet”. Toppa med en relativt snygg design på monstren men som manövreras som om de vore del av en skolpjäs. Till och med Mupparna har bättre och mer trovärdiga rörelsemönster än de här “monstrena”. Oh, glömde jag säga att den svarta killen är den första som dör?

The Boneyard hittar du bland bottenskrapet bland B-filmer, här finns inget över huvud taget att hämta förutom gapskratt över uselt genomförande och facepalms för tafflighet. Inte ens idén till manuset är bra. Och jag nästan dör när jag framåt slutet ser att de har rippat av scenen från Aliens där Ripley slåss mot Xenomorph-drottningen. Eller var det ett homage? Jag tror inte James Cameron känner sig ärad.

Kanske ska jag nämna åtminstone något positivt. Och det är väl pudelzombien på slutet (det är roligt!) och att receptionisten heter Miss Poopinplatz. Känn på den. Bajsarplatsen. Det är ett ord som ganska väl sammanfattar The Boneyard.

Författare, sexrådgivare, föreläsare, journalist och samhällsdebattör. Så står det på Wikipedia om Katerina Janouch. Jag känner till hennes namn, men inte vad hon har gjort. Och epitetet Samhällsdebattör – är inte varenda kotte med ett Facebook-konto det numera?

Hur som helst. I boken Bedragen får vi följa fyrbarnsmamman tillika barnmorskan Cecilia och hennes relation till maken i familjen, John. Deras relation ställs på sin spets när Simon, ett okänt barn som John har med en tidigare flamma, plötsligt ringer på dörren.

Författarskapet är bra, och det växlar mellan att i detalj gestalta jobbet på förlossningen och “jobbet” hemma. Katerina är duktig på att beskriva känslor och tankar som jag tror att många kan identifiera sig med. Den dolda ilskan, irritationen och de outtalade förväntningarna som finns där på varandra som skulle lösas hur enkelt som helst om man bara pratade med varandra och var ärliga mot varandra. Relationer är det hon har velat gestalta, och även om det spetsas med lite noir-liknande mystik/drama som tyvärr lite för lättvindigt tar överhanden mot slutet, så är det just relationerna som hon lyckas gestalta otroligt bra och som också är den stora behållningen.

Tydligen är det här första boken i en serie av böcker med samma protagonister. Jag kommer nog inte att läsa dem. Men det var intressant att stifta bekantskap med Janouch’s författarskap. För till syvende och sist så är genren inte min. Fast kommer boken dimpandes ned så måste man ju läsa den – eller?

Ge henne en chans. Det var inte så illa som jag trodde.

ISBN: 978-91-86067-56-4

Jag visste inget om varken Toni Morrison eller boken Solomons Sång när jag fick den i handen för länge sedan. Men en snabb titt på Wikipedia ger dig en liten fingervisning om vad det är för artefakt på ca 350 sidor som det rör sig om:

Solomons sång, originaltitel Song of Solomon, är en roman av den amerikanska författaren Toni Morrison från 1977 (svensk översättning 1978). Boken följer Macon “Milkman” Dead III:s liv, en afroamerikansk man från Michigan, där han bodde från födseln tills han blev vuxen.

Boken vann National Books Critics Award, valdes in i Oprah Winfreys kända bokklubb och refererades till av Svenska Akademien när de gav Morrison 1993 års nobelpris i litteratur.

Boken rymmer många teman, inte bara en gestaltning av de svartas ställning i mitten av 1900-talet i USA, utan även betydelsen av sång, av namn, av familjehistorik och identitet, och givetvis av jämställdhet (eller snarare bristen på det).

Man kan tolka boken på många sätt. Morrison har ett speciellt sätt att skriva på som stundvis är poetiskt och inspirerande allegoriskt – och stundvis blir det lite väl långa utsvävningar som är jobbiga att ta till sig.

Solomons Sång är definitivt inte en bok jag hade plockat upp från rea-högen om den inte kommit och landat i mitt knä av andra orsaker. Jag är glad att jag fått stifta bekantskap med Toni Morrion’s författarskap, men jag vet inte om den sållar sig till mina favoriter. Det är inte riktigt min kopp av te. Men det är definitivt en läsvärd och bra bok, skriven av en skicklig författare.

ISBN: 91-7448-731-0

Outcast kan inte ha haft någon större budget eller genomslag, men det är ändå en film som lyckas imponera. I denna brittiska/irländska rysare så börjar det med en man som ger sig ut på jakt med hjälp av keltiska krafter efter någon/något. Denna någon/något förstår vi ganska snabbt är en pojke som reser runt tillsammans med sin mamma.

Vi får ingen bakgrund, vi får inga förklaringar. Allting som händer förklarar sig längs vägen, och detalj på detalj avslöjas och vi får lära oss mer. Magi, häxkrafter och annat används i jakten och som försvar av de jagade mot jägaren. Det är det förra som är filmens stora styrka. Att vi inte skrivs på näsan utan själva får fundera lite över vad det är som händer och vad som menas med de olika meningsutbytena som sker. Vi tvingas läsa mellan raderna men får samtidigt en grafisk verklighet inpräntad på näthinnan.

Outcast är en frisk fläkt bland filmer som annars verkar gå på tomgång i hjärnkontoret där kreativiteten har gått förlorad och man hellre vill följa en given mall. Att man också utnyttjar ockulta keltiska delar är roligt (det sker inte så ofta). Det beryktade monstret, som vi får stifta bekantskap med, är heller inte så dåligt gjord som man kunde ha trott från början.

Ge den en chans.

Larva. Tänk dig Critters (eller kanske Tremors), fast parasiter istället på amerikanska landsbygden som infekterar kossor och sedan växer sig så stora så att de bryter sig ut ur värddjuret och dödar det med en explosion, för att sedan anta någon fladdermus/drak-liknande form och attackera “större” värdar (läs: människor. Ja, jag vet att människor inte är större än kossor, men ni förstår säkert intentionen här från manusförfattaren).

Lägg på ett lager av genmodifierat foder som är boven i dramat tillsammans med det kapitalistiska företaget, och den “trädkramande” veterinären som är hjälten för dagen, samt bonden som har båda fötterna på jorden och kan skilja på rätt och fel och är samtidigt en riktigt badass motherfucker och du har receptet för den här filmen.

Det är en blandning av sci-fi och rysare, men jag blir inte så imponerad. Den är lite för platt och lite för tråkig, och grejen med en “okänd djurart” som attackerar har ju gjorts tidigare (läs ovan). Och då gjorts bättre.

Det är väl inte helt en katastrof dock. Spänning finns där, stundtals, men när man får se dessa fullvuxna parasiter så lämnar CGI-effekterna lite kvar att önska.

Tyvärr blir det ingen rekommendation i min bok.

Också känd som “From a Whisper to a Scream“. Vincent Price spelar här en äldre herre som ramar in fyra stycken berättelser om en och samma stad i Tennessee, Oldfield. Det är något fel på staden, och det är den här ondskan som finns där som gör att så mycket konstigt sker. Bland annat ska det vara orsaken till att hans systerdotter fick möta döden med hjälp av injektioner i fängelset.

Det skulle kunna vara en filmatisering av en Stephen King-novell. Men det är det inte. Det skulle också kunna vara en variant av Tales from the Crypt. Men det är inte heller. Vi får dessa fyra berättelser matade till oss, och de håller alla olika kvalitet. Det är inte din sedvanliga taffliga B-produktionskvalitet, men det är heller inte ett berättardjup som får dig att intressera dig närmare för karaktärerna. Se det mer som en känsla att röra sig bakåt i tiden till sena sommarnätter ute på landstället, tittandes på gamla skräckfilmer alldeles för sent på nätterna. Det är ungefär så som den här filmen landar. Och det gillar jag. Bisarrt och underhållande. Skrämmande? Knappast. Minnesvärt? Ja.

Hollow, också känd som Dunwich (nej, det finns inga nämnvärda allusioner mot Lovecraft – leta vidare om det är det som du är ute efter). En brittisk mockumentary-skräck som förlitar sig lite väl mycket på mörker och det fördolda för att riktigt lyckas. Det stämmer att det vi inte ser är det som vi är mest rädda för, men när det går till överdrift och vi förväntar oss se någon skepnad dyka upp ur mörkret men aldrig presenteras något, ja, då brister tålamodet till slut.

Fyra unga människor åker ut på landsbygden där de stöter på ett ganska coolt men av någon anledning “läskigt” träd. I gruppen finns spänningar, ett f.d. förhållande som håller på att utveckla sig till ett qaud-drama (det funkar inget vidare; jag fattar grejen, man försöker ge en lite djupare story än det sedvanliga para-ihop-några-stycken-och-skicka-ut-dem-på-landsbygden). Men det tar liksom aldrig fart eller blir trovärdigt. Gruppdynamiken som man åstadkom i The Blair Witch Project till exempel är långt borta här.

Hur som helst. Gamla legender om folk som hängde sig i trädet och nån munkjävel som bor i trädets stam och ställer till trassel. Eller nåt i den stilen. Det hjälper inte att de kvinnliga skådespelarna är snygga eller att det är lite omväxling från amerikanska södern som setting, det blir aldrig riktigt läskigt eller riktigt bra. Det är dock inte detsamma som att det är dåligt. Jag har sett många mockumentaries som är avsevärt sämre än det här. Jag är nästan mest impad av själva trädet, som jag antar finns på riktigt och ser riktigt ballt ut.

Hollow kvalar in som en reko medelmåtta, varken mer eller mindre.

Tänk dig The Walking Dead. Eller jag vet inte om det är en bra liknelse, för jag har inte sett serien. Men något form av virus drabbar mänskligheten (well, USA…) och vår protagonist tvingas överleva i ödemarken tillsammans med ett gäng andra människor, undvikandes de stora städerna där smittan (och således zombies) finns. Vår “hjälte” ska ta sig till en viss stad där hans tjej befinner sig. Men det är inte helt säkert att hans nyfunna kamrater vill dit. Hur ska han hantera detta?

Tyvärr på det mest idiotiska sätt som någonsin finns. Istället för att övertala dem och försöka leda dem så ser han till att de dör istället. Och han konstaterar hela tiden att han behöver dem för att överleva, men när han varit en douchebag och övergett dem till sitt öde så visar det sig att han klarar sig bara bra på egen hand.

Man får knappt se de “infekterade”, och även om det skulle kunna vara ett stilistiskt grepp och inte brist på tid och pengar för make up, så blir det inte bra. Det blir aldrig spännande, det blir aldrig trovärdigt. Dead Weight lyfter aldrig, och det taffliga skådespeleriet och de banala tillbakablickarna som ska få oss att känna något för protagonisten funkar inte. Inte över huvud taget. Det blir bara skit.

Nu snackar vi. Darkness är en riktigt bra, klassisk spökhistoria där ett hemsökt hus får stå i centrum. Lena Olin spelar mamman i en familj med två barn där de flyttar från USA till landsbygden i Spanien. Tyvärr verkar huset som de flyttat in i ruva på ett par hemligheter. Ända sedan What Lies Beneath och Stir of Echoes (eventuellt också The Shining) så har vi här något som håller klass.

Det görs för få sådana här bra filmer idag. Uppbyggnaden till crescendot i slutet är perfekt, och filmen avslöjar mysterie för mysterie successivt.  Spänningen byggs upp på ett fantastiskt sätt, och sättet som man har jobbat med kameran, skuggor, ljudbilden – allt är i toppklass. Jag har svårt att hitta något att klaga på. Till och med slutet är tillfredsställande.

Det här är Grade A Ghost Story serverat på ett spanskt silverfat (där tyvärr de som ska vara spanjorer pratar engelska med spansk brytning, men men – man kan väl inte få allt). Bra jobbat, Jaume Balagueró (som också skrev manuset till [REC], det spanska originalet med dess uppföljare – som också är i världsklass).

Skräck-mockumentary Crowsnest är bättre än vad man tror, även om våra protagonister är en uppsättning sjukt irriterande människor som mest skriker på varandra och har otroliga problem att lyssna på vad deras motparter har att säga. De kan inte föra en dialog, de för monologer och försöker överrösta varandra.

Det blir plågsamt, men inte lika plågsamt som några av de vitala missar som görs i filmen. Låt mig åtminstone få nämna två saker:

1. Hur kan man inte höra en skitstor husbil komma körandes på en grusväg och plötsligt vara överraskad att den är där?
2. Sedan när låter tutan på en husbil som den på en större lastbil?

Nåväl. Om vi släpper de där irritationsmomenten så är det faktiskt en hyfsat bra film när allt kommer till kritan. Den följer det sedvanliga receptet med ett gäng ungdomar som åker vilse i skogen och där på ett näst intill Deliverance-aktigt sätt får stifta bekantskap med lokalbefolkningen. Som visar sig vara kannibaler.

Om de bara hade skippat det överdrivna skrikandet och det helt irrationella beteendet hos vissa av karaktärerna (varför håller hon på och frågar om och om igen “vem det är som är där” när hon är i fara och blir tillsagd gång på gång av sin enda räddare att hon måste vara tyst? Bara för att hon fått foten avsågad så betyder det väl inte att hon har tappat sin hjärna?).

Det blir för mycket, det är liksom inte panik på riktigt. Det är bara gnat och tjat och man önskar att lokalbefolkningen hade varit lite snabbare i sitt arbete och fixat klart dessa pajasar (och därmed också gjort filmen kortare).

Men den har sina positiva sidor, återigen. Uppbyggnaden är bra och den har de scener man förväntar sig. Och tjejerna som är med är riktigt snygga. Att huvudpersonen är en riktig douchebag får vi nog leva med, vilket gör förlusten av honom (spoiler alert) mindre smärtsam.

Jag skrev en hel del här innan WordPress fick för sig att inte spara innehållet. Jag orkar inte skriva om allting igen. Jag kan istället sammanfatta det kort och koncist:

Closets är som ett avsnitt från Tales From The Darkside fast bedrövligt och helt enkelt skitdåligt. Undvik till varje pris. Det finns ingenting att hämta här.

Barricade kan ha varit det sämsta skit som någonsin har skapats på denna planet (ja, efter Violent Shit kanske). Utspelas i Tyskland, där två amerikaner och en tysk är ute och roar sig i skogen. Tyvärr visar det sig finnas kannibaler i området som jagar villebråd i vildmarken.

Det är för mycket gore under för långa scener med för mycket dålig musik. Det är stela karaktärer och dialoger som gör att mellansekvenser i TV-spel anno 1998 känns som Oscarsmaterial. FMVs är bättre än det här. Då förstår du hur illa det är.

Utdraget, överspelat, snurrigt, och noll trovärdighet. Jag bara önskar att skiten ska ta slut.

Undvik den här kalkonen, det finns inget smickrande att säga om filmen över huvud taget. Det är en 1,5h lång face palm.

Ett par deltagare i en reality-show ska bo i ett hus under 7 dagar, och om de lyckas så får de en jävla massa pengar. Självklart är stället hemsökt, och det vi får se är det som deras kameror de hade med sig lyckades fånga upp.

Det börjar ganska okej då karaktärerna beter sig så som man tänker sig att de skulle göra. Rationellt och (om än vissa av dem något hysteriska) så ändå gör de inte de typiska misstagen alla som dör i skräckfilmer gör. Det räcker dock inte för att rädda dem, såklart. Tids nog så faller de i fällan och utsätts för husets hemligheter som tar dem en efter en.

Det blir lite väl mycket skrik och hysteri ibland, och även om vissa av skrämsel-effekterna är relativt välgjorda så känns det som att man har plockat fritt från andra toppfilmer som Blair Witch Project eller Paranormal Activity och blandat det friskt. Man har liksom gjort ett lapptäcke av allt. Det funkar till 90%, men blir smärtsamt tråkigt under de övriga 10 procenten.

Tyvärr så faller det inte helt i min smak, även om jag faktiskt vill tycka om 7 Nights of Darkness.

“In 1953 the entire population of Wicksboro, Texas vanishes. Forty five years later a witness comes out of hiding to tell the story.”

Ja, ungefär så presenteras filmen. Vi får följa två grabbar som ska göra den här dokumentären om den här gubben som antingen talar sanning eller inte har alla sina indianer i kanoten. Hur som helst så blir resultatet mest ett virrvarr av en skakig kamera som zoomar in för mycket så man bara blir snurrig i huvudet och mår illa istället för att bygga upp någon form av spänning. Man har ett bra recept här, på något som skulle kunna bli bra. Men man misslyckas fatalt, det blir aldrig spännande. Alien-grejen blir liksom aldrig påtaglig, det skulle lika gärna kunna vara myndigheter som vill tysta ned nyfikna själar och inte utomjordingar som ska hindra några snorungar från att avslöja vilka de är.

Tyvärr, men The Wicksboro Incident hade potential i sin premiss, men blev i mina ögon ett svårtittat fiasko som skulle mått bättre av att inte filmats alls. Det finns mycket bättre mockumentaries med samma tema därute (Area 51, någon?).

Jag älskar Frank Miller’s stil. Och jag älskar noir överlag. Det är nog den enda uttrycksform där ostighet verkligen hör hemma och gör sig bra. Jag minns inte riktigt hur original Sin City utspelade sig, det var för länge sedan som jag såg den.

Men att titta på detta cineastiska mästerverk när det kommer till att svärta ned duken och endast ge färg åt några få detaljer som ska stå ut, och samtidigt erbjuda noir utav världsklass – det är en magnifik upplevelse.

Sin City: A Dame to Kill For har inte något större djup, men det är underhållning när den är som bäst. Jag skulle kunna se den flera gånger bara för estetikens skull. Filmen är vacker. Och den stjärnspäckade rollistan gör inte saken sämre.

Uppföljare brukar ju vara kassa. Inte för att jag har någon ärlig chans att jämföra med originalet (eftersom jag inte kommer ihåg så mycket av den), så kan jag bara bedöma filmen för vad den är. Och vad den är, är underhållning. Vacker underhållning. Ge mig mer.

Vilken jävla smörja. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vad som är (efter vad jag har förstått) en adaption av en serietidning som försöker berätta ett parallellt kapitel till vad som hände i de förra två REC-filmerna, så presenteras vi här med en hädelse som pissar på originalen till så stor grad att jag var nära på att stänga av skiten.

Jag vet inte längre om det är en zombie-skräck eller en parodi som jag tittar på. Jag kan ärligt talat inte avgöra det, eftersom det är så taffligt manus och rent ut sagt värdelöst regi att jag hade nog haft större behållning av att stirra på ett tomt A4. Nej, det är inte vettigt att stirra på ett tomt A4. Men REC-upphöjt-till-3 är heller inte vettigt.

Visst, halvsnygga zombies, och blodigt som sig bör, men det kan inte rädda den här kalkonen från ett totalt jävla bottenbetyg.

Undvik skiten som du skulle undvika en zombiesmittad spanjor!

The Frankenstein Theory innehåller en ganska intressant idé. En idé om att det var Illuminati som låg bakom Frankenstein och hans monster, men att Mary Shelley’s bok endast var en täckmantel och att det som verkar vara fiktion faktiskt är sanning.

Så en ättling till denna gamla forskare som en gång i tiden var verksam inom Illuminati får då för sig att åka ut till svinkalla norra Kanada för att leta reda på detta monster, som han är bombsäker på fortfarande finns.

Ett TV-team, som det ska vara i en mockumentary av stil, följer med honom. Alla inte lika motiverade. Självklart börjar saker gå åt helvete och snart nog vet vi om monstret är riktigt eller inte.

Jag hade väldigt låga förväntningar på filmen, men den levererade över förväntan. Visst, kanske inte så läskig som man hade hoppats på och ärligt talat blir det lite väl tunt mot slutet. Storyn är straight forward och man får vad man förväntar sig (inga större överraskningar att hämta här med andra ord). Men det är välgjort, och även om den inte kommer i närheten av det norska mästerverket Trolljegeren, så är det ändå en film som är värd sina 87 minuter.

The Atticus Institute är en skräck-mockumentary av det lite annorlunda stuket. Hela upplägget är som en sämre dokumentär som sänds på The History Channel eller någon liknande amerikansk kanal. Man får höra personer som var med på 70-talet och deltog i regeringens experiment med det övernaturliga berätta vad de var med om. Speciellt vad de var med om efter det att patienten / försöksobjektet Judith togs in.

För det visade sig att hon hade något verkligt att visa. De krafter hon besatt var inte att leka med. Frågan var varifrån dessa krafter kom ifrån, och om det ens gick att kontrollera.

På ett väldigt talangfullt och 70-tals-estetik-sant sätt så lyckas man här via dessa intervjuer samt “found footage” från insitutet berätta historien på ett sätt som bygger upp väldigt mycket spänning och förväntan. När skiten väl träffar fläkten så gör det det med besked. Tyvärr så tycker jag att avbrotten till intervjuerna tar bort lite av spänningen, av tempot och av skräcken som annars byggs upp så bra. Man vet ju vilka som överlevde, vilka som inte gjorde det, och i den kontrollerade stilla miljön man får vistas i (intervjuerna) så lyckas adrenalinnivån i blodet att stilla sig. Vilket jag tyvärr inte tycker är till det bättre.

Skickligt, bra gjort, och ett intressant upplägg – tyvärr inte så läskigt som jag hade hoppats på.

Mockumentary med Bigfoot-tema, av Eduardo Sanchez som gav oss den fenomenala Blair Witch Project. Några tonåringar är ute i skogen i Texas, där de råkar köra på “något” varefter de är jagade i skogen av okända ljud. Endast en i gänget inser att det är Bigfoot, tills kreaturet självt visar sig och sanningen går upp för alla andra.

Därefter den sedvanliga kampen om liv och död.

Tyvärr tycker jag det blir lite för ryckigt med kameran (även för en mockumentary) och jag tror filmen hade tjänat mer på att visa mindre av “monstret”. Det blir också väldigt ostigt mot slutet, och det är svårt att känna något som helst för karaktärerna som lattjar runt på skärmen och överanvänder ordet “bro”, tillsammans med ena tjejens alldeles för korta shorts som mest har lagts till för att få med lite obligatorisk naken hud.

Exists hade potential, men den söp bort den på vägen i sin hysteri. Kanske var också förväntningarna skyhöga med tanke på vem det är som ligger bakom filmen. Bara för att få förväntningarna grusade i slutändan. Det finns mycket bättre filmer om Bigfoot där ute (som också är mockumentaries).

En liten novellsamling skriven av Fredrik Lindström där han försöker analysera den knepiga nutidsmänniskan via exempel där syftet säkerligen har varit att ha en väldigt stor igenkänningsfaktor. Tyvärr resulterar det lite allt för ofta i gubbsjuka, och även om vissa berättelser är underhållande och kanske rent av rörande, så imponerar inte boken i stort. Den är kort och den är liten (till formatet), så de blott 212 sidorna går snabbt att läsa klart.

Småtrevlig pausunderhållning, men jag trodde nog att lingvisten Lindström kunde bättre än såhär. Kanske ska ta och läsa något annat som han har skrivit istället?

ISBN: 978-91-0-012696-4

Mockumentary där ett dokumentär-crew besöker en domedagskult långt ute i bushen. Den stora behållningen är David Macrae som spelar den riktigt läskiga kult-ledaren. Mockumentären är hyfsat välgjord och dramaturgin är bra, bygger upp på ett härligt sätt. Jag hade förväntat mig lite mer av storyn, så när det börjar närma sig slutet känns den plötsligt lite väl platt, och slutet blir jag inte helt klok på. Det ska tydligen finnas ett par alternativa slut. Det hade varit intressant att se dem också, kanske hade något av dem fallit mig mer i smaken.

Apocalyptic var bättre än väntat. Jag uppskattar nästan – i efterhand – att de element jag hade förväntat mig inte fanns med där. Den är läskig på ett helt annat plan än dina vanliga “hemsökta” mockumentaries. Flickorna i kulten, tillsammans med kultledaren, utgör ett konstigt sällskap där du som tittare aldrig riktigt känner dig trygg. Man har lyckats skapa en riktigt läskig atmosfär som aldrig behöver tas till överdrift.

Rekommenderas.

TACK Derek och Clif. Inte bara för att ni spelar er “själva” i Afflicted, utan även för att ni här har gett  oss något som är annorlunda och sevärt. Mockumentary, där Derek ska resa runt jorden och Clif, hans bästa kompis och fotonörd, ska följa med och dokumentera.

Något går dock fel på vägen. Derek börjar utveckla… symptom. Det vore synd att skriva mer om det, för det kommer att förta själva upplevelsen. Gör dig själv en tjänst och läs inte på något om filmen. Se den bara. Det är värt det.

För här får vi något nytt, som är både skrämmande och sjukt bra genomfört. Till en början var jag skeptisk då det mest såg ut som en påkostad reklamfilm, men efter att “händelsen” ägt rum… wow, då har vi en åktur att räkna med. Det är länge sedan jag blev så pass engagerad och imponerad av en film som jag blev av Afflicted. Faktiskt så hamnar den här på min topplista.

Skräckfilm i “ny” kostym, som känns jävligt fräscht. Ge Afflicted en chans. Du kommer inte att ångra dig.

Transcendence svarar på frågan vad som kan hända om AI går för långt. Johnny Depp spelar Will Caster, som tillsammans med sin fru forskar inom området AI. Tyvärr finns det grupper i samhället som hellre ser dem döda, som ser teknologin som hot. Så de skjuter honom. Med bara några dagar kvar att leva så tankar man in hans medvetande in i kvantdatorer, vilket gör att Will Caster (eller är det verkligen Will Caster?) lever vidare digitalt.

När han väl är ute på nätet, så kan han… antingen rädda världen genom nanoteknik, eller göra hela mänskligheten till sina slavar.

Typ så, är det väl vad filmen handlar om. Mer eller mindre. Det börjar lovande också, och Johnny Depp är alltid Johnny Depp. Han, och de övriga, gör en bra insats.

Tyvärr blir det lite väl frånvänt vad som skulle vara realistiskt vad gäller tekniken, och även om det går att acceptera så känns det som att det finns lite för många logiska luckor för att jag ska njuta helt och hållet. Men det gör inte så mycket. Det är fortfarande en bra illusion och en intressant idé satt på pränt. Lite som HAL  9000 fast inte ute i rymden.

Sevärd.

En survival horror / halv-mockumentary där ett gäng ungdomar besöker en övergiven skola ute på landsbygden för att se om de kan få se något övernaturligt. Det får de, till en så pass grad att de dör allihopa.

Yep, jag har just besparat dig ett av de sämsta val du kanske skulle göra i hela ditt liv, och det är att se The School in the Woods. Ord räcker inte till för att beskriva de brister som finns här. Tänk dig ett skolprojekt. Från grundskolan. Det är ungefär så dåligt. Min dryga 1-åriga son har bättre skådespelarförmåga en ensemblen här.

Visst, vi har en eller kanske två lite läskiga scener, men de dränks av allt annat skitdåligt nonsens och totala brist på kvalitet vad gäller genomförande, effekter, skådespel, dramaturgi, … ja, you name it.

Undvik!

Interstellar. Alla har sett den, utom jag. Christopher Nolan. Matthew McConaugaughueuuey. Anne Hathaway. Rymden, maskhål, svarta hål, tidsparadoxer, gravitationsteorier. Komplext skit, men gjort enkelt så att det går att förstå. Även om du missat några fysiklektioner på gymnasiet.

Det är några år fram i tiden. Mänskligheten håller på att gå åt helvete, då jorden har slut på mat och är drabbad av nåt slags damm som ödelägger allt skit. Så man skickar ut sina bästa NASA-gubbar för att hitta en annan beboelig planet. Lägg till lite familjedrama och jävligt coola rymdresor så har du ungefär filmen.

Interstellar är en välberättad historia som håller, från början till slut. Mitt enda egentliga klagomål är att den är så förbannat lång. Nästan 3 timmar (2 timmar och 49 minuter) är galet långt. Jag orkade inte se klart den i en sittning. Det spelar ingen roll hur mycket tårar Matthew spyr ut eller hur mycket han slåss med Matt Damon (oops, spoiler?) – det är för lång tid!

Allt är inte bara rymdresa och drama dock, vi har några adrenalinladdade scener, där de stora vågorna (see for yourselves…) tillhör mina favoriter.

Jag vet inte om Interstellar hamnar bland de bästa filmer jag har sett, men det är definitivt en välgjord rulle som är värd att se.

Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att det här var ett försök av den kristna kyrkan att skapa en skräckfilm för att göra oss rädda för att inte tro på Gud. I princip är det domedagen som kommer här á la Uppenbarelseboken, i en mix av mockumentary och “riktig” film (det vanliga misstaget med att ha scener med där det uppenbarligen inte finns en kameraman, men ändå så finns det filmmaterial där…). Det börjar med ett bröllop. Det slutar med apokalypsen. Våra (snygga) vänner måste hitta ett sätt att överleva Guds vrede, alternativt gå med på att tro på Gud och bli “räddade”.

Tänk dig This is the End, fast mycket mer klyschigt. Det är lite paradoxalt också. Filmen bygger på rädslan för döden, men döden ses som ett privilegium här (de troende har redan dött smärtfritt och räddats av Gud).

The Remaining har ett par ljuspunkter, men den otroligt dåliga dialogen och de stela karaktärerna, tillsammans med den överkristna odören som ligger som ett tjockt lager över hela skiten gör att jag har svårt att riktigt uppskatta det coola som (faktiskt) sker.

Tyvärr blir det här ingen rekommendation. Trots att det är ett ganska mäktigt slut.

Trodde att det skulle vara en meningslös actionrulle med Tom Cruise. Visade sig vara en ganska hyfsad action-rulle med Tom Cruise, som har inslag av komik och lite alien kickassness. Storyn i filmen är lite som ett TV-spel, ganska nära Contra faktiskt. Nån form av meteor har slagit ned på jorden och “mimics”, dvs. utomjordingar, sparkar skiten ur oss och vill ha oss döda. Vi (mänskligheten) har någon sorts exo-skelett som vi använder i vårt krig mot dem.

Tom Cruise spelar rollen som Cage, en fjant som inte vill eller vågar kriga, men tvingas till fronten där han dör omedelbums. Men som i TV-spel så har man extraliv och man får prova att spela om nivån. Det är ungefär det som händer här. Dagen tas om, och Cage vaknar om på samma ställe (levandes) där han nyss började. Lite som Groundhog Day kan man säga. Hur ska han göra för att bryta cirkeln, och kan han använda detta för att besegra utomjordingarna?

Några få klagomål: Det går för snabbt med allt som händer på skärmen. Det är rörigt, det är ofta svårt att se vad som sker. Snurrigt. Slutet är mer förutsägbart än gissningen att en fullvuxen elefant väger mer än mig. Men sen finns det några positiva saker också. Edge of Tomorrow är stundtals roligare än vad man först kan tro. Och att Cruise spelar en karaktär som är från början feg är också uppfriskande.

Edge of Tomorrow var bättre än vad jag trodde, med snygga effekter men med lite för hafsigt kamerajobb när skiten verkligen träffar fläkten. Inte alls dum!

Birdman är mest känd för en väldigt omtalad grej – att det ser ut som att allt är filmat i en enda lång tagning. Och det är ganska nära verkligheten. Många sidor manus fick skådespelarna öva in för att spela in de otroligt långa scenerna (som dock aldrig blir tråkiga, för protagonisten i respektive scen ändras ofta, och fokus går sömlöst över från en karaktär till en annan).

Michael Keaton spelar den avdankade skådespelaren Riggan, som efter sina roller som superhjälten Birdman nu försöker sätta upp en pjäs på Broadway. Han brottas med sina egna demoner samtidigt som han försöker få showen att fungera. Emma Stone, Edward Norton och Zach Galifanakis ser vi i andra roller runt om kring Keaton, och alla gör en riktigt bra insats.

Det finns mycket att analysera i filmen om man vill det. Kritik mot teater-elitism, kritik av Hollywood, reflektion över ens eget förverkligande och vad som är viktigt i livet – det finns drösvis med teman man skulle kunna dyka djupare ned i. Det är det tillsammans med det helt fantastiska genomförandet som gör filmen till ett väldigt intressant stycke rörlig bild att se. Själva storyn som ram intresserar mig inte. Men karaktärerna gör det, tack vare hur de gestaltas.

Birdman var mer intressant än vad jag trodde att den skulle vara. Se den.

Man får erkänna att Trailer Park Boys-gänget är smarta. Som ni kanske inte vet så har de ett eget produktionsbolag/nätverk, Swearnet.com. Testa att besöka adressen, det är på riktigt. De producerar sitt eget material utan kompromisser, och det finns sjukt mycket att hämta där för en ringa kostnad per månad.

Så vad händer. De skapar en fullängdsfilm om hur de skapade Swearnet. Vi möter alltså inte Ricky, Julian eller Bubbles – vi möter Mike Smith, John Paul Tremblay och Robb Wells. Skådespelarna. Som ska göra något annat än Trailer Park Boys. De är helt annorlunda, förutom en sak – de svär så förbannat jävla mycket fortfarande. Och det är kul.

Med en relativt schysst story som ram (JP’s pappa har gått bort, och han ska åka ett race med hans aska) tillsammans med en fejd mellan trion och deras nuvarande nätverk (CNT), så tar handlingen form och även de något konstiga och roliga situationerna som uppstår.

Kvaliteten på dramaturgi, dialog och det smarta valet till vad man vill visa efter eftertexterna (så sitt kvar!) är imponerande. Även om du inte är ett fan av TPB så är det här en komedi som man kan älska. Swearnet: The Movie är ingen TPB-ersättare, men en frisk fläkt med några av Kanadas bästa skådespelare (och karaktärer, både off-sceen och on-screen) någonsin.

Alltså, det är såhär Trailer Park Boys ska vara. Filmen gjordes 2008 och är endast 47 minuter lång. Den återspeglar verkligen hur serien var i sitt startskede, och allting känns helt enkelt så mycket bättre. Så mycket trovärdigare, så mycket roligare. Grabbarna (och tjejerna) är i sitt esse. Det blir inte mycket bättre än så här.

Julian håller undan pengar som grabbarna fick efter sitt senaste “jobb”. Dock så får några andra pajasar nys om det, och pengarna “försvinner” för all framtid. Vad ska Ricky, Julian och Bubbles göra för att åter tjäna in sina stålar? Se dessa 47 minuter och få reda på det.

Det här är full pott. Det är TPB-komedi när den är som bäst. Missa inte Say Goodnight to the Bad Guys.