Archive for the 'Series Reviews' Category

Gundam Frag (2009)

December 10th, 2017 | Category: Series Reviews

Två 4-minutersavsnitt i CGI-stil baserade på Gundam ZZ. Se båda gratis här. Roligt extramaterial till serien, inte menat att vara mer och är inte så mycket mer.

Läs mer på ANN.

No comments

One Punch Man (2015) + OAV

November 26th, 2017 | Category: Series Reviews

One Punch Man. Saitama. Den enda snubben som behövs för att rädda världen. Han är hjälte “for fun” och det finns nog inte en latare mäniska på denna planet. Men han kan å andra sidan besegra alla sina motståndare (hur stora och monstruösa de än är) med en enda smocka.

Därav namnet på serien.

Humor, självdistansen och det faktum att det bara är 12 avsnitt  + en OAV på 6 avsnitt (+1 extra-avsnitt) är perfekt. Till skillnad från Bleach, Naruto eller One Piece som aldrig tar slut.

Jag älskar attityden i serien, och One Punch Man har med det kommit upp på min topplista över bästa animes ever. Ever.

No comments

Kidou Senshi Gundam: Tekketsu no Orphans (2015-2017)

November 17th, 2017 | Category: Series Reviews

Jag är svag för Gundam. Det är fantastiska modeller att bygga, och ända sedan jag fick min första Gundam (som egentligen bara var en plastbit – inget byggbart) när jag var alldeles för liten så har jag alltid varit fascinerad av dessa stora meccha-robotar. Designen på dem är för det mesta helt fantastisk.

Även om animen från tidigt 80-tal inte riktigt håller måttet idag, så kom det ett par bra Gundam-serier under 2000-talet. Gundam Seed och Gundam Seed Destiny bland annat.

Så det var kul när det äntligen kom lite nytt och fräscht. Mobile Suit Gundam – Iron-Blooded Orphan är ett mycket trevligt tillskott till universumet, där det är föräldralösa, lösdrivande barn som får spela huvudrollen i ett politiskt krig. Storyn är som vanligt lite svår att gräva sig in i, och egenskaperna hos organisationerna som slåss mot varandra växer så sakta fram. Från att gå från ganska svårförståeliga och helt ärligt ganska oengagerande första avsnitt, så fastnar karaktärerna till slut och så gör även engagemanget hos mig. När vi när avsnitt 40 (av 50) så är det på topp, och avslutas i ett slags anti-klimax – men resan dit har varit värd besväret. Det blir kanske lite väl melodramatiskt ibland, men vilken anime är inte så?

Mobile Suit Gundam: Iron-Blooded Orphans är lätt värt att se. Ge det en chans!

No comments

Hotel Room (1993)

June 09th, 2017 | Category: Series Reviews

MV5BMzAwNTlkNjYtNDM1Zi00NGMxLWEwMTMtNGVhN2U4YWY4MTYwXkEyXkFqcGdeQXVyNjExODE1MDc@._V1_ Hotel Room är en miniserie i tre delar av David Lynch och Monty Montgomery. Jag blev tipsad om den här eftersom jag i och med Twin Peaks säsong 3 har snöat in i Lynch-landet och vill passa på att navigera mig runt bland hans övriga verk samtidigt.

Det är tre berättelser som utspelar sig i olika tider men i samma hotellrum (603). Det enda som är beständigt är portiern och städerskan, som inte åldras. Händelserna och skådespelarna/karaktärerna i episoderna skiljer sig åt.

Tyvärr är det här inget bra. Trots att jag vill tycka om det så kan jag inte sträcka mig till att ens se vad det är som man försöker säga här. En hämndhistoria följt av ett svartsjukedrama följt av en väldigt förvirrad dialog mellan man och fru som försöker komma över att deras 2-åring har dött – ja, det ger mig inget i slutändan. Inte ens i dialogerna spånar jag något större tema. Visserligen kan tavlorna som alla innehåller tåg, och ljudet av tågtutan ha någon form av signifikans som jag inte riktigt ser här, men det är väl det som är problemet. Jag skulle nog behöva en tolk. För att bara se avsnitten för deras “face value” är bortkastad tid.

Du kan se hela filmen/serien (1h 40 minuter) här, om du vill ge den ett försök.

No comments

Podcast – The Black Tapes (2015)

December 23rd, 2016 | Category: Series Reviews

X1OfidXs Sticker in här med ett litet tips på en podcast: The Black Tapes. Jag tänker inte berätta något om den, för det kommer förstöra för dig. Upplägget och kvaliten är i stil med Serial, så gillade du den podcasten (och det gjorde du väl?) så kommer du tycka om den här.

Gör dig själv en tjänst. Googla inte The Black Tapes. Läs inget om den. Under tiden du lyssnar på episoderna (som hänger ihop), försök inte googla eller leta efter mer information. Det kommer spoila allt för dig. Låt dig supas in i berättelsen, och hänföras. För du kommer bli hänförd.

Det här är en av de bättre podcasts som jag har hört på länge. Missa den inte.

No comments

The Wire (2002-2008)

October 08th, 2016 | Category: Series Reviews

79126-2 The Wire. 5 säsonger, 10-12 avsnitt per säsong, och vi får följa detektiv Jimmy McNulty i hans strävan att göra “riktigt polisjobb” i Baltimore, USA. Serien var the shit när den kom, men jag såg den inte.

Nu, 8 år efter att den hade sin prime time så har jag konsumerat alla avsnitt. Och jag är mäkta imponerad. Jag kan givetvis inte låta bli att jämföra med House of Cards, och det finns många drag dessa serier delar gemensamt. Politik som kommer iväg för ambition. Varje säsong har ett speciellt fokus, där McNulty och hans polisvänner är den röda tråd som går genom hela serien. Det börjar med droghandeln på gatan i Baltimore, för att sedan ha fokus kring hamnarbetare och korruption, sedan skolan och korruption, och i sista säsongen är det tidningsbranschen (och korruption).

Det är svårt att se serien utan undertexter, vilket gör den realistisk – och underhållande, i de stunder som man faktiskt hänger med i dialogerna. Det är inte mycket som skrivs på näsan på dig som tittare, utan skådespelarnas minspel och det de säger mellan raderna tvingas du själv analysera. Oftast gör de ett fantastiskt jobb och det är det som håller i mångt och mycket intresset kvar. Folk dör, ofta oväntat. Det håller en på tårna. Hela tiden.

Det är också fantastiskt kul att se så många unga versioner av skådespelare som numera har roller i moderna serier. Se, och du kommer förstå.

Serien är fantastisk, även om den numera kanske kan kännas något daterad. Hur som helst, jag förstår varför alla prata om den för 8 år sedan. Den är verkligen kickass. Nu när den är slut och jag inte har några avsnitt kvar att se så saknar jag dem nästan.

No comments

House of Cards (2013-)

October 08th, 2016 | Category: Series Reviews

621970_1550446

Nu har jag och Carina avverkat säsong 1-4 av House of Cards, och det är (helt ärligt) det bästa jag har sett på länge. Maktspelet som Frank Underwood kör med i sin jakt på… well, makt, är fantastiskt gestaltat av Kevin Spacey. Ingen säsong har varit lika stark som de två första, men det är ändå omöjligt att sluta titta på serien när man väl har börjat. Spacey gör en fantastisk insats, och det gör även resten av skådespelarensemblen. Illusionen faller aldrig.

Intrigerna, korruptionen, spelet med människor – allt är fängslande in till minsta detalj. Att man även väljer att bryta ned den fjärde väggen är bara en extra krydda som gör det hela ännu bättre.

House of Cards hamnar på min lista av de bästa serier som jag har sett. Ever. Den hamnar där tillsammans med Breaking Bad och några andra få guldkorn som inte är lätt att vaska ut i mediabruset.

Det ryktas om en säsong 5 – och det skulle vara trevligt, för det enda jag saknar egentligen är ett “äkta” avslut. Säsong 4 bjuder dessvärre inte på det (tja, det kan väl kanske tolkas som ett avslut, men jag tycker inte riktigt att det kvalificerar).

 

No comments

Stranger Things – Season 01 (2016)

August 09th, 2016 | Category: Series Reviews

strangerthingsposter Stranger Things är vad jag har saknat. En Stephen King-doftande serie som är nyproducerad men andas 80-tal ut i fingerspetsarna.

Serien utspelar sig i en liten stad där alla känner alla. En incident där en pojke försvinner inträffar, och snart är rabaldret igång i jakten på honom. Regeringsmakter som håller på med experiment som går fel, ungdomar som sammansvärjer sig för att hitta sin försvunna kompis, övernaturliga krafter i en liten flicka som rymt från regeringens forskningslabb, en suput till sheriff som verkar ha mer mod och hjärta än vad som först syns, en mamma (Winona Ryder) som blir mer och mer desperat, tonårsromanser som går både rätt och fel – serien har allt, i alla fall denna första säsong. Och som vanligt är det inte det lättaste att hitta en serie som både jag och Carina tycker om. Stranger Things fyllde det tomrummet perfekt.

Tyvärr ganska kort (8 avsnitt á ~1h styck), men med barnskådespelare som presterar över förväntan och ett soundtrack samt estetik som når ända in i själen på mig, och kittlar retrotarmen i mig ordentligt.

Stranger Things är det bästa som hänt serievärlden på länge. Så missa den inte.

No comments

Mystery Science Theater 3000 (1988-1999)

May 14th, 2016 | Category: Series Reviews

Mystery Science Theater 3000 är en TV-serie som spände över 11 år, och gick ut på att i stora drag skämta om gamla, skitkassa filmer. Skapad av Joel Hodgson som också var programledare fram till och med 1993, (Michael J. Nelson tog över de sista åren), så får vi i varje avsnitt se en urusel gammal film, som våra protagonister sitter och kommenterar. Oftast väldigt roliga kommentarer, och det är det som är humorn i det hela; att de sätter och på filmernas kasshet.

Ram-storyn är att vår huvudperson har skjutits upp till rymdstationen Satellite of Love, och de galna vetenskapsmän som utför experiment på vår huvudperson gör det genom att tvinga honom (och hans robot-kompisar) att titta på dessa gamla, helt förskräckliga filmer. Det bryts med lite sketcher då och då som oftast är på något sätt relaterade till filmen som vi ser.

Nedan följer en summering av säsong 1 (kan ha missat något avsnitt, inte det lättaste att hitta alla). Efterföljande säsonger kommer i separata inlägg.

Säsong 1

The Crawling Eye (1958): Ett förväxt öga hugger huvudet av folk i en liten bergsby.

The Robots vs. The Aztec Mummy (1958): En psykiatriker släpper loss en förbannelse. Mumien som släpps lös av detta visar sig vara godhjärtad, men hamnar i slagsmål med en ond robot. Här får vi också se bonusavsnittet; “Commando Cody – Radar Men from the Moon, part 1“.

Mad Monster (1942): En galen vetenskapsman förvandlar sin assistent till ett monster för att utkräva hämnd. Här får vi också del 2 av Commando Cody – Radar Men from the Moon.

Women of the Prehistoric Planet (1966): Överlevarna från en rymdskeppskrasch springer på “amazoner” på en förhistorisk planet. Fylld av sexism och smått rasistiska inslag.

The Corpse Vanishes (1942): Kändisen Bella Lugosi spelar en galen vetenskapsman (har vi hört den förut?) som stjäl kroppar (nyavlidna brudar!) för onda experiment. Commando Cody är tillbaka, i del 3.

Robot Monster (1953): En postapokalyptisk film om en robot som heter Ro-Man (ja…). Det går knappt att följa med vad fan den här filmen handlar om. Vi får ett till avsnitt av Commando Cody: Radar Men from the Moon – del 5.

The Slime People (1963): Monster från undermarken invaderar Los Angeles. Commando Cody är tillbaka, i del 6.

Project Moonbase (1953): Rymdkapplöpning, 1970-tal (“framtiden”). Spioner, månäventyr, taffliga strider och en urlöjlig handling (som jag knappt fattar mycket av). Commando Cody, del 7 och 8 (tar skiten aldrig slut?)

Robot Holocaust (1986): Vilken smörja – men i färg! Postapokalyptisk värld, mänskligheten kontrolleras av en ond kraft som heter “Dark One”, och en aggressiv kvinna med talsvårigheter. Commando Cody, del 9 (nej, skiten tar faktiskt aldrig slut!)

Moon Zero Two (1969): Framtiden, en astronaut blir anställd av en miljonär för att fånga en asteroid som är gjord av safir. Väldigt långsamma gravitationslösa scener, och väldigt konstig musik.

Untamed Youth (1957): 50-talsfilm om ungdomar och frustration. Två kvinnor blir fängslade för att de liftar (huh? Ja!) och tvingas arbeta på en bondgård för att avtjäna sitt straff. Filmen har med världens sämsta domare.

The Black Scorpion (1957): Gigantiska skorpioner kommer upp till ytan efter ett vulkautbrott och terroriserar en by i Mexico. Måste ge lite credd till stop-motion-skorpionerna ändå. De är ganska balla.

No comments

The Planets (1999)

April 17th, 2016 | Category: Documentaries,Series Reviews

MV5BMTk3MzQzMDYxNF5BMl5BanBnXkFtZTcwMzc1NjcxMQ@@._V1_UX182_CR0,0,182,268_AL_ The Planets är en av de bättre dokumentärserierna om rymden som någonsin har producerats. Den är gjord av BBC (som näst intill alltid levererar kvalitet), och består av 8 avsnitt – Different Worlds, Terra Firma, Giants, Moon, Star, Atmosphere, Life och Destiny.

Med en speltid på ca 40-50 minuter per avsnitt, så tas vi med på en intressant resa i rymden och vi får faktan framställd på ett intressant och trovärdigt sätt (till skillnad från andra dokumentärer som ska dra helt osannolika paralleller, som inte hjälper till med förståelsen någonting – jag kommer återkomma till dem senare i min blog – kanske långt senare). Faktaspäckat och intressant samtidigt – det är inte alltid man lyckas med en sådan fullträff.

Ska du se ett gäng rymddokumentärer så är det här definitivt ett bra first-hand choice. Utan tvekan.

No comments

The Outer Limits (1995–2002)

January 31st, 2016 | Category: Series Reviews

MV5BMTEzMDE0ODM0OTFeQTJeQWpwZ15BbWU3MDEzNTI4ODQ@._V1_SX214_AL_7 säsonger, nygjorda, efter originalet som gjordes någon gång på 60-talet. Timmeslånga avsnitt ungefär, med ca 22-26 avsnitt per säsong. Det är alltid (nästan) avslutande stories, och säsongsavslutningen brukar mer eller mindre alltid vara ett aggregat av säsongens tidigare avsnitt, inramat i en annan story. Visst har man gjort visuella framsteg på 30-40 år inom film- och TV-industrin, det är inget snack om saken. Men om man har avancerat berättandet och – framför allt kanske – tagit tillvara på det är något helt annat. Helt ärligt så var det väldigt få av avsnitten som höll måttet (och då har jag ändå satt ribban väldigt lågt). En del remakes av originalseriens avsnitt fanns med, och de var väl helt okej när det kommer till manus och berättande. Genomförandet lämnar dock en hel del att önska. Men du vet, det är som de flesta serier som visas på typ Sci-Fi channel. Det är långt från några höjdare, men det ger i alla fall lite underhållning och tillflykt för en stund. Har du missat The Outer Limits så har du inte missat något speciellt. Du kan fortsätta med att missa det.

qualityofmercyouterlimits

No comments

Aldnoah.Zero (2014–2015)

January 29th, 2016 | Category: Series Reviews

60263 Jag har länge letat efter en ny Meccha-serie att titta på efter att Gundam tog slut. Knights of Sidonia fick ett försök, men jag fastnade aldrig för den. Såg klart första säsongen, sedan gav jag (faktiskt) upp. Säsong två ska väl kanske ses någon gång. Kanske.

Men parallellt med tipset om Knights of Sidonia så fick jag även tipset om Aldnoah.Zero. Och här hittade jag rätt. Serien är uppdelad i två delar (12 avsnitt i varje), och avsnitten är endast knappa 25 minuter långa stycket. Första säsongen har en ruskigt bra introlåt (inte lika bra i andra säsongen), och musiken överlag i serien är riktigt fin.

Storyn, kortfattat: 1972 så upptäckte man under Apollo 17-uppdraget en hypergate till Mars på månens yta. Snart nog så bryter ett krig ut mellan Jorden och de som bor på Mars (“avlägsna mänskliga släktingar”). Dessa soldater från Mars, även kallat Vers, har en speciell kraft – Aldnoah – som de kan nyttja som energiförsörjning till sina krigsmaskiner. Det har gjort att de har ruskigt coola robotar som de kan kriga med. Människorna på jorden har också sina robotar, men långt ifrån lika avancerade.

Men det jorden saknar i krigsmaskiner, tar de igen i en ung soldat med ett skarpt analytiskt sinne – Inaho.

Grafiska stilen är awesome, musiken är kickass, och dramaturgin följer klassiska underdog-blir-segrande-mönster mer eller mindre, med en orädsla för att ta livet av huvudkaraktärer. Det gör det starkt och intressant.

Aldnoah.Zero – rekommenderas!

ALDNOAH ZERO - 14 - Large 26

maxresdefault

JEBnf2L

w5rmgorq27jh1cp4ccby

aldnoah_5

Aldnoah.Zero_-_Episode_3_Preview

aldnoah-zero-6

No comments

Jordskott (2015)

January 10th, 2016 | Category: Series Reviews

MV5BMTc3NzQ4NTg0MF5BMl5BanBnXkFtZTgwMzEyMDAzNDE@._V1_SY317_CR6,0,214,317_AL_ Jordskott har beskrivits som ett svenskt Twin Peaks. Det finns vissa likheter – eller allusioner – mot Lynchs mästerverk, men det är egentligen av en helt annorlunda karaktär. “Det finns krafter i skogen” samt säregna karaktärer är vad de har gemensamt. Därefter är Jordskott mer eller mindre ett mer actionbetonat, modernt äventyr blandad med nordisk mytologi.

Vi ser Moa Gammel spela rollen som inspektör Eva Thörnblad (som för övrigt har den konstigaste gångstilen jag sett på länge). Hon återvänder till barndomsbyn Silverhöjden sju år efter att hennes dotter Josefine försvann vid en sjö i skogen (egentligen ett kalkbrott). Kroppen hittades aldrig, men man trodde att hon hade drunknat.

Nu har en pojke försvunnit utan ett spår och Thörnblad vill ta reda på om det finns en koppling mellan det här försvinnandet och hennes dotters. Samtidigt ska hon slutföra övertagandet av sin faders tillgångar – entreprenören Johan Thörnblad, som byggt upp en stor skogsindustri efter sina förfäder. När storyn berättas vidare är det fler barn som försvinner, och mystiken tätnar.

Det är trots allt en bra serie – en av de bättre vad gäller svensk produktion, med stundtals starka skådespelare, där Göran Ragnerstam gör en sjukt bra insats som Göran Wass (glöm heller inte ICA-Stig som spelar lokala knäppisen!).

Jag och sambon ögnade igenom alla 10 avsnitt i mer eller mindre ett enda svep – man fångas lätt i seriens jämna tempo och man tröttnar inte. Möjligt att jag hade lite för stora förväntningar; det är trevligt med ett riktigt avslut, men vi blir lite väl skrivna på näsan i de sista avsnitten. Man har gjort en hel del smarta val vad gäller gestaltning av “det mystiska”, men man hade gärna fått låta ännu mer av storyn förbli okänd. Det är det okända som är skrämmande. Tyvärr blir inte “skrämmande” det adjektiv som beskriver Jordskott bäst; kanske snarare “spännande”.

Jordskott går före som val framför vilken Wallander-rulle du vill. Men du som väntar på ett svenskt Twin Peaks kommer nog snart att upptäcka att jämförelsen har artikulerats bara för att man inte hade något bättre att jämföra med.

_I6B4469.JPG

jordskott-2-jpg

josefine-jpg

jorskott-svt-play-tv-serie-small

No comments

Haven S01-S05 (2010– )

January 05th, 2016 | Category: Series Reviews

91O-pJ8HMDL._SL1500_ Baserad på Stephen Kings novell The Colorado Kid som jag inte alls har läst, så är Haven en mystery/crime-dramaserie. Den utspelar sig i fiktiva Haven som befinner sig i – just det – Maine, och här lider folk av konstiga fenomen som kallas “troubles”. Det ligger i familjerna och har någon magisk/övernaturlig karaktär. En spränger allt han rör vid. En har en skugga som får liv. En har ingen känsel. En har ett trouble som gör att allt hon tar i erfar oerhörd smärta. Och så vidare och så vidare.

Så har vi då Audrey Parker, FBI-agent som kommer till den här lilla hålan och blir mer eller mindre fast där, då hon har en anknytning till staden som man gräver djupare och djupare i avsnitt efter avsnitt.

Avsnitten har en röd tråd mellan varandra, men i princip följer de samma mönster från början till slut – det dyker upp ett nytt “trouble”, Audrey löser biffen med sin geniala hjärna och empatiförmåga. Typ.

Parallellt löper den röda tråden som gräver djupare i både hennes och stadens förflutna, med Vincent och Dave som “beskyddare” av hemligheten. Dave, som för övrigt är samma skådis som spelar Lahey i Trailer Park Boys. Vi återfinner även fler kanadensiska skådespelare som vi tidigare har sett i Trailer Park Boys. Barbara, Cyrus m.fl finns här med – men i en produktion som är något seriösare.

Haven är ärligt talat ingen superhöjdarserie – man blir ofta skriven på näsan, specialeffekter känns hämtade från sci-fi channel stundtals (den kanske sändes där?), avsnitten följer näst intill alla en välkänd mall och lämnar väldigt lite att bli överraskad för. Men man fäster sig vid karaktärerna. Audrey, Duke, Nathan och de alla andra återkommande originalen skapar en speciell atmosfär som man sakta men säkert vaggas in i.

Nu är säsong 5 inte helt avslutad (13 avsnitt återstår), men jag hoppas att det är den sista säsongen och att vi äntligen kan få komma till ett avslut. Det känns framåt de sista avsnitten som att de gräver sig djupare och djupare ner i kaninhålet – ett misstag som man gjorde med Lost som jag hoppas inte återupprepas.

Skön ströserie, men inget som gör att du sitter naglad vid TV:n, paddan eller laptopen.

uploaded_file20110810-24422-1umvq58-0

HAVEN -- "When The Bough Breaks" Episode 412 -- Pictured: (l-r) Emily Rose as Audrey Parker, Colin Ferguson as William -- (Photo by: Michael Tompkins/Syfy)

haven01a

No comments

Boardwalk Empire (2010–2014)

December 06th, 2015 | Category: Series Reviews

91pPlPbWyiL._SL1500_ Jag har redan skrivit om första säsongen av Boardwalk Empire tidigare, och det som stod där gäller även för senare säsonger. Serien håller rakt igenom, från början till slut. Ett långsamt men intresserande tempo, högkvalitativt material från HBO. Otroliga gestaltningar av karaktärer (mestadels riktiga som man tagit sig någorlunda friheter kring), fantastisk musik och miljöer från 20- och 30-talets USA som får synnerverna att gråta så vackert det är. Kläderna, kostymerna, möblerna, inredningarna, dekorationerna – allt, precis allt, håller en hög klass och det är nog inte svårt att konstatera att Boardwalk Empire innehåller kanske alla tiders mest välklädda män och kvinnor.

Förutom det rent visuella och soundtracket så har vi en story och människoöden som berör. Det dippar något kring säsong 3 där vår protagonist Nucky Thompson visar en helt annan sida av sig självt – något som jag tror var välbehövligt. Vi får följa våra organiserade och o-organiserade gangstrar och politiker i maktkampen över pengar och mark i förbudstidens USA. Vi får se födelsen av det italienska maffiasyndikatet och korruptionen i den politiska ledningen och ordningsmakten. Starten på karriären för J. Edgar Hoover. De svartas kamp att bli accepterade i samhället. Och även såklart kärleksdynamik karaktärer emellan.

Jag lärde mig mycket av Boardwalk Empire. En del av historiska karaktärerna kände jag till sedan innan, men några Wikipedia-uppslagningar senare gav en intressant inblick hos människor som Arnold Rothstein, Lucky Luciano, Meyer Lansky, Johnny Torrio med flera.

Hatten av för skaparna, kreatörerna, skådespelarna och alla i besättningen som var med och gjorde en av 2000-talets bästa serier. Det näst intill bästa med allt? Den har ett riktigt slut. I sista avsnittet, sista säsongen, så får vi ett slut på berättelsen – precis så som vi fick i Breaking Bad. Jag gillar det. Och Boardwalk Empire tål att jämföras med den konstanta ettan Breaking Bad. Serien är faktiskt så pass bra.

6a00d8341c630a53ef014e8c344902970d

boardwalk-empire-old-ship-zion-michael-k-williams

Boardwalk-empire-marriage-and-hunting-4

boardwalk-empire-season-3-episode-7-steve-buscemi

Boardwalk-Empire-2

al-capone-boardwalk-empire

Boardwalk-Empire-Richard--007

No comments

Sidonia no Kishi – S01 (2014)

October 29th, 2015 | Category: Series Reviews

53257 Kanske mer känd som Knights of Sidonia (IMDB).

I min längtan efter ny, bra Meccha-anime att se efter att ha köttat igenom nästan allt i Gundam-väg så fick jag tipset om Knights of Sidonia. 12 episoder, 1 säsong (2:a säsongen har precis börjat släppas). Story: Mänskligheten är ute och far i skepp som mest liknar betongklossar som har gått en match mot en köttbulle. Det är elaka utomjordingar som kallas Gauna som har typ mördat sönder Moder Jord och hela solsystemet för oss människor. Och nu far vi runt i dessa skepp och slåss mot Gauna så gott vi kan.

Sidonia är ett av dessa skepp. På detta skepp finns Nagate Tanikaze som är en ung man som vuxit upp i katakomberna i det här skeppet. Han kommer upp till ytan och blir en av piloterna som styr dessa stora meccha-robotar som slåss mot utomjordingarna. Det är han och en kvinna som liknar en björn med en mekanisk klo som hand (!) som utgör huvudpersonerna.

Det blir ett par intressanta fighter och lite melodrama ombord på skeppet. Vi får en kort inblick i livet på skeppet och hur mänskligheten har överlevt alla dessa år. Det görs ingen större djupdykning och mycket lämnas som frågetecken – livet på skeppet är med andra ord inte allt för intressant, men när de väl börjar dra ut i strid – då händer det grejer. Jag saknar dock lite av de episka fighterna som fanns i många av Gundam-serierna. Det blir aldrig så personligt mot den här Gauna-rasen, vilket ger en intressant vinkel på hur man ser på det goda och onda. Men det har inte riktigt samma “effekt”.

n8umtuualkrxgzxwmhp5

Knights-of-Sidonia

ajaej2zqvkkflno4xrm2

maxresdefault

sidonia4

No comments

True detective – S01 (2014)

October 13th, 2015 | Category: Series Reviews

true-detective-first-season.16295 Jag har letat länge efter en ersättningsserie efter att Breaking Bad tog slut. Det är kanske lite orättvist att den serien just får sätta ribban, men vad ska man ta sig till när Vince Gilligan’s mästerverk faktiskt är så bra som det är?

Många vänner och kollegor har tjatat ganska länge om att True Detective var “det nya Breaking Bad”. Alltså vad gäller kvalitet. Så jag tänkte, what the heck – vi ger det en chans!

Så jag och Carina tog oss tiden att se desssa 8 stycken 1h avsnitt, där vi får följa f.d. Louisiana-poliserna Rust Cohle (Matthew McConaughey) och Martin Hart (Woody Harrelson). De intervjuas av nuvarande poliser om en mordutredning som de arbetade på under 1995. Vi får alltså följa med i flashbacks tillbaka i tiden, och kastas mellan 2012 och 1995 (senare i serien även tiden däremellan). Mordet i sig har referenser till The Yellow King (eller The King in Yellow), som skrevs av Robert W. Chambers (som står på läslistan, boken står i bokhyllan).

Varefter storyn berättas så lär vi känna våra protagonister bättre, och inser att allt kanske inte är så enkelt eller så svart och vitt som man leds att tro till en början. Det är en överlag långsam serie, och har man ingen uppskattning av den täta atmosfären som byggs upp eller den otroligt spännande personligheten som är Rust Cohle, då riskerar man nog att bli uttråkad. True Detective är inget för 5-sekunders-attention-span-generationen.

Förutom temalåten (The Handsom Family – kolla in dem!) så är det just den otroligt täta, stundtals surrealistiska atmosfären som är seriens styrka. Det vore kanske långsökt att dra parallell till Twin Peaks, men den serien var den senaste jag såg som ryckte med mig på ett likartat sätt. Medan Breaking Bad hade mycket mer intensiva händelser och actionscener, så lockar True Detective med en mystisk mordgåta som kittlar intresset. Och fantastiska karaktärer. Matthew McConaughey står definitivt för den starka prestationen här, och det var länge sedan man hade en så säregen protagonist att fästa sig vid.

Att första säsongen inte spänner över mer än 8 avsnitt är dessutom precis lagom, och yes – det blir ett avslut. Det är ingen cliffhanger till nästa säsong (som för övrigt är på g, och kommer basera sig på en helt annan story – á la American Horror Story. Tror dock inte skådespelare återanvänds, av vad jag har kunnat se).

True Detective är en kvalitets-serie som inte får missas. Denna första säsong hamnar i min definitiva topplista!

true

review-true-detective-03

true-detective-seeing-things

1282433

No comments

Gakuen mokushiroku: Highschool of the dead (2010)

October 13th, 2015 | Category: Series Reviews

sample-f5abdf0d535f19ac77fe65db66bf3d24 Highschool of the Dead (IMDB) är ännu en anime-serie i ecchi-stil som faktiskt håller sig på rätt sida om den delikata perverterade gränsen – det är mer blod och zombies än tonårssnusk, även om jag har svårt att se tjusningen av de överdimensionerade kvinnobrösten som ges uppmärksamhet i tid och otid.

Vi får följa Takashi Komuro som går i gymnasiet. En vanlig kille. En dag bryter en epidemi ut i Japan och förvandlar människor till zombies – som till slut når gymnasiet där Komuro går. Tillsammans med sina vänner och sjuksköterskan på skolan så måste de slå sig genom horder av zombies för att överleva och möjligtvis hitta ett svar på vad som har hänt med världen.

Serien är endast 12 avsnitt lång och ca 24-25 avsnitt per episod. Det finns bättre zombie-slasher-serier där ute, och den här hamnar i landet av medelmåttiga serier. Trevlig, men inget som fastnar.

Saya-and-Hirano-highschool-of-the-dead-19064679-2560-1778

high_school_of_the_dead7

1287_highschool_of_the_dead

hotd1-1

No comments

Community – S01-S05 (2009-2014)

September 23rd, 2015 | Category: Series Reviews

MV5BMTQ2Njk2MzY2M15BMl5BanBnXkFtZTgwMDkxODg3MDE@._V1_SY317_CR12,0,214,317_AL_ Ibland behövs någonting lättsmält. Något som lockar till skratt. Community är en serie som gör det. Och den är mångfasetterad. Medan man å ena sidan kan roas åt det rent banalt komiska i de situationer som uppstår, så kan man också välja att lyssna noga på dialogen och njuta av alla skämt och meta-referenser som kräver lite eftertanke för att förstå.

För det är det senare som gör den här serien så bra. Den har ett djup som inte är direkt uppenbart, men som man upptäcker efter ett par avsnitt. Man väljer att ha en självdistans som är uppfriskande utan att bli tjatig. Karaktärerna lär man känna ganska snabbt och “standardreceptet” som följs gör sig påmint gång och på gång – något de själva ironiserar över då och då.

I rollerna har vi Joel McHale som är “gruppens ledare”, Gillian Jacobs, Danny Pudi (som gör Abed, möjligtvis min favoritkaraktär), Alison Brie (snyggare får man leta efter), Ken Jeong som de flesta känner igen från The Hangover, Yvette Nicole Brown, Jim Rash, Donald Glover och ingen mindre än en väldigt gråhårig och gammal Chevy Chase – som kanske gestaltar den mest avskyvärda karaktären på länge. Och han gör det bra.

Avsnitten är perfekt långa och ger mersmak. Storyn som berättas är i princip avslutande i varje avsnitt, och det som är den sammanhållande tråden är den här studiegruppen som gör sitt bästa för att hanka sig fram på detta community college.

Community är en av de bättre komediserier jag har sett. Jag hade visserligen inte så höga förväntningar, men satan vad bra och roligt det visade sig vara. Just nu pågår en sjätte säsong. När den är avslutad ska jag hugga tänderna i den med. För stunden tackar jag för ca 100 kickass avsnitt i de första fem säsongerna. Se till att slänga ett öga på dem om du inte redan har gjort det.

Alison-Brie-Donald-Glover-Community

Community_Jeff

Community-Cast

community-178

community-alison-brie-dan-harmon

MV5BMjMyMzc2NDg4Nl5BMl5BanBnXkFtZTgwMDQxMzgzMTE@._V1_SY317_CR131,0,214,317_AL_

No comments

Breaking Bad (2008–2013)

September 23rd, 2015 | Category: Series Reviews

MV5BMTQ0ODYzODc0OV5BMl5BanBnXkFtZTgwMDk3OTcyMDE@._V1_SY317_CR0,0,214,317_AL_ Det var ett tag sedan jag och Carina plöjde igenom Breaking Bad, men har inte tagit mig tiden att skriva något om det förrän nu. 5 säsonger, 7-16 avsnitt per säsong, och ca 1 timme styck.

Och utan tvekan i modern tid världens bästa serie som jag har sett (inget slår väl Twin Peaks, men de tävlar liksom i olika ligor).

Ingen kan ha missat hysterin kring serien som nu har några år på nacken, men ska man beskriva storyn någorlunda så handlar det om den gamle kemiläraren Walter White som får reda på att han har cancer och kommer dö. Hur ska han då kunna försörja sin familj? Jo, självklart teamar han ihop sig med sin f.d. student Jesse Pinkman och de börjar göra världens renaste metamfetamin och tjänar grova stålar på det, samtidigt som de dras in djupare ned i kaninhålet som är den undre världen av kranar och karteller.

Det finns några saker som gör att serien står ut från de övriga. Karaktärerna är inte så svart-vita som de tenderar att bli i många kriminalserier. Det finns ingen enbart god eller enbart ond. Walter White börjar som en sympatisk kille som gör det han behöver göra för att försörja sin familj – även om det innebär att han bryter mot lagen. Men ju mer serien går, desto fler sidor av vår vän White får vi se, och man börjar inse att det gömmer sig en maktgalen, narcissistisk galning där någonstans under den polerade ytan.

Karaktärerna går från starka till svaga, från rättfärdiga till helt morallösa. Vince Gilligan tog också till det ganska smarta knepet att låta olika regissörer stå för olika avsnitt – det gör att många av avsnitten har en säregen profil och man ges inte ett “standardrecept” varje gång, utan man får uppleva storyn som drivs vidare på olika sätt för varje avsnitt som går.

Man gör dessutom en intressant tema på färger. Lägg märke till karaktärers namn och färgsättning i diverse scener. Det finns en röd tråd.

Alla – precis alla – skådespelare gör sitt bästa och lyckas otroligt bra att gestalta de känslor och tankar som far runt i de olika protagonisternas och antagonisternas tankar (dessutom svårt att skilja på dessa begrepp i serien, vilket också är ett plus). Min absolut favorit i serien var Gus. Jag hade önskat att man hade fått se mer av honom.

För en gångs skull var det här en serie som både jag och Carina kunde njuta av lika mycket båda två. Det är ganska sällsynt. Det något långsamma tempot i serien kommer skrämma bort vissa tittare (men då har man inte hunnit fram till sista säsongen), men är det kvalitet man är ute efter (vem är inte det) så hittar man överflöd av det i Breaking Bad.

Jag var skeptisk till en början. Det brukar jag alltid vara när något hyllas till synes utan kritik av en stor mängd människor. Jag fick snabbt lägga undan mina reservationer. När mållinjen nåddes i sista avsnittet så var Breaking Bad – hands down – den bästa serien jag sett på otroligt länge.

Tack Vince Gilligan och tack hela teamet som gav oss Breaking Bad. Ni har gjort ett sjukt bra jobb, och det har varit svårt att hitta något som överträffar det. Jag sållar mig till hyllningskåren, och jag är inte ett dugg ledsen över det.

02-Breaking-Bad-002_897

SAYMYNAME1

BB_Gus_Fring1

No comments

High School DxD (2012– )

September 23rd, 2015 | Category: Series Reviews

HDD_ラフ02 Har just plöjt igenom de två första säsongerna av animen High School DxD. Det är en Ecchi-serie, och har väl aldrig riktigt dykt ner i genren tidigare.

Här får vi följa Issei Hyodo, en kort och gott pajas som spenderar sina år på gymnasiet med att jaga tjejer – fast är inte så framgångsrik på den fronten. En dag lyckas han få en date. Den daten slutar i att han dödas. Tough luck.

Han “räddas” dock av Rias Gremory, en rödhårig, storbröstad student som är någon form av djävul/demon och leder ett sällskap av… ööhmm… översexualiserade karaktärer. Sort of. Därefter “tvingas” Issei att vara Rias’ följeslagare och kämpa i hennes strider, samtidigt som Issei strävar efter sitt mål att få ligga med sin nyblivna härskarinna.

Mm, det är typiskt japanskt-perverst som man kan förvänta sig, och bröst-afficionados har mycket att hämta här. För allt, verkligen allt, cirkulerar kring överdimensionerade bröst. Ofta vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, men den comic relief som bjuds på är på gränsen mellan osmaklig, tarvlig och… ja, någonstans i min grunda själ så är det stundtals faktiskt lite roligt. Och de fighter som faktiskt görs går från blodigt allvar till att Issei utvecklar en superkraft som… well, ja, sliter sönder tjejernas kläder. Yep, du läste rätt. Hans superkraft är att med tankekraft slita sönder tjejers kläder.

Det ska visst komma en tredje säsong av serien, och alla överkåta tonåringar jublar högt. Det återstår att se om jag kommer hugga tag i den eller om jag fått en alldeles för stor överdos av bröstfixerad animering.

high-school-dxd-new-12-03

OmakeGifAnime-HighschoolDxDNEW-Episode1-IsseiTugofWar_zps9ed4c6b5

High-School-DxD-

No comments

The Outer Limits – S02E16 – The Premonition // S02E17 – The Probe (1965)

July 31st, 2015 | Category: Series Reviews

S02E16 – The Premonition

Testpiloten Jim Darcy kraschar sitt X-15 plan i amerikansk öken. Han och hans fru blir då på något sätt instängda i en värld där tiden verkar ha frusit. Eller vad är det egentligen som händer?
Det finns hundratals saker att iaktta här. Från sättet som mamman lämnar sina ungar på ett “dagis” som verkar mer som ett djurfängsel, till användandet av stillbilder för att stilisera att tiden står stilla, eller varför inte “nedräkningsmekanismen” som hänger på väggen och ser ut som den köpts på Rusta på en utförsäljning.

screen-capture-2

screen-capture

screen-capture-6

screen-capture-5
S02E17 – The Probe

Besättningen på ett flygplan åker in i en storm. De upptäcker att de befinner sig på en märklig plats, nästan som att de vore del av ett vetenskapligt experiment. Och det är de, på en venetiansk rymdskyttel. Hur ska de ta sig därifrån, innan de blir dödade av den stora levande högen av… ööhhmm… hundbajs?

Det är tröttsamt när en utav karaktärerna plötsligt häver ur sig en teori om hur saker och ting kanske ligger till, och det sedan visar sig vara sant. Tror de verkligen att tittarna är helt dumma i huvudet? Även en femåring hade listat ut vad som försigick. När man sedan häver ur sig det uppenbara som i citatet “The results of the testing… would be sent back… to where everybody might be!” (nähe, var skulle resultaten annars skickas?)

Det här var sista avsnittet av The Outer Limits från 60-talet. Tack gode Gud för det.

screen-capture-8

screen-capture-6

screen-capture-7

screen-capture-2

No comments

The Outer Limits – S02E10/11 – The Inheritors, part I and II // S02E12 – Keeper of the Purple Twilight // S02E13 – The Duplicate Man // S02E14 – Counterweight // S02E15 – The Brain of Colonel Barham (1964-1965)

July 30th, 2015 | Category: Series Reviews

S02E10/11 – The Inheritors, part I and II

Fyra orelaterade soldater överlever en skottskada i huvudet och visar sig därefter demonstrera fantastiska egenskaper få förunnade. Adam Ballard, spelad av Robert Duvall, utreder detta och spårar var och en av dessa män. Det verkar som att de jobbar tillsammans för att skapa någon sorts maskin, och samlar på sig en massa barn i processen. Ballard måste stoppa dem (men jag förstod aldrig riktigt varför).

Det är ett av de mer vuxna avsnitten, som faktiskt spänner över två episoder. Den har en riktig story som stundtals har enerverande dialog, men jag ursäktar det då den faktiskt utspelar sig delvis i Stockholm, och man har bekymrat sig att filma (alt. ta in stock footage) av miljöer i den svenska huvudstaden – samt en skylt på svenska!

Två av de bättre avsnitten, som får ett gott betyg av mig.

screen-capture-8

screen-capture-1

screen-capture-7

S02E12 – Keeper of the Purple Twilight

En inte allt för känslosam utomjording vid namn Ikar leder ett ankommande angrepp av en utomjordisk invasion. Han börjar med att lösa en ekvation för en vetenskapsman som håller på att gå bananas, i utbyte att han “får” vetenskapsmannens känslor i utbyte (för att bättre kunna förstå mänskligheten…). Men det skulle visa sig vara ett misstag. För utomjordingarna, alltså.

Ganska tarvligt avsnitt där man försöker på nåt sätt peka ut att känslor är det som särskiljer människor och känslor är särkopplade från all form av logik. Jag tycker inte att man lyckas något vidare, och de superfula alienkostymerna med ballonghuvuden och “disintegratorpickadollen” hjälper inte direkt till. Ett enerverande avsnitt.

screen-capture-1

screen-capture-7

screen-capture-8

screen-capture-12

S02E13 – The Duplicate Man

Henderson James har tappat bort sin Megasoid, som så ofta händer. Som tur är så är den i parningssäsong och har mer än bara mord i sinnet. För att spåra varelsen så måste Henderson skapa en kopia av sig själv (hos The Duplication Agency, såklart).

Avsnittet visar att i framtiden, år 2025, så har vi telefoner som ser ut som de kommer från 1964 men har TV-apparater kopplade till sig och discokulor som snurrar i bakgrunden.

Kasst skådespeleri rakt igenom, och världens sämsta monsterdräkt. Tråkigt, förutsägbart och stelt så inåt helvete. En riktig pina att se.

screen-capture-2

duplicate_cap1

screen-capture

S02E14 – Counterweight

Ett gäng främlingar samlas för att se hur de påverkas av isoleringen som skulle uppstå i en långväga färd genom rymden. Det riktiga experimentet var dock att se om det fanns någon bland tittarna som orkar uthärda 50 minuter av tortyr.

Bland köns- och yrkesrollsstereotypa kommentarer samt beteenden blandas en jävla solglimt som verkar åka på upptäcksresande från huvud till huvud. Blanda ihop det med kanske seriens mesta awkard moment när en av damerna börjar “förföra” besättningen samt en stop-motion planta som måste ha kostat hela $2 att tillverka och du har ett skitavsnitt av Guds nåde.

screen-capture-5

screen-capture-14

screen-capture-13

screen-capture-10

screen-capture-4

S02E15 – The Brain of Colonel Barham (1964-1965)

Astronauten Barham har en sjukdom som gör att han kommer dö inom ett halvår. Han ställer upp på ett experiment där man försöker koppla in hans hjärna till någon form av superdator (som då självklart tar upp ett helt rum). Detta för att man ska kunna skicka datorn och hjärnan på resa till Mars och kanske även ännu längre bort.

Så många logiska luckor att jag tappade räkningen, och man kan ju undra om de inte spelade kortet “människan ska inte leka Gud, men vetenskapsmännen står på sig så inåt helvete” en gång för mycket. Eller fem gånger. Värdelöst.

screen-capture-5

screen-capture-7

No comments

The Outer Limits – S02E06 – Cry of Silence // S02E07 – The Invisible Enemy // S02E08 – Wolf 359 // S02E09 – I, Robot (1964)

July 30th, 2015 | Category: Series Reviews

S02E06 – Cry of Silence

Andy och Karen Thorne letar efter deras drömbondgård (eller ja… det är väl mest Andy, Karen verkar inte ha så mycket att säga till om) mitt ute i ingenstans (där det alltid finns bondgårdar) när de kör på en stenbumling som ligger i klar sikt mitt på vägen. Karen lyckas dessutom stuka foten eller nåt när hon går ut från bilen, och där – mitt ute i ingenstans, skadade, så står de ansikte mot kvist när de måste gå en match mot intelligenta mördarstepplöpare (!). Kaos är bara förnamnet.

Karens förmåga att överdramatisera allting och växla mellan kolugn och skrikande hyena är enerverande, och likaså är Andy’s futila försök att hitta en förklaring till allt som pågår. Det blir lite för mycket när de går en-mot-en mot stepplöparna eller bara spatserar genom grodorna. Come on.
screen-capture-7

screen-capture-3

S02E07 – The Invisible Enemy

Koloniseringen av Mars stöter på patrull när den första bemannade expeditionen försvinner utan ett spår. Ett andra rymdskepp bemannat med pajasar som inte kan lyda order skickas upp för att undersöka vad som hände.

Det finns så mycket irriterande moment i det här avsnittet att jag inte ens vet var jag ska börja. Astronauternas totala oförmåga att följa minsta lilla order, eller “monstret” som är ett gräsligt fult papier-maché-tilltyg med klor, eller att kaptenen “snubblar” (läs slänger sig) och kravlar runt i sanden istället för att resa sig igen och springa till säkerhet, eller att de faktiskt är beväpnade med en bazooka med “kärnvapenstridsspets” (som de faktiskt detonerar i slutet av avsnittet, och den exploderar ett fåtal meter framför deras ansikten). Torde inte de själva gå upp i atomer?

Eftersträvar du den där känslan där det bara kryper i kroppen av ologiska beslut så är det här avsnittet för dig.

screen-capture-9

screen-capture-6

screen-capture-4

S02E08 – Wolf 359

En vetenskapsman skapar en miniatyr av en avlägsen planet i sitt laboratorie. Från denna värld kommer en spöklik varelse som bestämt sig för att göra kaos med allt och alla. Kan vetenskapsmannen rädda världen innan hans gnatande fru driver honom till vansinne?

Den alldeles för tydliga handdockan som är spöket lämnar mycket att önska. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över hur dålig episoden är. Det är fantastiskt hur ointresserad våra kära forskare verkar vara över det faktum att de upptäcker att liv uppstår i sitt laboratorie. Pseudovetenskapen kring olika hastigheter av tid etc känns gammal och tråkig – man borde ha haft en roligare vetenskaplig teori att leka med här.

screen-capture-6

screen-capture-8

screen-capture-3

S02E09 – I, Robot

Roboten Adam ställs inför rätta för mordet på sin skapare efter att han har hittats vid den döda professorns kropp. Professorns ljuvliga systerdotter Nina övertalar den avdankade försvarsadvokaten att komma tillbaka till jobbet för att ta det här fallet.

Faktum är att det här avsnittet är det första i The Outer Limits som på något sätt har fångat mitt intresse. Kanske är jag svag för juridiska rättstvister, det måste nästan vara det – för Adam’s sätt att tala är minst sagt enerverande. Den monotona, stappliga robotrösten kräver extra koncentration för att höra vad som egentligen sägs. Oh, just det – Leonard Nimoy (Spock, från Star Trek) spelar en supportande roll här. Hans utseende går inte att ta miste på.

Att jag skriver att det är den första episoden som fångat mitt intresse betyder dock inte att det är en bra episod… det finns många logiska luckor och det finns många skrattretande moment som vi hade klarat oss utan. Men hade det då varit The Outer Limits – egentligen?

screen-capture-1

screen-capture-11

screen-capture-2


No comments

The Outer Limits – S02E01 – Soldier // S01E02 – Cold Hands, Warm Heart // S02E03 – Behold, Eck! // S02E04 – Expanding Human // S02E05 – Demon with a Glass Hand (1964)

July 14th, 2015 | Category: Series Reviews

S02E01 – Soldier

Vi är i framtiden och två supersoldater strider mot varandra i någon form av ödemark. En tidsportal öppnar sig och båda åker bak i tiden till typ 1964. Det är bara en fråga om tid innan de står face-mot-face igen, men vad gör den samtida människan med dessa herrar som kommer från en tid längre fram, och är helt inriktade på att kriga?

Det börjar ganska bra (öppningsscenen är grym!) och spänning byggs upp, men pseudo-vetenskapen och den taffliga dialogen sänker skiten rejält. Att det dessutom (medvetet) är svårt att höra vad vår protagonist från framtiden egentligen säger vet jag inte om det är bra eller dåligt…

screen-capture-6

screen-capture-4

S01E02 – Cold Hands, Warm Heart

Här har vi en ganska ung William Shatner som spelar rollen som Jeff Barton, som nyss har kommit hem från en enmansresa till Venus och upptäcker att han inte längre kan bli varm. Han hemsöks också av visioner av en dansande voodoo-docka med långt hår. Ptja, det är väl ungefär det som avsnittet handlar om. Och hur dissande han är mot sin fru.

Nonsens-avsnitt med tråkig dialog och inga oväntade vändningar, förutom att de faktiskt håller på att grilla över sin öppna spis i sitt vardagsrum i början av avsnittet. Hur fan tänkte man där?

Tråkigt avsnitt.

screen-capture-2

screen-capture-7

S02E03 – Behold, Eck!

En tvådimensionell varelse gör kaos bland befolkningen för att han har kass syn, samtidigt som han letar efter en väg tillbaka till sin egen dimension. Som tur är så har vi den vänliga doktorn Stone som helt sonika skiter fullständigt i alla döda kroppar som ligger runt om kring och bestämmer sig för att hjälpa “monstret” att komma tillbaka till sitt förlovade land.

Ett avsnitt som underhåller med varelsen Eck (vilket namn!), men som gör mig förvånad hur denne framstående optiker blir särdeles överraskad när han upptäcker att det är endast linser gjorda av “meteoritmaterial” som gör att man kan se denne Eck. Suck. Allt matematiskt mumbojumbo mot slutet när doktorn “hittar formeln” får mig att rodna å manusförfattarens vägnar då det dels bara är nonsens, dels inte ens stämmer med det han har skrivit på tavlan.

Eck, så dåligt.

screen-capture-3

screen-capture-5

S02E04 – Expanding Human

Ett hemligt serum som expanderar den mänskliga hjärnan likväl som kindknotor kan vara det som ligger bakom en rad brutala mord och bra spelkvällar.

För omväxlings skull ett intressant avsnitt som har någon form av spänning i sig, även om avsnittet inte bjuder på några större överraskningar. Vålds- och slagsmålsscenerna är skrattretande, även med 1964 års måttstock mätt.

screen-capture-12

screen-capture-8

S02E05 – Demon with a Glass Hand 

Trent har en hand av glas. Men han saknar några fingrar. Han måste springa upp för en oändlig länga av trappor oändligt antal gånger för att undvika att bli dödad av de som jagar honom – män i lustiga ansiktsmålningar som ska föreställa utomjordingar som ska utplåna sista mannen på jorden. Vem kommer vinna kampen om glashanden? Kommer Trent hitta sina fingrar, eller kommer utomjordingarna döda Trent och ta hans arm? Den som orkar se avsnittet till slutet får se.

Avsnittet hade varit mycket bättre om man hade skippat utomjordingarna.

Överlag en lovande andra säsong där de har lärt sig att inte spoila hela skiten genom att avslöja vad som kommer hända genom en 2 minuter lång trailer innan själva avsnittet börjar.

screen-capture-12

screen-capture

screen-capture-5

No comments

The Outer Limits – S01E29 – A Feasibility Study // S01E30 – Production and Decay of Strange Particles // S01E31 – The Chameleon // S01E32 – The Forms of Things Unknown (1964)

June 29th, 2015 | Category: Series Reviews

Det här markerar slutet på säsong 1 av The Outer Limits. Det har varit en trevlig bekantskap, men kommer inte kommas ihåg som en av mina favoritserier…

A Feasibility Study

Ett litet grannskap bokstavligen karvas ut från jorden av en stor flygande badmintonboll och invånarna skeppas iväg i rymden till en annan planet. Det visar sig att utomjordingarna är något som kallas “Luminoids” (fråga mig inte…). Deras intention är att göra en lämplighetsstudie om människorna kan göra grovjobb åt dem, för att de själva är typ superlata. Jag kunde aldrig förstå om det fanns en annan anledning. Jo, deras “youngsters” rebellerade, och ville inte jobba. Då letar man tydligen i rymden efter andra planeters befolkning att sätta i slavarbete. Naturligtvis.

Sjukt kass dialog och det finns element i den som jag undrar hur fan de tänkte när de skrev den. Till exempel så berättar kidnapparna att “om ni nu råkar bli smittade av vår dödliga sjukdom ‘Luminitis’, så ska vi inte kidnappa de återstående miljarderna av er befolkning”. Var det verkligen smart att säga det till dina potentiella slavar?

Äktenskapskäbblet mellan mannen som desperat vill behålla sin hemmafru och frun som vill “ut och se världen” ger en fin kick tillbaka till 60-talets daterade könsroller. Om det är bra eller inte får du som tittare avgöra. Kan väl konstatera att det hänt mycket i världen sedan dess.

screen-capture-3

screen-capture-4 22-02-12

screen-capture

Production and Decay of Strange Particles

Ett viktigt vetenskapligt projekt går knas när en strålningsliknande stubstans tar över en grupp av forskare. Endast en man kan rädda världen från total förintelse.
Det dåliga med avsnittet: Krokarna till händer, alldeles för mycket rygg och för lite ansikte hos dessa “varelser”, otroligt dumma ansiktsuttryck, pseudovetenskapen och dialogväxlingar hos människorna.
Det bra med avsnittet: Den gigantiska explosionen på slutet. Men varför var man tvungen att spola den baklänges också? Makes no fucking sense at all.

screen-capture-9

screen-capture-4

screen-capture-7

screen-capture-12

The Chameleon

Några utomjordingar kraschlandar i Kalifornien, och regeringen bestämmer sig för att infiltrera skeppet genom att skicka in en hemlig agent/lönnmördare (en väldigt ung Robert Duvall) till dem – genom att först förvandla honom till en utomjording.

Det börjar bra, med ett bråk i en bar där Duvall blir rekryterad att komma tillbaka och göra ett sista uppdrag för CIA eller vad det nu kan vara för byrå. Det fortsätter ganska bra när man får se utomjordingarna – äntligen ett par masker och kostymer som faktiskt funkar. Mycket tack vare att maskerna låter skådespelarna röra på sina munnar för att göra sina uttryck.

Det blir desto värre när den krigslystna generalen och “secret service-agenten” har sina dispyter. De är löjeväckande argumentation och vad de säger till varandra kan man lukta sig till timmar i förväg.

screen-capture-7

screen-capture-8

screen-capture-3

screen-capture-9

The Forms of Things Unknown

En episod som står ut från de andra. Avant-garde. Kasha och Leonora förgiftar snubben Andre och dumpar hans kropp i bakluckan på sin bil. De letar efter någonstans att begrava kroppen, och så snubblar de över ett hur där en konstig blind man och hans ännu konstigare huskompis Tone bor. Tone experimenterar med sätt att få tillbaka de döda till livet genom att… ööh… dra snören mellan klockor. Men det går ganska bra för honom, något som tjejerna snart kommer få veta.

Det är så sjukt mycket nonsensdialog i det här avsnittet att jag  knappt förstår hälften av vad de yrar om. Det är ett konstigt avsnitt, som berättar ett mordmysterium på ett annorlunda sätt. Jag hade klarat mig utan de långdragna dialogerna och istället låtit handlingarna säga sitt. Jag hade också klarat mig utan en av tjejernas ständiga bölande, skrikande och panikattackerande. Det hade varit så mycket bättre. Och hur fan såg Tone ut när han laddade pistolen egentligen? På tal om pistolen – vad var det där för fjösig liten sak?

screen-capture-1

screen-capture-8

screen-capture

screen-capture-7

No comments

American Horror Story – S02 & S03 (2012-2014)

June 07th, 2015 | Category: Series Reviews

American_Horror_Story_Asylum_DVD american-horror-story-coven-poster2 Efter den imponerande första säsongen så är såklart förväntningarna skyhöga på efterflöjande säsonger. Det American Horror Story gör så bra är att återanvända skådespelare från en säsong till en annan. Det ska finnas någon form av röd tråd mellan säsongerna, men det är så luddigt att jag inte lyckas genomskåda det. Och alla potentiella teser som läggs fram känns mer som efterkonstruktioner.

I säsong två – The Asylum – så får vi hänga på Briarcliff, en mentalinstitution som drivs av den stränga syster Jude (Jessica Lange, troligtvis den bästa av alla skådisar i ensemblen). I säsong 3 – The Coven – så tas vi till New Orleans och får hänga med ett gäng häxor och deras kamp för överlevnad och makt, och i fighten mot Voodoo-häxorna. Jessica Lange är här då häxornas matron och överhuvud.

American Horror Story är ett sjukt grymt koncept, men exekveringen känner jag blir sämre för varje säsong. I “skräckindex” så toppar den i säsong 1, för att fortsätta vara ganska obehaglig i säsong 2. I säsong 3 har man tappat det mesta av skräckupplevelsen, men däremot är den säsongen den vackraste hittills när det kommer till fotografi. Det den förlorade i skräck vann den i visuell stilism.

Det är alltid ett kärt återseende att få se de ansikten man har lärt känna sedan tidigare, men nu iklädda andra roller. Jag ser fram mot säsong 4 – Freak Show – som ska börja konsumeras om ett tag tillsammans med Carina. För faktum är att American Horror Story är en serie som har fångat oss båda, och det är så himla kul att ha någon mer att dela upplevelsen med. Det gör det hela bättre.

Serien innehåller riktigt många originella karaktärer och skådespelarna gör ett fantastiskt jobb. Säsong 2 gav mig en oanad fäbless för The Singing Nun’s ‘Dominique’ som jag hädanefter alltid kommer relatera till mentalsjukhus. Säsong 3 gav ytterligare ved till elden om att New Orleans är ett hak för musiker och häxor. Skådespelarensemblen blir som ett gäng gamla vänner som man längtar efter att träffa igen.

o-MADONNA-AMERICAN-HORROR-STORY-facebook

American Horror Story cast

AHS_AnneFrank2_2

6-American-Horror-Story-Asylum

No comments

The Outer Limits – S01E26 – The Guests // S01E27 – Fun and Games // S01E28 – The Special One (1964)

May 31st, 2015 | Category: Series Reviews

The Guests

Wade Norton är en kringdrivare. Han stöter på en gammal man vid sidan av en väg som inte verkar må så bra. Han försöker hjälpa honom, men istället fastnar han i ett gammalt hus där han egentligen bara vill låna telefonen och ringa efter hjälp. Väl inne i huset så hittar vi ett gäng excentriska karaktärer och – inte helt oväntat – en geleklump till utomjording och kanske, bara kanske, ett spår av kärlek mellan vår protagonist och en av dessa fångade människor.

Bra jobbat med skuggor och vinklar med kameran, men lämnar som oftast lite mer att önska. Överlag hade det kunnat vara en ganska tät spökhistoria om man bara hade skippat utomjordingen och dess försök att analysera människans logik. Det är så jävla tröttsamt.

screen-capture-4

screen-capture-13

screen-capture-8

screen-capture-6

screen-capture-10
Fun and Games

Folket i Andara har eliminerat all aggression (yeah right…) men de gillar fortfarande att ha kul, så deras sätt att “ha kul” är att kidnappa en man och en kvinna från olika världar och transportera dem till en form av “Gladiator-arena” (en planet) där de måste slåss tills döden. Om de vägrar att vara med, så kommer deras hemvärld att förstöras. Mike och Laura representerar jorden och står mot två stycken apliknande kreatur med dödliga boomeranger.

En ganska trist historia som har berättats många gånger förut, och en otrolig jobbig, osannolik självuppoffring från vår kvinnliga huvudkaraktär. Att hon dessutom tar sju år på sig att göra själva kastet som tar död på sista motståndaren och rädda sin lagkamrat är… ja, finns det ens ett ord för det? Det fällde avgörandet för mig. Skitavsnitt.

screen-capture-9

screen-capture-15

screen-capture-8

screen-capture-11

screen-capture-17

The Special One

Planeten Xenon skickar herr Zeno för att rekrytera smarta ungar för att leda en invasion mot Jorden. Det senaste offret är Kenny Benjamin, en väldigt smart ung pojke som också aspirerar på att bli Baseball-stjärna om man får tro hans far.

För en gångs skull har vi en trailer som inte spoilar hela avsnittet, och vi har faktiskt anständigt skådespeleri. Jag börjar bli smått imponerad. Det finns även ett porträtt av en perfekt hemmafru á la 60-talet: stanna hemma och laga mat och tjattra i telefon.

The Special One är ett litet guldkorn (med The Outer Limits mått mätt) i blandingen av fullständig dynga som serien för övrigt annars består av.

screen-capture-11

screen-capture-6

screen-capture-1

screen-capture-12

No comments

The Outer Limits – S01E20 – The Bellero Shield // S01E21 – The Children of Spider County // S01E22 – Specimen: Unknown // S01E23 – Second Chance // S01E24 – Moonstone // S01E25 – The Mutant (1964)

May 31st, 2015 | Category: Series Reviews

The Bellero Shield

Richard Bellero’s senaste uppfinning – en lasergrunka, imponerar inte på hans chef (som också är hans far). Men när han lyckas fånga en utomjording på laserstrålen så ändras saker och ting. Denna utomjording visar sig inte bara prata långsammare än en dement gammal gubbe, han har också en ogenomtränglig sköld som skulle kunna skapa skydd för hela nationen. Typ.

Dessvärre visar hans fru på storhetsvansinne och vill ta över företaget (or something…) tillsammans med deras hushållerska som man mellan raderna kan gissa är hennes älskarinna också.

Hela avsnittet tas ned otroligt mycket av utomjordingens rantande och långsamma tal, och att man envisas med att smeta vaselin på linsen för att göra honom “suddig”. Det orsakar ju tyvärr också att omgivningen blir lite suddig, vilket inte är avsikten. Dräkten som skådespelaren ser ut som något som reats ut från Buttericks. Det tar ner ganska mycket av totalpoängen, trots att man gjort ett ganska bra jobb vad gäller ljussättning, skuggor etc.

screen-capture-6

screen-capture-2

The Children of Spider County

Spider County i USA var för decennier sedan en avlingsplats för utomjordingar. En av utomjordingsfäderna har rest tillbaka till jorden för att hämta sina söner och ta med dem till sin hemplanet Eros. Han räknade dock inte med att alla söner kanske inte är lika peppa på att lämna sin hemplanet.

Till skillnad från The Bellero Shield så har vi denna gång en utomjording som ser i alla fall någorlunda kickass ut. Kan ha att göra med att han bär kostym och det enda vi ser är masken mer eller mindre. Det finns väldigt många missar i det här avsnittet, till exempel handklovarna som bara kan tas av utan några nycklar. Eller att dottern sörjer sin pappas död lika mycket som om hon skulle ha tappat bort sin blyertspenna. Utomjordingens förmåga att “oskapa” något med sina ögon är, för att vara The Outer Limits, ganska välgjort. Överlag är det ett okej avsnitt med alldeles för mycket dialog som säkert funkar bra på papper men blir skit på skärmen. Sensmoralen och det “lyckliga slutet” är dock lite för mycket för mig att svälja.

screen-capture-3

screen-capture-1

Specimen: Unknown

Fem astronauter hänger på en rymdstation och inser att de har blivit kontaminerade av en dödlig spor, först representerad som en svamp (som mest liknar hundbajs), sen en blomma som spottar ut någon form av giftig gas och exploderar för att sprida sina frön vidare. Yes, precis så. Dilemmat uppstår när en av dem dör och de måste bestämma sig för om de vågar landa på jorden igen och utsätta resten av befolkningen för fara.

Jag uppskattar dramat och den underhållande frågeställningen (ska jag offra mig för andra eller ska jag rädda mig själv? Ska vi på jorden rädda dem och riskera att smitta ner hela mänskligheten, eller tappar vi vår mänsklighet ändå om vi bestämmer oss för att inte rädda dem?) Det är så förutsägbart, men håller ändå intresset uppe.

Det som stör mig är framåt slutet när militärpersonalen som är nere på jorden vet att det är ett smittoämne som är livsfarligt, och ändå går de till det kraschlandade rymdskeppet i inget mer än sin militäruniform och en hatt. Hur fan tänker man då? Trovärdigheten, som inte var hög från början, föll givetvis ner till noll. Kanske till och med på negativ nivå.

screen-capture

screen-capture-4

Second Chance

Joyland Amusement Park. En av attraktionerna är ett UFO som “tar dig ut i rymden” med narration, projektorer och allting. Det visar sig dock att vi har en utomjording som “jobbat åratal” med att få UFO:t flygdugligt” för att kidnappa några stackars människor som åker attraktionen. I vilket syfte? Att undvika en katastrof i framtiden där jorden krockar med utomjordingens hemplanet – Empyria. Det är då allt gnällande börjar.

Det handlar nämligen mest om förlorade själar som fångas med (tillsammans med deras respektive som jag aldrig fattat vad de har gjort för att få haka på), och de får mer eller mindre en andra chans att göra något vettigt av sitt liv. Tyvärr verkar de flesta superegoistiska och skiter fullständigt i det hemska öde som komma skall.

Dialogen lämnar som vanligt mycket att önska. När vår ena protagonist Dave frågar påminner Mara om att “We were going to have lunch so I could snoop into your life” så kontrar Mara med att fråga “Are you looking for a wife or a girlfriend?”. Boy, that escalated quickly.

Second Chance är nog det avsnitt som innehåller flest patetiska, gnällande karaktärer någonsin i The Outer Limits historia. Eller ja, i TV-historian över huvud taget.

screen-capture-3

screen-capture-7

screen-capture-7 (1)

screen-capture-4

Moonstone

En grupp militärer och forskare som jobbar på en bas på månen upptäcker ett perfekt sfäriskt objekt som visar sig vara ett flyktingskepp av utomjordingar som ser ut som ögon med hästsvansar, som har flytt tyrannin på planeten Grippia. Dessa “ögon” har typ hela universums samlade kunskap i sina hjärno… öööh..retinor.

När sedan tyrannerna på Grippia kommer fram till månen för att plocka upp sina flyktingar, så måste våra människor på basen bestämma sig för om de ska ge flyktingarna amnesti eller om de ska lämna över dem till Grippia-tyrannerna.

Det är en hel del scener utomhus på månen där skådespelarna går väldigt långsamt och har på sig sandaler á la Buffalo-style. Skitfult, med andra ord, men bra gjort av en begränsad budget.

Det parallella triangeldramat mellan två av militärerna och OL-baben är skrattretande, och jag får inte tiden riktigt att stämma när de håller på att referera tillbaka till Koreakriget. Ska det här vara 60-talet? Och vi har en bas på månen? Hur de ständigt försöker skriva oss på näsan och mappa generalens tidigare “douchebagiga” beslut i Korea och nuvarande situation på månen, hur det öppnar den tidigare drunktardens ögon – det är patetiskt.

Och då har jag inte nämnt att snubben får gå runt i Hugh Hefners morgonrock efter att han har fått sparken från sin tjänst, eller att hans “snubblande” in i en maskin mer är ett kast av sig själv rätt in i skiten.

Ett ganska värdelöst avsnitt, men för en gångs skull lite annorlunda utomjordingar på skärmen. De kunde dock ha jobbat lite mer med att förvränga deras röster. Just det där att de ska tala i princip som en vanlig människa förtar hela illusionen.

screen-capture-6

screen-capture-2

screen-capture-5

The Mutant

Invånarna på Annex Ett, en handfull forskare, hålls fångna i skräck av Reese Fowler, som har muterats av någon form av silverregn och gjort dels hans ögon sjukt stora (och stela), men han kan också läsa tankar, och förinta folk genom att endast ta i dem. Det kommer en ny forskare till annexet, och alla (förutom Reese!) hoppas att han kan rädda dem.

En sak som ständigt irriterar mig med The Outer Limits är att de envisas med att ha en “trailer” i början på varje avsnitt, där man ska få se lite av det som väntar dig härnäst. Problemet är att de oftast tar med väldigt centrala händelser som lämnar noll kvar i överraskning. I detta fall så avslöjades Reese’s gigantiska ögon alldeles för tidigt, man fick aldrig någon chans att “bygga upp” något eller ens försöka överraskas.

Man ska heller inte klaga på moderiktigheten. Att vår kvinnliga huvudkaraktär har på sig smycken, kjol och höga klackar när hon jobbar på en avlägsen planet är inte illa. Då har man kommit långt.

De alldeles för stela propsen som används (Zanti-myrorna återanvänds, fast denna gång rör de sig ännu mindre och känns otroligt fåniga) får en att dra på smilbanden.

screen-capture-2

screen-capture-7

screen-capture-8

No comments

The Outer Limits – S01E18 – ZZZZZ // S01E19 – The Invisibles (1964)

May 01st, 2015 | Category: Series Reviews

S01E18 – ZZZZZ

En bidrottning blir förvandlad till en vacker, ung kvinna som är enögd (eftersom hennes frisyr hänger för hennes vänstra öga), blir lab-assistent till en forskare som forskar om bin, och försöker förföra honom så att han ska lämna sin fru och istället göra henne gravid med tusentals barn (bi-barn?).

Det som står ut i avsnittet är all subliminal erotik á la 1964. Joanna Frank gör sin roll som bidrottningen riktigt bra, och behöver inte vara avklädd en endaste stund för att det ska osa sex om henne. Men jag antar att det är så bidrottningar är. Vad som gör mig besviken i avsnittet är de billiga specialeffekterna med den jagande bisvärmen, de otroligt idiotiska “förvandlingsscenerna” där det endast är en närbild av ett bihuvud som visas, och det faktum att professorn slänger ur sig en kommentar i stil med “jag hoppas få barn innan jag blir 25″. Skådespelaren ser ut att vara närmare 40.

Det faktum att bina som är instängda inte inser att de är del av ett experiment (fast de noterar att det står en kvinna i dörren och spanar på dem och deras drottning), eller att denna forskare har uppfunnit ett instrument som översätter binas surrande till mänskligt språk och vice versa och bara har ett laboratorium på hemmaplan bidrar inte heller till någon form av trovärdighet av illusionen. Det finns mycket som är skit i avsnittet, men det är svårt att inte fängslas av Joanna Franks karismatiska utstrålning. Det är nog den mest fängslande karaktären i serien hittills.

Och ja, man kanske skulle ansträngt sig lite mer med titeln till avsnittet. ZZZZZ känns som det mest fantasilösa förslaget över huvud taget.

screen-capture-9
Ser han ut att vara yngre än 25 år gammal?

screen-capture-4
Bina är korkade nog att inte fatta att de är instängda i ett experiment, men de kan se att de är observerade av kvinnan i bakgrunden…

screen-capture-6
Slicka näckrosor på TV 1964. Det måste nästan ha varit supertabu.

screen-capture-5
Drottningen och hennes koloni av bin.

S01E19 – The Invisibles

En skändlig grupp som är med känd som kommunis… ehh, The Society of Inivisbles tänker ta över den Amerikanska regeringen genom att använda något som liknar halvludna förvuxna trilobiter som injicerar någon form av sinneskontrollerande.. ööhh… nånting. När en människa väl blivit “besudlad” av djuret, så är hen en av dem.

Seriens mest homoerotiska avsnitt hittills? Inte för att det är något fel med det, det är bara så mycket halvnakna, svettiga män, halvludna varelser gör… saker med dem, och det stönas och “vänskapsförklaras” väldigt mycket och intimt. Återigen blir jag besviken av monsterdesignen. Här har vi några små varelser med typ 8 eller 10 ben, och det enda de gör är att röra på dessa små ben men står stilla. Ända tills slutet, då det blir en “jakt” mellan en man som hasar sig fram på marken och en av våra trilobiter vars ben spritter på som tusan men rör sig ungefär lika snabbt som din genomsnittliga sköldpadda. De påminner faktiskt lite om sköldpaddor. Ljudet de har för sig tycker jag är konstigt också och passar inte riktigt in i helheten.

Spänningen i avsnittet låg ju i att se hur länge vår undercover agent kunde klara sig utan att bli påkommen. Själva monstren gav inget extra till upplevelsen. Att de skriver dig på näsan med flera saker (ta de smutsiga stövlarna till exempel – från en scen till en annan vilket lämnar väldigt lite tvivel om vad det är för lik vi ser) gör ju inte saken bättre. Men å andra sidan, vad skulle de göra istället? Och i slutet vetifan vem det var som sköt på vad egentligen, men men…

Nja, det här var ingen vidare episod.

screen-capture
Hur svårt ska det vara att hasa sig undan från något som rör sig långsammare än handlingen i en Bergman-film?

screen-capture-6

screen-capture-4
Manliga experiment med män. Utan tröjor. Som svettas.

screen-capture-3
“Elakingarna” i The Outer Limits har en förmåga att vara alldeles för endimensionella. Men det är väl så det ska vara antar jag.

screen-capture-5
Fanns även en snygging med, även om det var ytterst lite och i en marginell roll.

No comments

Next Page »