Jul 5

After Midnight (1989)

Category: Movie Reviews |

MV5BYjZiOWYxMDUtMDNmNi00MTBmLWIxYWEtMjVhNmI5N2ZjMDkyXkEyXkFqcGdeQXVyMTQxNzMzNDI@._V1_SY1000_CR0,0,676,1000_AL_ After Midnight har en ramberättelse där en excentrisk lärare i psykologi iscensätter skräckscenarior för sina elever för att påvisa vad “äkta rädsla” är. Själva innehållet blir att vi får höra tre berättelser som eleverna berättar, och på så sätt får vi 3 historier berättade till priset av en. Lite som Creepshow. Fast inte lika bra.

Ramy Zada gör rollen som läraren riktigt bra, och visst – en av berättelserna står ut som ganska makaber och intressant, men speciellt läskigt blir det aldrig (trots den Schyamalalalamanska twisten mot slutet).

Upplägget är dock friskt för att vara 1989, och trots taffliga “fightscener” så håller filmen totalt sett bättre kvalitet än vad jag hade vågat hoppats på. After Midnight blev något av en kultfilm, och det med rätta. Filmen har inte och kommer inte hamna på topplistorna, men i den dammiga gamla kistan anno 1900-århundradet, så har vi här om inte ett guldkorn så åtminstone en liten bit silver.

Se den.

Something to say? Press here |

Jun 29

Harriet Beecher Stowe – Onkel Toms Stuga (1852)

Category: Book Reviews |

10469 Det jag läste var en svensköversatt version som gavs ut 1933. Originaltitel: Uncle Tom’s Cabin; or, Life Among the Lowly). Boken är en roman som beskriver slaveriet i USA ur slavarnas perspektiv, och det var en viktig bok som bidrog starkt till att slaveriet avskaffades efter amerikanska inbördeskriget.

En intressant aspekt med boken läst med ögon anno 2017 är förekomsten av nedsättande terminologi. De svarta omnämns som negrer och den stereotypa bilden av den fastställs utan några krusiduller. Detta trots att Stowe var en abolitionist av rang, och ser man vilken effekt boken hade och även förstår det bakomliggande budskapet (omöjligt att missa; var en bra kristen, låt människorna vara fria, och slaveriet är förkastligt) så kan man inte göra annat än att stämma in i kören. Trots att terminologin skär sig.

Boken är relativt kort, och även om vi får följa några olika livsöden så är deras “story archs” ganska förutsägbara, och sensmoralen som väntar i slutet kan man dofta sig till redan från början. Man skrivs på näsan ovanligt mycket, men så var det väl i litteraturen från förr. En intressant iakttagelse: Alla kapitel är namngivna, så som akter i en teater. Det är nästan som att vi har en ciceron med oss i texten.

Onkel Toms stuga är en historiskt viktig bok, och den som någon gång ens har varit så korkad att man tyckt att slaveriet är av godo, borde ta sig tiden att läsa den.

Something to say? Press here |

Jun 29

Gitta Sereny – Ohörda rop : Historien om Mary Bell (2001)

Category: Book Reviews |

9789173247320_200x_ohorda-rop-historien-om-mary-bell_pocket Boken fördjupar sig i den sanna berättelsen om Mary Bell som var blott elva år gammal när hon dödade två yngre pojkar i England. Det är utdrag ur intervjuer och berättelser om främst Marys eget minne av händelserna och hur hon har behandlats på de fängelser och institutioner där hon spenderade tid innan hon blev frisläppt som vuxen människa. Författaren vågar sig också på en analys och eget tyckande i slutet av boken där kommentarer om det (framförallt brittiska) rättssystemet lyfts.

Boken är dock rörig i mångt och mycket och det är svårt att hålla sig kvar i den röda tråd som finns där. Det känns som att det är ett krav att ha läst Sereny’s tidigare bok (Fallet Mary Bellinnan man ger sig på den här. Men med det sagt så är det fortfarande ett intressant fall att läsa om, men tyvärr dribblas jag bort allt för ofta i långa utläggningar som likt Trump har svårt att avsluta sig själva utan att falla in i nya eller andra delar.

Kan inte riktigt rekommendera boken, men att sätta sig in i fallet och skapa sig en egen åsikt är nog nyttigt. Vill man fördjupa sig så är säkert den här rätt.

Something to say? Press here |

Jun 25

Twin Peaks: The Missing Pieces (2014)

Category: Movie Reviews |

MV5BM2E4NjgyOWQtMGQyMS00ZWViLTlhNTAtODZjNTliOWM4NzE1XkEyXkFqcGdeQXVyMjc2NTc3NDA@._V1_SY1000_CR0,0,867,1000_AL_ Från början så var Fire Walk With Me över 3 timmar lång. Men Lynch var tvungen att klippa ned filmen till det mer humana 90 minuter. Här, i The Missing Pieces, får vi bland annat delar som fick stryka från foten från hans första version av FWWM, men även andra scener som ändrades till något annat i slutprodukten.

Det är en speciell filmupplevelse. Det är lösryckta scener som är svåra att förstå om man inte har sett FWWM innan. Men de är å andra sidan sjukt jävla roligt att se om man faktiskt har sett filmen. Jag hade faktiskt ingen aning om att de här ca 90 minutrarna av guld existerade. Nu i efterhand när jag har fått njuta av dem så ångrar jag inte en sekund tiden jag spenderat här i Lynch-landet. Jag är inte helt säker på att FWWM hade varit en bättre film om de här delarna var med. Men det är så mycket extragodis som ingjuter en ännu bättre förståelse för mythoset och händelserna kring vår favoritstad i nordvästra USA.

Är du, som mig, halvt besatt av Twin Peaks så vill du för allt i världen inte missa The Missing Pieces. Men det kräver sin fanboy för att tycka om det.

You have been warned.

Something to say? Press here |

Jun 25

Rabbits (2002)

Category: Movie Reviews |

MV5BNTYyNDFiZWItYWFlOC00MGJmLWI3YzktNjk4ZDVjM2JmNmQ2XkEyXkFqcGdeQXVyMjQwMjk0NjI@._V1_ Rabbits är en film i tre delar av David Lynch som – enligt vad jag lyckas uttolka – är en parodisering eller bara en twistad version av en sitcom. Vi får följa ett par människor i kanindräkter i ett vardagsrum som håller en väldigt, väldigt konstig dialog (som med mening är omkullkastad i sin ordning och svår att förstå), med instuckna publikskratt på helt konstiga ställen, med karaktärer som rör sig onaturligt och har en timing som är helt off. Det är som att Lynch har tagit elementen från en standard-sitcom och slängt in dem i en torktumlare och lappat ihop vad som kommit ut efter det.

Ni kan se hela filmen här (43 minuter lång). Det finns många tolkningar av filmen och vad som Lynch vill förmedla med den, men jag ska inte våga mig på någon ytterligare djupare analys här. Sedd som ett experiment med elementen från klassisk sitcom så är det kul att se. Sedd som en sedvanlig film med en handlingsdriven takt så är den omöjlig att se.

Rabbits är definitivt en annorlunda upplevelse.

Something to say? Press here |

Jun 9

Hotel Room (1993)

Category: Series Reviews |

MV5BMzAwNTlkNjYtNDM1Zi00NGMxLWEwMTMtNGVhN2U4YWY4MTYwXkEyXkFqcGdeQXVyNjExODE1MDc@._V1_ Hotel Room är en miniserie i tre delar av David Lynch och Monty Montgomery. Jag blev tipsad om den här eftersom jag i och med Twin Peaks säsong 3 har snöat in i Lynch-landet och vill passa på att navigera mig runt bland hans övriga verk samtidigt.

Det är tre berättelser som utspelar sig i olika tider men i samma hotellrum (603). Det enda som är beständigt är portiern och städerskan, som inte åldras. Händelserna och skådespelarna/karaktärerna i episoderna skiljer sig åt.

Tyvärr är det här inget bra. Trots att jag vill tycka om det så kan jag inte sträcka mig till att ens se vad det är som man försöker säga här. En hämndhistoria följt av ett svartsjukedrama följt av en väldigt förvirrad dialog mellan man och fru som försöker komma över att deras 2-åring har dött – ja, det ger mig inget i slutändan. Inte ens i dialogerna spånar jag något större tema. Visserligen kan tavlorna som alla innehåller tåg, och ljudet av tågtutan ha någon form av signifikans som jag inte riktigt ser här, men det är väl det som är problemet. Jag skulle nog behöva en tolk. För att bara se avsnitten för deras “face value” är bortkastad tid.

Du kan se hela filmen/serien (1h 40 minuter) här, om du vill ge den ett försök.

Something to say? Press here |

Jun 9

Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge (2017)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTYyMTcxNzc5M15BMl5BanBnXkFtZTgwOTg2ODE2MTI@._V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_ Also known as: Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales. Det här är – vad kan det vara – femte filmen baserad på en karusell på Disneyland där vi får följa med i Jack Sparrow’s äventyr i Västindien.

Denna gång har Jack den levande döda kapten Salazar (spelad av Javier Bardem) med sitt vackra skepp och mindre vackra besättning i hälarna. Med hjälp av Poseidon’s trident så ska Jack kunna bryta alla förtrollningar till sjöss – inklusive den som drabbat Salazar och som gör att de är efter honom.

Filmen följer det vanliga receptet som vi är vana med i filmserien, och det bjuds på mycket skratt och dråpliga situationer, mixtrat med flertalet storslagna bataljer där man börjar undra hur mycket tur en enda människa (Jack) egentligen kan ha.

Underhållande är det i alla fall, och vore det inte för att det var lite för varmt i biosalongen (trots trevligt sällskap med min käresta) samt att många scener kändes alldeles för mörka (bokstavligt talat – det var svårt att se vad som hände) så hade filmen fått ännu högre betyg av mig. Det finns en del fanservice inkluderat, och dramaturgin är – norska regissörer till trots – inget som helst fel på. Stabila skådespelarinsatser och allt är snyggt visuellt (trots användandet av CGI), och gåshud kommer ibland – mycket tack vare igenkänningsfaktor och stämningsfullheten i musiken.

Det var en helt okej film, som landar lite bättre än snittet. Frågan är väl bara när man känner att man har berättat allt som finns att berätta om vår älskade kapten? Antagligen finns det mer, det avslöjar i alla fall sekvensen som kommer efter eftertexterna (missa den inte).

Something to say? Press here |

May 30

Constance Bartel – En kvinna som hon (1987)

Category: Book Reviews |

Vilket tantdravel. Varför läste jag ens boken? För att den landade i mitt knä. Och jag tror på att ge saker en chans. Alltid. Kortfattat: En alldeles för bortskämd dam (Roberta) får reda på att hennes douchebag till man är otrogen. Dagen efter så dör han i en trafikolycka. Vad som följer är boken på närmare 400 sidor där hon tampas med perfekta män som vill gifta sig med henne (oh så jobbigt!) och relationen till sina barn, våndan med att ta hand om sin egen ekonomi och skapa sin egen lycka, och andra typer av ångest som verkar drabba en när man ställs inför svåra val i livet.

Givetvis är den happy-go-lucky och allt ordnar sig till slut, med ett lyckligt slut värdigt vilken rom-com som helst. Det känns som om författaren i jakten på den perfekta dagdrömmen i bokform blir lite för bekväm med hur hon ska lösa hur det ska gå för de olika karaktärerna. Alla får verkligen vad de förtjänar, och ingen lämnas i sticket eller blir olycklig (om karaktären i fråga inte är en skitstövel). Det problematiseras för lite, utan är mer som en fluffig dröm där man vill allas väl.

Det är sliskigt, tråkigt, och ibland även frustrerande att i textform uppleva den beslutsvånda och självdestruktiva beteende som verkar driva protagonisten framåt. Det här är en bok som jag snabbt kommer att glömma.

ISBN: 91-37-09250-2

Something to say? Press here |

May 29

Alien: Covenant (2017)

Category: Movie Reviews |

MV5BNzI5MzM3MzkxNF5BMl5BanBnXkFtZTgwOTkyMjI4MTI@._V1_SY1000_CR0,0,673,1000_AL_ Första biobesöket på ett tag, och det blev med en god vän för att stifta bekantskap med ett par ännu äldre vänner: Xenomorpherna. Alien: Covenant kan ha varit den första icke-3D-filmen jag har sett på bio på länge. Filmen utspelar sig efter Prometheus men före den första av de äldre Alien-rullarna. Ett koloniseringsskepp upptäcker en annan beboelig planet som de bestämmer sig för att utforska.

Det kommer visa sig att det var det värsta misstaget de någonsin kunde göra.

Med Ridley Scott i regissörsstolen så blir det här en läskig och retrodoftande resa(á la H.R Giger) in i det universum som bemästras av våra älskade monster. Men det finns något som skär sig lite här. Medan filmen är oroligt vacker och stämningsfull, och har sina stunder av skrämsel, så bygger man här mer på jumpscares och något blodig monsterdesign istället för täta utrymmen, klaustrofobi och ett tight litet team som man bryr sig om (många av besättningsmedlemmarna som stryker med knyter man aldrig något riktigt band till).

Det finns något som står ut dock på den positiva sidan, och det är cyborgarna som spelas av Michael Fassbender. Han gör två karaktärer i filmen, och det är just detta som är det obehagliga och det läskiga med filmen. Inte våra utomjordingar tillika mördarmaskiner, utan våra robotar som ser ut som människor. Var har vi dem egentligen? Var ligger lojaliteten? Och vad är det egentligen som är vårt största hot? Xenomorpherna får ställa sig i bakgrunden denna gång. Jag tror jag gillar det, men det slår ändå inte mästerverken som skapades decennier sedan. Covenant är dock en förbannat snygg visuell upplevelse. Missa den inte.

Something to say? Press here |

May 15

2LDK (2003)

Category: Movie Reviews |

MV5BZDIxN2Q0ZDEtYWRkOS00OTdkLWExNTUtM2QzYmFjYTkyMTZiXkEyXkFqcGdeQXVyMTQxNzMzNDI@._V1_SY1000_CR0,0,701,1000_AL_ Den kryptiska titeln 2LDK står för Living Room, Dining Room och Kitchen. Ett sätt att beskriva lägenheter på i Japan. Här får vi träffa två tjejer som bor ihop, där båda är de sista uttagna kandidaterna för en roll i en film. Som båda vill ha. De börjar smått gå varandra på nerverna och vi får dels höra dialogen dem mellan, men även vad de egentligen tänker. Filmen är relativt kort (70 minuter), men spänningen byggs upp på ett riktigt bra sätt och kulminerar i en het strid våra protagonister emellan.

Filmen är intressant och helt klart sevärd, även om den kanske saknar ett djup eller utveckling av karaktärer. Du kommer åtminstone inte se en mer episk fight mellan två rumskompisar som här.

Something to say? Press here |

May 14

Absentia (2011)

Category: Movie Reviews |

MV5BMjE0MDUyODg1MF5BMl5BanBnXkFtZTcwOTgyMzA2Nw@@._V1_SY1000_SX675_AL_ Jag slits mellan två ståndpunkter i Absentia. Dels lutar jag åt det magiska, atmosfäriskt underbara stämningen som liknar något som Lynch kunde ha gjort. Dels dras jag åt amatör-video-träsket-som-försöker-vara-bättre-än-vad-det-är. Lyckligtvis nog landar Absentia i de flesta scener till den förra kategorin.

En man försvinner spårlöst från sin kvinna. Fler människor verkar försvinna i den här staden också. Plötsligt är han tillbaka, 7 år senare när han ska förklaras död. Och lika snabbt som han kommer tillbaka så försvinner han igen.

Mysteriet, som ramas in av lite syskonkärlek/rivalitet samt kärleksdrama och ångest, blir intressantare och intressantare ju längre filmen pågår. Man vill verkligen få reda på vad som försigår. (Får man det? Kan inte berätta det, du får se själv).

Intresset hålls uppe, och man vågar gå ganska långt i vissa scener vad gäller det grafiska (som jag kan tänka mig hade lite svårt att komma igenom censuren). Hur som helst, själva grejen att man väljer att hålla tittaren på halster och aldrig avslöja för mycket gör att filmen vinner min respekt.

Absentia är en frisk fläkt bland många medelmåttiga rysare – man avviker från “standardreceptet”, och jag kan varmt rekommendera den.

Something to say? Press here |

May 14

Finding Dory (2016)

Category: Movie Reviews |

MV5BNzg4MjM2NDQ4MV5BMl5BanBnXkFtZTgwMzk3MTgyODE@._V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_ Alla älskade Hitta Nemo. Inklusive jag själv. Och när det är dags att kolla på film med Carina så är det svårt att hitta den perfekta filmen. Animerat går dock oftast hem. Efter några missar med mindre bra filmer, så hoppades vi att åtminstone Finding Dory skulle hålla måttet.

Och det gjorde den, men inte så mycket mer än så. Visst är den stundtals rolig, men den saknar den krispighet som fanns i Finding Nemo. Känsloregistret utnyttjas till viss del, men det är comic relief-stunderna med den något mindre snygga Gerard och den smarta bläckfisken Hank som blir topparna att ta med sig härifrån.

Finding Dory är schysst vardagsunderhållning som funkar superbra med barnen (eller med frugan). Det skrattas en del. Det tåras lite. Men tyvärr håller den inte samma höga nivå som tidigare verk från Pixar. Bra röstskådespel och hyfsat manus till trots.

Something to say? Press here |

May 14

All Hallows’ Eve (2013)

Category: Movie Reviews |

MV5BODYxNjgzOTkxMF5BMl5BanBnXkFtZTgwMTcyNTUzMDE@._V1_SY1000_CR0,0,709,1000_AL_ Clowner är för jävla läskiga. Ända sedan Stephen King’s Det så har jag haft en stor aversion mot dem. De är opålitliga och skrämmer skiten ur en.

Regissören Damien Leone har gjort en V/H/S som faktiskt håller måttet. Vi får träffa en barnvakt som vaktar två barn på Halloween. Ena ungen har fått ett VHS-band i sin godispåse, som visar sig vara ett par skräckfilmer (där samma läskiga clown återkommer). (Faktum är att filmerna är några av Leone’s tidigare filmer; The 9th Circle och Terrifier).

Snart nog så börjar ett skrämmande mönster synas, och sömmarna mellan vad som är verkligt och vad som är fiktion suddas effektivt ut.

All Hallows’ Eve lyckas med konststycket att hålla intresset och skräcken uppe. Säga vad man vill om de ingående kortfilmerna, men den där förbannade jävla clownen är bara för vidrig. Till och med ända genom end credits så är filmen skräckinjagande. Yes, det blir lite over-the-top stundtals, och grindhouse-looken tas lite för långt i det sista segmentet. Men vad gör det? När helheten är så uppfriskande och skräckinjagande så bryr jag mig inte ett dugg om det.

Det är såhär skräckfilmer ska vara. Ge mig mer. Och missa inte det här guldkornet.

Something to say? Press here |

May 13

Zoo (2005)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTY0NTg1MDMwNV5BMl5BanBnXkFtZTcwNDQ2OTQ1MQ@@._V1_ Alltså, japaner kan sin skit. Zoo är fem stycken separata historier som alla är filmatiseringar av det som Otsuichi en gång i tiden har skrivit. 4 stycken “vanliga” kortfilmer, och en animerad. Temat är… ja, delvis skräck/rysare men det är så mycket mer än så. Berättelserna är oförutsägbara, surrealistiska (till viss del) och i slutändan väldigt smart berättade. Den stillsamma stilen  gör att man får tid att analysera och fundera medan man tittar, och man ser och känner vad som finns där men som inte sägs rätt ut.

Det uppskattar jag.

Gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut i de här berättelserna, och dialogen är sparsam. Med dessa två knep så kommer man långt. Berättelsen So Far är nog min favorit, och – hör och häpna – den minst blodiga av dem alla.

Zoo råkade jag snubbla på när jag browsade igenom ett stort blandat arkiv av mer eller mindre välkända skräckfilmer. 90% av dessa (som ni har sett på bloggen) har varit skräp eller näst-intill-skräp. Men så hittar man det här guldkornet, vilket gör det värt att ha tragglat igenom så mycket värdelös dynga dessförinnan.  Jag hade aldrig upptäckt den annars

För Zoo är verkligen bra. Det är ett guldkorn som du inte får missa.

Something to say? Press here |

May 13

100 Feet (2008)

Category: Movie Reviews |

MV5BYTAwMjQ3MTEtMWRkMi00OGI4LWIyNmYtNGIyZWI4YTQ3MmY4XkEyXkFqcGdeQXVyNDQwMTQ5ODk@._V1_SY1000_CR0,0,666,1000_AL_ 100 Feet är avståndet som vår protagonist får röra sig med sin fotboja från den centrala enhet (som ser ut som en subwoofer med en saftblandare på) i sin husarrest. Hon är i husarrest efter att ha mördat sin man. Tydligen i självförsvar, men ändå.

Hur som helst så verkar mannen inte riktigt fatta att han är död, så han hemsöker hemmet – och en wife beater i verkliga livet är inte snällare när han är ett spöke, kan jag lova…

100 Feet är schizofren. Den är ena stunden en ganska spännande spökhistoria, för att sedan växla tempo och bli en gorefest, och därefter avsluta med att bli en actionspäckad historia där överdrifter är vardagsmat. Det gör mig inte så mycket, förutom möjligtvis den senare aspekten mot slutet där det helt enkelt blir lite för mycket.

Det är fräscht med en kvinnlig huvudrollsinnehavare som har lite jävlar anamma i sig och inte låter sig kuvas av spöket. Det är mindre upphetsande att det finns så många logiska missar att man undrar hur de tänkte i manuset (varför gör hon sig inte av med ringen från början? Varför går hon inte i omgångar och gör sig av med kläderna i källaren? Ni förstår när ni ser filmen).

Filmen är dock bättre än vad jag hade vågat hoppats på, och den gör mycket rätt – men inte allt.

Something to say? Press here |

May 12

Phobia (2013)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTY4ODU1MzE3N15BMl5BanBnXkFtZTgwNzk5ODYxMDE@._V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_Vilket jävla skit.  För det första, om du planerar att låta en stor del av filmen utspela sig i Frankrike, så borde du bemöda dig om att hitta skådespelare som faktiskt kan prata lite franska eller åtminstone inte låta som 12-åringar som läser innantill med något påhittad konstig accent.

För det andra, dramaturgin som visas här är lika avancerad som de uppsatser som skolbarn i 6:e klass skriver på svenskalektionerna.

Storyn i korthet: Året är 1885. En kvinnlig doktor vill hjälpa en grupp människor att bota deras fobier genom gruppterapi, men det blir istället en mystisk mordgåta där vampyrer m.m. är inblandade. Det är lite Sherlock Holmes möter Bram Stoker möter amatörteatern.

Inget av Phobia är bra. Skådespelarna kan inte agera för skit, dialogen är horribel och manuset är inte ens värdigt en skvallerblaska. Visst tjusas det med vackra kostymer, som tyvärr tyngs ned av kanske världens fulaste fejk-skägg på Sigmund Freud, och som tidigare nämnts så förstörs mycket av de falska accenterna.

Slutet ska vi inte ens tala om. När man blir skriven på näsan mer än när en daltande förälder ska förklara på miljoner olika sätt för sitt barn om hur saker och ting i världen fungerar. Det är tröttsamt. Det är förnedrande. Det är skit.

Phobia – undvik!

Something to say? Press here |

May 9

Jimmy Tupper vs. the Goatman of Bowie (2010)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTgyMDEyNDQ3MV5BMl5BanBnXkFtZTcwMzE4MTc1NQ@@._V1_ Alltså, filmplanschen verkar ju lovande. Men Jimmy Tupper vs. the Goatman of Bowie (som jag trodde skulle vara mer komedi än skräck) levererar inte riktigt efter förväntan. Vår protagonist Jimmy däckar på en fest, och hans kompisar tycker det vore roligt att dumpa honom i skogen. Jimmy uppskattar såklart inte tilltaget och påstår att något drog honom i benet när han vaknade upp. Så han beger sig ut i skogen för att bevisa att denna “Goatman” som han påstår sig ha sett verkligen finns.

Det blir en blandning av en mockumentary som i slutet går över till “klassisk” film. Filmen har för långa transportsträckor och segment som inte tillför något alls. Ingen spänning byggs upp, det är inte läskigt, och det är heller inte roligt. Att den handhållna kameran mest får mig att må illa istället för att skänka autencitet till det man ser är ju heller ingen höjdare.

Själva klimaxen när man faktiskt får se vad det är som dragit honom i benet och hela upplösningen är inte heller särskilt sexig. Man skulle kunna ha gjort det där mycket, mycket bättre. En uppföljare utlovas i slutet, men jag kommer undvika att se den.

Tyvärr så är det här verket av Andrew Bowser inget att ha. Snyggt filmomslag till trots.

Something to say? Press here |

May 8

In the Market (2009)

Category: Movie Reviews |

MV5BMjMxNzE0OTA4Nl5BMl5BanBnXkFtZTgwMjg2MTc4MTE@._V1_ Tyvärr är In the Market inget italienskt mästerverk. Inte ens när det är signerat av ett så coolt namn som Lorenzo Lombardi. Tre vänner (en kille, två tjejer) på semester råkar ut för ett rån av en bensinstation när de är där och tankar sin bil.

De får den briljanta idén att åka till en stormarknad som det skyltats om och låsa in sig på toaletten där så att de kan härja fritt på natten och äta och njuta av allt som finns där inne. Tydligen är målet med semestern en konsert, och efter rånet har de inga pengar så de improviserar.

Oturligt nog för dem så visar det sig att en psykotisk slaktare äger “The Market”, och han bestämmer sig för att göra ett besök när de tre gästerna är där.

Självklart blir de alla slaktade och sedan sålda till gästerna som besöker stället. Jaja, spoiler, men du kommer tacka mig för att jag sammanfattat filmen på 30 sekunder åt dig. För det finns många problem här.

Nummer ett är musiken. Lombardi har fått för sig att film gör sig bra om man spränger in så jävla mycket musik det bara går i alla möjliga situationer. Det är helt sjukt mycket musik, och väldigt opassande sådan också. Vet inte om det är någon form av “artistiskt uttryck” som går mig över huvudet, eller om det bara är så att han har betalat royalties för låtarna och kände sig tvingad att använda dem. Och jag fattade aldrig riktigt var de var någonstans. USA? Italien? Det är så många saker som går emot varandra att den geografiska platsen är en enda stor (omöjligt!) dualitet. Vilket jag omöjligt kan tänka mig var meningen.

Sedan har vi en ganska central del – skådespelarna. Det är en hög med skit allt de gör, från början till slut. Det finns inget äkta, ingen inlevelse och även de mest “normala” konversationerna känns som om de läser innantill. Att de sedan slaktar en känd creepypasta och återberättar den på ett sätt som tar bort all skrämseleffekt behöver vi kanske inte ens nämna. Ooops, vi gjorde visst det.

Några saker hamnar dock på plussidan. Vår vän “The Butcher” växlar mellan att överspela och göra massa konstigt skit med sina ögon (så onödigt – vi förstår även utan den lilla detaljen att det är fel i huvudet på honom) till att på riktigt gestalta en psykopat på ett ruskigt bra sätt. Det finns potential här, men den går överstyr ibland. Sedan har vi visualiseringen av det öde som drabbade våra semestervänner. Det är ganska rått och det är effektfullt. Inte nog med att de nämner Eli Roth och Hostel i filmen, det hela känns som Hostel iscensatt med en annan ramhistoria.

Tyvärr kan jag inte rekommendera In the Market, men om du ändå vill se den så råder jag dig att snabbspola förbi den första halvan av filmen (som är klippt värdelös), och försök avnjuta den andra halvan. Den är väl ändå okej.

Something to say? Press here |

May 8

Dead Souls (2012)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTkwMDc0OTk0OF5BMl5BanBnXkFtZTcwNDUzODI5Nw@@._V1_SY1000_CR0,0,772,1000_AL_ Dead Souls – Något som börjar som en ganska tarvlig skräckfilm visar sig sedan en bit in prestera något bättre än vad inledningen lyckades göra dig besviken, men slutar upp i en film som hamnar under genomsnittet. Det är kul att se Bill Moseley spela en roll i den här rullen som är baserad på en novell av Michael Laimo (inte läst), och den börjar som en “klassisk” haunted house-story:

Vår vän  Johnny Petrie får reda på att han egentligen är adopterad från en bondgård i Maine, USA. Detta genom att han ärver förut nämnda bondgård. Han åker dit för att lära sig mer om sitt förflutna, men det verkar finnas mer än en hund begravd när det kommer till gården och hans tidigare familj. Mystiken tätnar när filmen fortsätter, och mycket hålls i liv tack vare den rappkäftiga karaktären Emma som har hoggat en plats på gården medan den har varit övergiven.

Hur man sedan väljer att berätta och visa vad som händer lämnar lite att önska. Medan det finns bra exempel på kvalitetsskräckfilmer som går åt spöken-från-gamla-tider-som-hemsöker-ett-hus, så tycker jag inte att man riktigt lyckas här. Det blir stundtals skrämmande, men filmen har ändå ett skimmer av B-produktion över sig. Det går inte att bortse ifrån. Det blir bättre ju längre filmen går, men det är inget som jag kommer att se om.

Something to say? Press here |

Apr 29

Crawlspace (2012)

Category: Movie Reviews |

MV5BNzg5MzU2Njg2MF5BMl5BanBnXkFtZTcwMDYzMTE1OA@@._V1_SY1000_CR0,0,793,1000_AL_ Crawlspace börjar ganska abrupt utan att man får någon “mjukstart” in i filmen. Det är bra. För då tvingas man vara uppmärksam för att förstå vad som händer.

Snart nog ser vi elitsoldater som verkar skickas in i en underjordsfastighet i Australien, där något hemligt militärt projekt har varit igång och… ptja, som vanligt gått åt skogen. Snart nog träffar de på en kvinna som gruppledaren tycker verkar bekant… Det kommer dock visa sig att många faror väntas där nere, och går det verkligen att lita på den här kvinnan?

Det blir ett par scener som är lite för mycket over-the-top med panik och vredesutbrott (som de givetvis formulerar i dialog/monolog precis på samma sätt som alla andra miljoner filmer har gjort dessförinnan. Det blir tröttsamt).

Crawlspace är ingen imponerande film, men den försöker och den lyckas till viss del. Men det går inte att komma ifrån att hela upplevelsen känns som något som lika gärna kunde ha visats på The Sci-Fi channel. Och alla vet vi hur kvaliteten på filmerna och serierna på den kanalen är. Till och med filmens tre olika taglines är tröttsamt karbonpapperkopierade från en annan känd film på ungefär samma tema:

  • In this space everyone can hear you scream
  • On the 8th day man remade Eve
  • In the darkness, a new alien has evolved

Det blir ingen rekommendation från mig, men jag har sett sämre filmer…

MV5BMTc4ODkzOTQzN15BMl5BanBnXkFtZTcwMzEzMTE1OA@@._V1_

Something to say? Press here |

Apr 29

The Cloth (2013)

MV5BODQwMzEyOTE0M15BMl5BanBnXkFtZTcwNjM5MTYzNw@@._V1_ Ouf, jag vet inte ens var jag ska börja. Det finns så mycket illa att prata om den här filmen att det skulle kunna fylla upp en hel roman.

Jag vet inte vad regissören Justin Price försökte åstadkomma här riktigt. Hela filmen känns som ett försök till grindhouse, och att ha med Eric Roberts och Danny Trejo (i små roller, men ändå) spär på hela grindhouse-grejen.

Men medan Robert Rodriguez och Tarantino kan hantera det och göra mästerverk, så har inte Price förmågan eller möjligtvis budgeten att åstadkomma något i samma klass.

Jag gillar idén med filmen. En ond kraft från helvetet härjar på jorden, och då måste kyrkans S.W.A.T-team komma in och göra processen kort med den här pajasen. Massa “heliga vapen” och ett försök till religiös action medelst heligt vatten, krucifix m.m. i kombo med granater, automatvapen etc. Idén är med andra ord kickass (och väldigt likt Priest?), men det gör sig helt enkelt inte i utförandet här. Specialeffekterna lämnar mycket att önska, och likaså skådespelarinsatser och dialog. Det är en enda stor face palm där ambitionen och idén visserligen är okej, men när slutresultatet blir såhär… ja, då är det bättre att helt enkelt se något annat.

Undvik The Cloth. Inte ens Danny Trejo kunde göra den värd att se.

MV5BMTg5NjIzMjU4N15BMl5BanBnXkFtZTcwNzM4MTY2OQ@@._V1_SX1777_CR0,0,1777,750_AL_

MV5BMTcwODYxMjA2M15BMl5BanBnXkFtZTcwMDE5MTY2OQ@@._V1_SX1777_CR0,0,1777,747_AL_

Something to say? Press here |

Apr 28

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTg2MzI1MTg3OF5BMl5BanBnXkFtZTgwNTU3NDA2MTI@._V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_ Let’s cut to the chase. Jag debatterade länge med mig själv om jag skulle ge den här filmen 8 eller 9 poäng av 10. Men i slutändan blev det till och med full pott, 10/10. Guardians of the Galaxy Vol. 2 gör allting rätt. Det var länge sedan jag skrattade så mycket och så hjärtligt och innerligt (Deadpool), och medan jag tyckte att den första filmen var en helvetes bra film, så överträffar den här uppföljaren den första med råge.

Storyn kan du läsa om på IMDB eller någon annanstans, låt mig få hålla mig till det väsentliga. Karaktärerna. Det är en sådan bombastisk blandning av personligheter att varje situation blir mer eller mindre komisk, men har även ett allvar i sig som anspelar på andra känsloregister som sorg och rädsla, utan att det blir ostigt eller förutsägbart. Actionscenerna är fenomenalt bra gjorda, och filmen tappar aldrig den där fantastiska glimten i ögat. Självdistans är bara förnamnet (och de lyckas utan att göra det tjatigt heller). Favoriten är nog den mest osmidiga personen i hela universum – Drax. Interaktion mellan honom och någon av de andra i gänget slutar nästan alltid i gapskratt. Chris Pratt är också helt fantastisk som Star-Lord, och den sarkastiska (och stundtals allvarliga) attityden känns klockren.

Filmen är hela 2 timmar och 18 minuter lång, men för mig skulle den gärna kunna få ha pågått länge till. DET är ett bra betyg, för jag brukar gnälla när filmer närmar sig endast 2 timmar. Missa för Guds skull inte end-credits-scenerna. Det är hela 5 stycken som hjälper till att bygga upp förväntningar på kommande Marvel-filmer i en nära framtid. Det visuella är helt fenomenalt, och rättfärdigar verkligen ett besök på bio. Det går heller inte att bortse från ett grymt soundtrack och (för en gångs skull) vettiga 3D-effekter som faktiskt förhöjer filmupplevelsen.

Missa för i helvete inte det här. Det är en bland de bästa filmupplevelserna någonsin. Tack James Gunn & crew. Tack för en fantastisk film.

I am Groot.

MV5BZDQwNDdlMjktNTY0Mi00YWRlLTkzYWQtOTdmYTRlMjE4NGI5L2ltYWdlXkEyXkFqcGdeQXVyNjczOTE0MzM@._V1_

MV5BYmE2YmU3ZGYtZWZhZC00NzZiLWI5OTktMTA1ZmI3YzgwNzY5L2ltYWdlXkEyXkFqcGdeQXVyNjUwNzk3NDc@._V1_

MV5BODg4OTJhNTEtNGY0Ni00Mjg1LThlZmMtZjg5OGUxMWEzNzg0XkEyXkFqcGdeQXVyNDYzODU1ODM@._V1_

Something to say? Press here |

Apr 27

The Bell Witch Haunting (2013)

Category: Movie Reviews |

MV5BMjE3MTE1NjI1N15BMl5BanBnXkFtZTgwNjEzNjg4MDE@._V1_SY1000_CR0,0,699,1000_AL_ Här har vi någon som har detaljstuderat Paranormal Activity och gjort något som är otroligt likt. Jag undrar faktiskt om det till och med är samma hus som de spelat in den här filmen i som de spelade in (någon av) de första PA-filmerna.

Hur som helst. Familj flyttar in till hus. Yngsta killen får en kamera i present, och är en douchebag mot sin storesyrra. Konstiga grejer börjar hända i huset, och snart är alla utsatta för fara.

Detta tillsammans med filmklipp från polisen bildar en sammansatt mockumentary-skräck som är… ptjaa.. vad ska man säga? Ganska standard. Filmen artar sig mot slutet, och det märks att man – som sagt – sneglat väldigt mycket på Paranormal Activity och snott nästan allt därifrån. Jag undrar också hur unga föräldrarna i filmen var när de fick sina barn. Barnen känns jämnåriga med föräldrarna, så jag undrar hur casting-processen gick till för filmen egentligen.

Med detta sagt så är The Bell Witch Haunting en blandning av både skräckinjagande scener och banala, sett-det-hundra-gånger-förut-fast-bra-scener. Den landar i mellanmjölkslandet där den inte behöver skämmas, men inte heller kammar hem några priser.

Something to say? Press here |

Apr 27

Nora Roberts – Nyckeln till ljuset (2005)

Category: Book Reviews |

4M4zoN67YSNOy1Pe7TkC9g Nyckeln till ljuset är första delen i en trilogi av böcker (Nyckeln till…) skriven av Nora Roberts. Det är första boken som hon har skrivit som jag läser, och jag blir ganska omgående både fascinerad och irriterad. Fascinerad över den rapphet i dialog och formuleringar som hon lyckas förmedla, och irriterad över layouten i texten som är alldeles för kompakt och gör det tröttsamt att läsa.

Handlingen: Tre precis arbetslösa damer blir kallade till ett mystiskt hus och sätts på uppdrag att hitta tre stycken nycklar, som verkar vara mytologiska (uppdragsgivarna likaså).  Det blir mest en hel del kärleksdravel men även lite övernaturlig mystik också som krydda, vilket känns uppfriskande men ingalunda läskigt eller särskilt spännande.

Roberts målar upp karaktärer som får chans att utvecklas genom romanens gång, och medan jag å ena sidan kan tycka att vissa passager känns väldigt banala (och ärligt talat onödiga), så finns det ändå ett mysterium i botten som pockar på intresset att läsa vidare. När det tangerar fantasyhållet dock så svalnar intresset något, men då har man kommit så pass långt så det är lika bra att kötta igenom till slutet.

För att få ut mesta möjliga bör man väl läsa de andra två böckerna i trilogin. Jag är tveksam till att det kommer att hända.

ISBN: 91-0-010730-1

Something to say? Press here |

Apr 24

Sidney Sheldon – Lucias Flykt (1988)

Category: Book Reviews |

4499244_1 Sidney Sheldon känner väl i princip hela världen till. Men jag har aldrig läst något som han har skrivit. Förrän nu.

Lucias Flykt (originaltitel: The Sands of Time) är en actionnovell som utspelar sig under 70-talet i Spanien, där ETA förde sin kamp mot den Spanska regeringen. Lucia, vår protagonist av flera, är en nunna som bor i ett kloster som kommer in korselden i konflikten mellan ETA och regeringen. Lucia och 3 av hennes nunne-kompisar tvingas fly, och hamnar i fel (rätt?) sällskap. Under bokens gång får vi lära oss lite mer om karaktärerna och varifrån de kommer, samtidigt som handlingen fortskrider i bästa actionfilmsmanér.

Det här är heller inte riktigt min typ av bok, och Sheldon skriver visserligen bra, men det är väldigt ytligt. Det är inte svårt att förutse vad som kommer hända, och bakgrundsberättelserna som ska bygga upp karaktärerna känns tunna; de blir alla väldigt endimensionella. En del saker känns dessutom som nödlösningar för att få ett skifte i tempo (som inblandningen av Scott Industries – var det ens ett nödvändigt element för att driva storyn vidare?)

Man har gjort film av det här också, men den har ingen bra rating – 5,8 i skrivande stund (av 10). Det är ungefär någonstans där jag skulle vilja klassificera in den här boken också.

Something to say? Press here |

Apr 23

The Vatican Exorcisms (2013)

Category: Movie Reviews |

MV5BMjM0MDE1NDkzNV5BMl5BanBnXkFtZTgwMDU1MzAxMzE@._V1_ “The Vatican Exorcisms was shot by Joe Marino, an American film-maker who went to Italy to shed light on the phenomenon of exorcisms. Accompanied by Padre Luigi, a true exorcist, Joe travels to the south of Italy, a place where the sacred and profane have always lived together, where Christian rituals are inextricably linked to the pagan ones.”

Jag tror att man i den här mockumentaryn lyckats med konststycket att få med alla klichéer när det gäller exorcistfilmer, både vad gäller händelser och dialog. Att Joe Marino och hans sällskap pratar bruten engelska (och även skriver på bruten engelska i de alldeles för många textstycken som sticks emellan de riktiga scenerna) gör inte saken bättre. Hade filmen varit bättre om den var all-out Italian? Kanske.

Men som det blev så är det bara ett blekt hopkok av exorcistkonceptet från flera andra filmer där det aldrig blir läskigt eller obehagligt. Eller okej. Den gamla nunnan och mannen utan leder i kroppen mot slutet var väl lite ballt. Men som med allt annat i den här filmen så blir det för mycket och obehaget växer till endast irritation. Man lyckas faktiskt inte med något alls. Att man ett oändligt antal gånger behöver påpeka att det är “real scenes” gör det inte bättre, det förtar istället illusionen. Det är som när en försäljare kränger sin produkt.

The Vatican Exorcisms kan med lätthet skippas. Den lever inte ens upp till filmomslaget.

Something to say? Press here |

Apr 22

After Effect (2013)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTYzNTUwNTQxNl5BMl5BanBnXkFtZTgwODY2ODczMDE@._V1_SY1000_CR0,0,744,1000_AL_ David, David, David… Vad är det du håller på med i After Effect (eller The Removed som den också heter) egentligen? Närbilder som är malplacerade, kameraövergångar och vinklar som liknar de man filmar när man precis köpt en ny kamera och vill experimentera med dess kapacitet. Storyn i filmen handlar visserligen om ett experiment (studenter signar upp sig på att bli försökskaniner. De blir zombies och mördar varandra istället).

Men det betyder inte att även cinematografin behöver vara experimentell. Det blir tyvärr inte bra. Inte bara av anledningen ovan, utan av den tunna storyn och det utebliva karaktärsbyggandet. Att Daniel Baldwin – den minst kända av Baldwin-bröderna – är med borde ha varit varningssignal nog för att undvika filmen. Jag gav den en chans ändå. Tyvärr var det ingen hit. Dåligt sminkat, ingen känsla för hur man bygger upp något, och… ja, jag kanske ska sluta där. Det är dyra kameror de har använt. Det syns. Men där slutar också det positiva.

Tyvärr, After Effect är skräp inlindat i en fin förpackning.

Something to say? Press here |

Apr 22

Mosquito (1995)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTIyNjgxNjYxNV5BMl5BanBnXkFtZTcwNzEyNDEyMQ@@._V1_UY268_CR6,0,182,268_AL_Mosquito. Wow. Alltså Attack of the Killer Tomatoes är hundra gånger bättre än den här skiten. Synopsis: Ett rymdskepp kraschar på jorden, i ett träsk. Där finns myggor. Myggor suger blod (eller nåt) från döda utomjordingar. Myggorna blir superstora och terroriserar lokalbefolkningen (som mest är ett läger och lite skogsvakter).

Det enda som var någorlunda roligt var väl att Gunnar Hansen har en roll här (Leatherface i Texas Chainsaw Massacre, originalet). Och mot slutet hittar han en motorsåg och säger “I feel one of these can come in handy. And I haven’t used one in 20 years. Feels good”. Homage. Roligt.

Tittar vi till filmen i övrigt så är effekterna hemska, förutom dödsscenerna och när myggorna faktiskt fightas med människorna. Dockorna som använts är hyfsat bra gjorda. Men när de ska flyga… ja, det lämnar mycket att önska. Skådespelarinsatsen (om man nu kan kalla den det) är bland det värsta jag har sett, och man får nästan ont i magen när man hör dem prata. Man önskar att de här ultramyggorna skulle göra processen kort med både protagonister, antagonister och alla andra sorts -nister.

Undvik den här kalkonen. Myggor är jobbiga som de är när de kommer naturligt. Ett par stora bjässar som önskar livet ur folk som inte vet hur man lever sig in i en karaktär tillför inte så mycket.

Something to say? Press here |

Apr 18

U.F.O. Abduction (1989)

Category: Movie Reviews |

MV5BNzEzNzBhMzctODFhNy00Nzg4LTgzYjItYzQ2ZTRiYTMzMzg5XkEyXkFqcGdeQXVyMTIxMDUyOTI@._V1_ U.F.O Abduction är en film med sin egen legend. Det är en lågbudgetrulle där man med en VHS-kamera har spelat in en liten flickas födelsedag med den närmsta familjen. Det visar sig dock att utomjordingar är i närheten, och med det följer paniken inom familjen och en rädsla för att föras bort av dem. Läser man på om filmen så ser man att det finns mycket skrock här, som att det skulle vara en riktig händelse och att mycket material har klippts bort “för att aldrig nå allmänheten”.

Sådant sätter en liten extra krydda på allt. Och när man ser skådespelarna föra dialog med varandra är det som det naturligaste i hela världen. Det känns verkligen som en äkta heminspelad video. Däremot bryts illusionen helt när man ser “utomjordingarna” som helt uppenbart är barnskådespelare i billiga plastdräkter, dräkter som inte ens skulle få säljas på Buttericks.

I slutänden blir det lite väl mycket skrikande och gapande och lite för lite utomjordisk action, men sättet som de lyckats fånga händelserna på här känns trovärdiga i stort, vilket är en stor anledning till mitt ändå positiva omdöme. Skrämmande är nog inte ett adjektiv som passar in här dock.

Se den gärna, men ta den för vad den är.

Something to say? Press here |

Apr 17

Jenny Jägerfeld – Hål i huvudet

Category: Book Reviews |

halihuvudet Jenny Jägerfeld är uppvuxen i Skärblacka, så en nästan lokal författare är ju kul att spana in. Det är en slump att boken hamnade i mina händer (vilket nästan är det bästa sättet – gillar överraskningar, trots att man ibland blir besviken). Hål i huvudet handlar kort och gott om ett uppbrott mellan Minou (vår protagonist) och hennes pojkvän Isak. Hon blir dumpad. Och faller ihop mer eller mindre, så hon beger sig till Spanien för att rensa tankarna.

Vi får följa hennes mentala sorgeprocess och de olika eskapader hon utsätter sig för, för att hantera “sorgen”. Jenny har en författarstil som jag först irriterar mig på (otroligt korta meningar, allusioner och syftningar som inte alltid är tydliga, nästan lite pseudointellektuella). Men ju mer jag läser desto mer gillar jag dem och ser finessen. Hon växlar också mellan att beskriva tankar till att lägga ut en dialog eller kanske till och med innehållet i ett brev eller vad som sägs på ett kasettband.

Återigen, dessa typer av böcker är kanske inte mitt främsta val, men för att vara ett relationsdrama är det väldigt lätt att relatera till, och det håller sig på en nivå som känns mer mänsklig än sliskig. Tummen upp.

ISBN: 9789186634094

Something to say? Press here |

« Previous PageNext Page »