Alltså… om man bara hade plockat bort den psykotiska mamman i filmen eller låtit någon som faktiskt kan skådespela haft rollen så hade det här varit en ganska schysst rulle. Jag tål henne inte. Det är så over-the-top och karaktären är bara irriterande irrationell.

“A young man killed in Vietnam inexplicably returns home as a zombie.”

Om vi sedan kollar på vår protagonist (antagonist?) istället, den döda sonen som återvänder från kriget, så är det en helt annan sak. Han är dock som bäst när han bara sitter still, är konstig och bara är “fel”. Det är när han börjar bli våldsam och göra saker som det inte längre går att hålla masken, det blir taffligt. Ibland får jag känslan av en dålig verison av Dougie i säsong 3 av Twin Peaks. Fast utan alla bra kvaliteter.

Jargongen i filmen är överraskande modern för att vara från 1974. Jag förvånas över vissa kommentarer som känns som om de hörde hemma på tidigt 2000-tal istället. Det imponerar.

Tyvärr blir det inte mycket mer än en skräckfilm som är bra med 70-talets mått mätt, men står inte alls emot tidens tand nu år 2017. Dead of Night är ett museiobjekt som bäst ses med rätt glasögon – eller inte alls. Är filmen en kommentar om PTSD och Vietnam-kriget? Jag tycker den tolkningen är krystad, men för all del – avgör själv.

Fun fact: Tom Savini’s första film som make-up artist.
Fun fact #2: Också känd som Deathdream.
Fun fact #3: Svensk titel: Skräckens stad eller Mannen är farlig (också vinnare av sämsta översatta titel ever…)

Dark Water. Remake av det japanska originalet (Honogurai mizu no soko kara, 2002).

Mamma genomgår skilsmässa. Mamma flyttar in med dotter i en ny lägenhet. Lägenheten och byggnaden har en mörk hemlighet, som vill göra sig påmind genom paranormala fenomen.

Det japanska originalet var sjukt skrämmande. Remakes brukar sällan lyckas på samma sätt. Hur gick det då för våra amerikanska vänner? Ganska hyfsat. Jennifer Connelly gör en bra insats som mamman, och även den lilla roll som Tim Roth har görs bra. Det blir dock lite förutsägbart och inte alls lika mycket suspension som japanerna lyckas fånga i filmmediet.

Ska du välja så ta oroginalet alla dagar i veckan. Men får du inte tag på det så duger denna Dark Water utmärkt.

Dance of the Dead kan vara en av de roligaste skräckfilmer/zombiefilmer som jag har sett på länge. Till och med roligare än Shaun of the Dead.

“On the night of the big High-School Prom, the dead rise to eat the living, and the only people who can stop them are the losers who couldn’t get dates to the dance.”

(Losers = den lilla Sci-Fi-klubben på skolan). Det är blodigt, det är roligt, det är sjukt dåliga one-liners, tonårsångest och framförallt mänskligt.

Perfekt bakisunderhållning en regnig söndag. Tummen upp för Dance of the Dead!

- “But I don’t know how to shoot a machete…”

Communion. Baserad på “verkliga” händelse i Whitley Strieber’s liv, som han har skrivit om i en eller flera böcker. Det handlar om interaktionen med utomjordingar och hur det har påverkat hans liv (jag har inte läst böckerna).

Storyn är crap, och jag undrar om allt verkligen står rätt till i Striebers huvud. Kanske blev han faktiskt kidnappad av utomjordingar? Hur som helst, min enda stora behållning av filmen är insatsen av Christopher Walken som är helt fantastiskt psykadeliskt bra. Snurrigheten i protagonistens hjärna kommer fram som rinnande vatten, och det blir till slut lite svårt att skilja på vad som är tankemonster och vad som är verklighet.

Communion är speciell. Den är nästan lite charmig. Men bra är att ta i.

Internationell titel: Cold Prey. Norsk skräckis som utspelar sig i de norska fjällen (gör inte alla norska skräckfilmer det?). Tyvärr inte alls i närheten så kickass som Trolljegeren.

Ett gäng är ute och åker snowboard offpist. En av dem bryter benet. De hittar ett övergivet hotell uppe i bergen där de bryter sig in och slår läger. Tyvärr verkar det som att det finns någon som redan bor där. Och är en fena på att svänga loss med en hacka. Genom människor.

Fritt Vilt är trots allt ändå en ganska okej skräckfilm. Roar Uthaug som regisserat filmen gillar att följa standardreceptet där jumpscares och typiska berättelseutvecklingar går hand i hand på exakt det sätt som en modern skräckfilm ska göra. Färgskalan är nedtonad, filmen är näst intill svartvit ibland och huvudpersonerna dör såklart en efter en. Det dröjer länge innan vi får en bra blick på mördaren, och adrenalinet ligger alltid och pumpar på en hyfsat hög nivå.

Jag såg filmen utan undertexter, och kan väl ärligt säga att jag inte hängde med i all norska. Men det gick skapligt ändå. Det är svårt att säga att Fritt vilt står ut på något speciellt sätt. Den följer som sagt mallen, och gör det bra. Men jag hade kanske väntat mig att få något mer, något annorlunda.

Tyvärr stannar den i mediokerlandet, och även om jag vill ge våra grannar i väst bättre betyg bara för att det är dem, så kan jag inte det.

Såklart gjordes även uppföljare (tvåan och trean, vilken jag tror är en prequel. Det ska tydligen också göras en amerikansk remake. Behövs det verkligen?).

Det här är ingen lätt film att veta vad man ska tycka om. Regissören Victor Salva har fått sona sitt straff för övergrepp på barn, bland annat huvudrollsinnehavaren i den här filmen. Med hans perversioner i åtanke så är det inte så konstigt att det är så mycket unga-killar-halv-och-helnakna i början på filmen. Det gör att jag i det här fallet har ganska svårt att skilja konsten från konstnären.

Men. För att fokusera på filmen. Då Salva har gjort bra filmer i sin karriär (Jeepers Creepers, åtminstone första filmen) så förvånar Clownhouse mig något. Det är inte alls så bra.

Alla vet vi att clowner är läskiga, men lägg till ett gäng brorsor (3 st) som överdriver syskonrivalitet till max, mentalpatienter som klär ut sig till clowner och dödar (bara för att man är patient på mentalsjukhus är man inte homocidal, vilket verkar vara ett axiom i filmvärlden jag har svårt att greppa), och vi har en film som bäst har en Nightmare on Elm Street-vibe, men som sämst har en lågbudget slasher-feeling av den sämre sorten.

Protagonisterna är grymt störiga, och även om ledarclownen Cheezo är lite läskig, så saknas den där galenskapen hos de andra två. Det blir aldrig riktigt så läskigt som jag hade önskat.

Det är bitvis underhållande, men idiotin och beteendet hos protagonisterna förstör.

Skräckfilmer som daterar så långt bak som innan 80-talet brukar inte alls kunna leverera den typ av underhållning och fasa som jag törstar efter när jag ser en film.

Burnt Offerings var annorlunda. Historien om familjen (med den pålagda brittiska dialekten jag aldrig förstod) som flyttar till det där huset på Amerikanska landsbygden för en sommar börjar idylliskt som det brukar, men redan från start vet vi som betraktare att något är fel. Precis som i Stephen King’s The Shining så spelar huset en stor roll här. Huset, som påverkar de som bor där åt det dystrare hållet. Jag undrar åt vilket håll inspirationen gick egentligen. Robert Marasco’s novell som filmen bygger på kom ut före The Shining, och King har tydligen sagt att Burnt Offerings är en av hans favoritskräckfilmer.

Nåväl. Förutom att skådespelarna kanske inte är världens bästa och att mamman i familjen kanske går in i det hela lite för mycket, så har vi här en utmärkt berättelse som gjorde sig hyfsat bra på film. Det blir lite störigt när saker och ting går överstyr, men den passiva aggressionen som ständigt ökar är underhållande att betrakta.

Man kan nästan se redan när den börjar hur den ska sluta, men det är resan dit som är underhållningen. Missa inte.

P.s) Taxichauffören från tillbakablicken som ler åt vår protagonist – det blir inte mycket läskigare än sådär. Mardrömmar, here we come.

“One morning, a young man wakes to find that a small, disgusting creature has attached itself to the base of his brain stem. The creature gives him a euphoric state of happiness but demands human victims in return.”

Brain Damage är en kult-skräckis från sent åttiotal. Den har en särskild charm, eftersom varelsen som invaderar protagonistens hjärna faktiskt har begåvats med både röst och ett par hyfsat sympatiska ögon. Det gör att man (nästan) kan relatera till “monstret”. Vad gäller specialeffekter och gore är de faktiskt helt okej, med tanke på vilken typ av film det är som vi talar om.

Det är svårt att påstå att filmen är läskig, men den är underhållande och bitvis rolig. De psykadeliska scenerna är dock lite väl konstlade, och det är svårt att inse varför protagonisten tycker att effekterna han får av monstrets “juice” är så bra. Det ska föreställa att vara lika “bra” som att skjuta heroin, men jag tycker inte riktigt att man lyckas förmedla det till publiken.

Hur som helst, slutscenen är oförglömlig och det är många “what the actual fuck” som yttras på resan från början till slutet, ibland åtföljt av ett leende och kanske till och med ett litet skratt.

“A mysterious outsider’s quiet life is turned upside down when he returns to his childhood home to carry out an act of vengeance. Proving himself an amateur assassin, he winds up in a brutal fight to protect his estranged family.”

Blue Ruin kan vara den film som bäst – sedan många år tillbaka – har lyckats få adrenalinet att rusa i kroppen på mig. Just det faktum att vår protagonist inte är någon skicklig yrkesmördare men ändå ger sig in i ett sådant läskigt territorium är vad som gör den bra. Han är liksom ingen Jason Statham. Han är snarare en Bilbo Baggins som har tur och otur, och skulle kunna vara vem som helst av oss.

Blue Ruin tar konceptet om hämnd till en intressant plats och gör det mestadels bra. Jag har inga klagomål här. Kanske till och med att jag har fått en till film på min topplista of all times. Missa inte!

Chained är regisserad av Jennifer Lynch, dotter till David Lynch och protagonisten spelas av Eamon Farren som vi också ser i senaste (tredje) säsongen av Twin Peaks. Jag blev positivt överraskad av filmen. Jag hade inga som helst förväntningar, men får här serverad en hemsk berättelse iscensatt av fantastiska skådespelare och ett manus som fängslar mig.

Taxichaufför kidnappar mamma och son. Mamman möter slutet på sitt liv. Sonen hålls fängslad av taxichauffören i hans hem (kedjad, därav titeln…). Taxichauffören fortsätter sitt mördarstråk. Hur påverkar det här sonen? Kommer han kunna ta sig loss? Går det att bryta ned en människa helt och skapa honom på nytt?

Intressant iakttagelse: “ondskan” i filmen (taxichauffören) heter Bob. “The evil that men do” i Twin Peaks a.k.a demonen heter ju också Bob. Finns det en koppling till Jennifers pappas verk, eller är det bara en omständighet alternativt en enkel homage?

Missa inte den här filmen. Den följer inte det vanliga receptet (inget revolutionerande, men klyschor undviks allt som oftast) och erbjuder en hemsk (alltså bra!) upplevelse. Eamon Farren gör en fantastisk insats, och det är nästan lite skumt att se honom som han är här, när han i mitt medvetande endast är skithögen Richard Horne i Twin Peaks.

Missa inte.

Den där lilla tjejen från Silent Hill spelar här en väldigt speciell roll. Det är svårt att se Renée Zellweger och Bradley Cooper spela roller i en skräckfilm, men det är precis det som sker här. Case 39 anspelar på fall nummer 39 som landar på socialarbetaren Emilys bord. Där handlar det om en tjej som nog inte har det så bra hos sina föräldrar. Föräldrarna försöker döda sitt barn, och Emily får efter viss fightande till slut rätt till vårdnaden om barnet.

Något som hon kommer ångra grymt mycket.

Regissören Christian Alvart har en riktigt bra känsla för detaljer, och förutom att storyn är någorlunda originell (nåja, inte hela vägen igenom) så är den stora behållningen Jodelle Ferland som spelar den lilla tjejen. Det går inte att skriva för mycket utan att spoila (tips: se inga trailers! De förstör hela filmen, på riktigt), men hennes insats är fenomenal och får mig att känna mig illa till mods. På det bra sättet.

Case 39 levererar kvalitet mycket mer än vad jag hade vågat hoppas på. Se den!

Tron möter Tarkovskij (Stalker) möter Kubrick (2001) möter Lynch (allt…) möter Stranger Things möter Gaspar Noé (Enter the Void) möter It Follows möter … Ja, det finns nog mycket mer artsy och trippiga filmer att lägga till i listan här. Det som går att säga om det kanadensiska guldkornet Beyond the Black Rainbow är att det är en audiovisuell upplevelse som kräver sin konsument.

Soundtracket är fantastiskt. Det korta skärpedjupet när vi får se alla detaljer är gudomligt snyggt. Färgerna, sättet att berätta storyn på utan att skriva oss på näsan är grymt bra gjort. Man måste, precis som med Lynch, ha tålamod med den här filmen. Det är inte mycket action, men det som sker på skärmen är både skrämmande och vackert på en och samma gång. Handlingen? Räcker med att säga att en “doktor” (snarare psykopat) håller en flicka med psykiska krafter instängd på ett institut, och hon försöker hitta sin väg ut därifrån. Det räcker. Resten berättar sig självt.

Det är den första och enda filmen av Panos Cosmatos som jag har sett (han har inte gjort så mycket mer, vilket förklarar saken…), och jag är sjukt imponerad. Michael Rogers och Eva Borne som spelar vår antagonist och protagonist gör ett utmärkt jobb – castingen var verkligen lyckad här.

MK Ultra, DMT och förmågan att kunna skilja på hallucinogena syner och verklighet blir tillsammans ett hopkok av dokumentärt foto och en storyline där en kvinna undersöker försvinnandet av sin vän som grävde lite för djupt i CIA’s lite mörkare historia.

Banshee Chapter är överlag en riktigt bra skräckfilm, som är blandad mockumentary med sedvanlig cinematografi. Ljuset har det jobbats mycket med, och man lyckas göra några riktigt snygga scener. Ibland är det lite för mycket jump scares för min smak, och det faktum att man avslöjar en del av slutet på filmens affisch (yep, Blackburn, a.k.a så-lik-Hunter-S.-Thompson-att-det-inte-går-att-ta-miste-på dör, 15 minuter från slutet) är väl det som man kan räkna på dess minuskonto.

Uppfriskande film som tar oss tillbaka till MK Ultra som det har gjorts så många andra filmer om redan, men den här gången så görs det bra. Kortradiovågssändningar och den amerikanska öknen är återigen läskig.

Rekommenderas.

Australiensisk lågbudgetskräckis där ett gäng pajasar blir strandsatta i ett varuhus på grund av en tsunami som slår till i Australien. På köpet kommer en skitstor vithaj som simmar runt där. Hur ska de ta sig ut? Ja, det är de de ska lösa på 1,5h.

Det ÄR en stor hög av skit med plattityder överallt, platta karaktärer, taskigt skådespeleri (kanske förutom Sharni Vinson som spelar Tina, också känd från You’re Next som jag har skrivit om tidigare här). Vilket slöseri på talang, för hon har exakt noll att jobba med här.

Och då har vi inte ens pratat om den malplacerade musiken som kommer då och då. Vad gäller specialeffekter är de okej, men hajen känns väldigt plastig.

Bait skulle kunna vara en The Asylum-produktion, men det är det inte. Den beskrivningen är nog den bästa jag kan ge.

Du kan tryggt hoppa över den här skitfilmen utan att missa något. Ta dig hellre tid att se om Jaws. (Okej, att mörda en haj med en boomstick är i och för sig coolt. Men det räddar inte filmen).

Jag vet inte hur många gånger som jag har sett Bad Taste egentligen. När jag växte upp i mina tonår så gick filmen varm. Jag kan den nästan utantill. Och häromnatten så såg jag om den.

Att en film efter så många år fortfarande får mig att vilja se den, att skratta till den, att roas av den – det är näst intill unikt.

Den låga budgeten i Peter Jacksons guldkorn från tiden innan Sagan om Ringen-filmerna gör mig inget. Jackson lyckas skapa ett mästerverk med begränsade pengar och utrustning. Den mänskliga motståndskraften mot de besökande utomjordingarna är en fantastisk bunt av odd-jobs. De otroligt komiska replikerna som kommer titt som tätt tillsammans med all välgjord gore, och självdistansen som finns där från början till slut gör filmen till något som man aldrig tröttnar på. Långfingret som vapen, bazookan, ihopklistrning av tappad hjärnsubstans, maskingevärsljudet från munnen när man har slut på ammunition – ja, de roliga inslagen tar liksom aldrig slut.

Jag älskar Bad Taste. Det borde du göra också.

Vad är grejen med fransmän och glesa tänder samt krulligt hår? Alla skådespelare i den här “skräckfilmen” av Alain Robak verkar dela dessa attribut.

Story: En tjej som jobbar på en cirkus blir bokstavligt tagen på sängen av en krypande tingest som verkar vara någon uråldrig ondska (men i ärlighetens namn mest ser ut som en sladdrig orm). Hon går omkring med den här varelsen som “vill födas” och pratar med den i sitt huvud. Varelsen vill ha blod, så hon måste mörda för att tillgodose sitt “foster”.

Filmen har viss charm, det franska språket till trots. Och när man mot slutet kanske börjar fundera på om det hela är något hon har inbillat sig, att det handlar om graviditetsdepression och att hon egentligen har blivit våldtagen av sin man och nu bär på ett barn hon inte vill ha – ja, då splittras illusionen helt i en gore-fest utan dess like och all form av substans vad gäller en djupare tolkning försvinner ut med fostervattnet.

Baby Blood är ingen vidare film, mest för att idén är sjukt jävla löjeväckande. Specialeffekterna varierar från dråpliga till skapliga, men till syvene och sist så är det för många omständigheter som gör att jag inte köper illusionen. Varför är det till exempel ingen som misstänker henne? Varför är det ingen som ifrågasätter att hon har blod över hela kroppen?

Nåväl. Ni kan nog skippa den här med gott samvete.

Ungefär såhär smärtsamt var det att se filmen.

Jag har sett fram mot att se den här filmen väldigt länge. Dels för att den har en titel som bådar för kaos, dels för att det är ingen mindre än Amber Heard som spelar huvudrollen. Snyggare kvinna finns (fanns?) inte.

Tyvärr visar det sig ganska snabbt att Heard’s utseende är den enda styrka som finns att hitta i filmen. I princip går det ut på att Mandy Lane är snyggast i hela världen, och alla vill ligga med henne. Av någon anledning går hon med på att hänga ute på en ranch hos en klasskompis och några av “vännerna”, men medan alla försöker komma in under kjolen på henne så verkar det som att det finns någon där ute som vill mörda dem, en efter en.

Det krävs inte mycket hjärna för att inse att det är Mandy Lane’s “bästis” som ligger bakom våldet (och jag upplever det inte som det var syftat att hålla det hemligt för publiken heller). Det som blir tröttsamt är den otroligt ytliga och tråkiga sexismen samt macho-kulturen som känns så sjukt främmande att jag ryser när jag ser och hör hur karaktärerna beter sig. Det finns bara yta här. Ingenting annat. Inte ens den mer sympatiska av karaktärerna visar sig ha något större djup eller komplexitet.

All the Boys Love Mandy Lane blir till sist en ganska tråkig slasher som har turen att ha Amber Heard i huvudrollen. Hade filmen inte haft det, så hade den varit lika värdelös som de kåta tonårskillarnas försök att få fröken Lane på rygg.

En harmlös bibliotekarie ärver sin fars älskade men inte så framgångsrika biosalong. För att rädda familjeföretaget så väcker hon sin inre psykopatiska seriemördare till liv. Och tillsammans med ett par rabiata gore-fans och ett par ännu mer vrickade gestalter så börjar hon göra sina egna kortfilmer, där morden som sker ligger lite för nära verkligheten.

All About Evil är inte läskig, och även om den är klassad Horror så är dess andra klassning – Comedy – ett mycket starkare epitet här.

Joshua Grannell har gjort ett utmärkt jobb med filmen, och medan skådespeleriet och specialeffekterna är på den nivå som kan väntas för en nästan grindhouse-aktig film som det här är, så är berättelsen och själva konceptet så fantastiskt underhållande att jag inte kan låta bli att hänföras. Jag bryr mig aldrig om karaktärerna, och de flesta av dem är dels för absurda för att ta på allvar, dels överspelade så det blir löjligt. Men tar man filmen för vad det är så blir det här löjliga ganska snabbt omvandlat till ren och skär underhållning.

Ta det inte så allvarligt, utan koppla av och låt dig ryckas med istället. Undermåliga dialoger till trots.

After Midnight har en ramberättelse där en excentrisk lärare i psykologi iscensätter skräckscenarior för sina elever för att påvisa vad “äkta rädsla” är. Själva innehållet blir att vi får höra tre berättelser som eleverna berättar, och på så sätt får vi 3 historier berättade till priset av en. Lite som Creepshow. Fast inte lika bra.

Ramy Zada gör rollen som läraren riktigt bra, och visst – en av berättelserna står ut som ganska makaber och intressant, men speciellt läskigt blir det aldrig (trots den Schyamalalalamanska twisten mot slutet).

Upplägget är dock friskt för att vara 1989, och trots taffliga “fightscener” så håller filmen totalt sett bättre kvalitet än vad jag hade vågat hoppats på. After Midnight blev något av en kultfilm, och det med rätta. Filmen har inte och kommer inte hamna på topplistorna, men i den dammiga gamla kistan anno 1900-århundradet, så har vi här om inte ett guldkorn så åtminstone en liten bit silver.

Se den.

Från början så var Fire Walk With Me över 3 timmar lång. Men Lynch var tvungen att klippa ned filmen till det mer humana 90 minuter. Här, i The Missing Pieces, får vi bland annat delar som fick stryka från foten från hans första version av FWWM, men även andra scener som ändrades till något annat i slutprodukten.

Det är en speciell filmupplevelse. Det är lösryckta scener som är svåra att förstå om man inte har sett FWWM innan. Men de är å andra sidan sjukt jävla roligt att se om man faktiskt har sett filmen. Jag hade faktiskt ingen aning om att de här ca 90 minutrarna av guld existerade. Nu i efterhand när jag har fått njuta av dem så ångrar jag inte en sekund tiden jag spenderat här i Lynch-landet. Jag är inte helt säker på att FWWM hade varit en bättre film om de här delarna var med. Men det är så mycket extragodis som ingjuter en ännu bättre förståelse för mythoset och händelserna kring vår favoritstad i nordvästra USA.

Är du, som mig, halvt besatt av Twin Peaks så vill du för allt i världen inte missa The Missing Pieces. Men det kräver sin fanboy för att tycka om det.

You have been warned.

Rabbits är en film i tre delar av David Lynch som – enligt vad jag lyckas uttolka – är en parodisering eller bara en twistad version av en sitcom. Vi får följa ett par människor i kanindräkter i ett vardagsrum som håller en väldigt, väldigt konstig dialog (som med mening är omkullkastad i sin ordning och svår att förstå), med instuckna publikskratt på helt konstiga ställen, med karaktärer som rör sig onaturligt och har en timing som är helt off. Det är som att Lynch har tagit elementen från en standard-sitcom och slängt in dem i en torktumlare och lappat ihop vad som kommit ut efter det.

Ni kan se hela filmen här (43 minuter lång). Det finns många tolkningar av filmen och vad som Lynch vill förmedla med den, men jag ska inte våga mig på någon ytterligare djupare analys här. Sedd som ett experiment med elementen från klassisk sitcom så är det kul att se. Sedd som en sedvanlig film med en handlingsdriven takt så är den omöjlig att se.

Rabbits är definitivt en annorlunda upplevelse.

Also known as: Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales. Det här är – vad kan det vara – femte filmen baserad på en karusell på Disneyland där vi får följa med i Jack Sparrow’s äventyr i Västindien.

Denna gång har Jack den levande döda kapten Salazar (spelad av Javier Bardem) med sitt vackra skepp och mindre vackra besättning i hälarna. Med hjälp av Poseidon’s trident så ska Jack kunna bryta alla förtrollningar till sjöss – inklusive den som drabbat Salazar och som gör att de är efter honom.

Filmen följer det vanliga receptet som vi är vana med i filmserien, och det bjuds på mycket skratt och dråpliga situationer, mixtrat med flertalet storslagna bataljer där man börjar undra hur mycket tur en enda människa (Jack) egentligen kan ha.

Underhållande är det i alla fall, och vore det inte för att det var lite för varmt i biosalongen (trots trevligt sällskap med min käresta) samt att många scener kändes alldeles för mörka (bokstavligt talat – det var svårt att se vad som hände) så hade filmen fått ännu högre betyg av mig. Det finns en del fanservice inkluderat, och dramaturgin är – norska regissörer till trots – inget som helst fel på. Stabila skådespelarinsatser och allt är snyggt visuellt (trots användandet av CGI), och gåshud kommer ibland – mycket tack vare igenkänningsfaktor och stämningsfullheten i musiken.

Det var en helt okej film, som landar lite bättre än snittet. Frågan är väl bara när man känner att man har berättat allt som finns att berätta om vår älskade kapten? Antagligen finns det mer, det avslöjar i alla fall sekvensen som kommer efter eftertexterna (missa den inte).

Första biobesöket på ett tag, och det blev med en god vän för att stifta bekantskap med ett par ännu äldre vänner: Xenomorpherna. Alien: Covenant kan ha varit den första icke-3D-filmen jag har sett på bio på länge. Filmen utspelar sig efter Prometheus men före den första av de äldre Alien-rullarna. Ett koloniseringsskepp upptäcker en annan beboelig planet som de bestämmer sig för att utforska.

Det kommer visa sig att det var det värsta misstaget de någonsin kunde göra.

Med Ridley Scott i regissörsstolen så blir det här en läskig och retrodoftande resa(á la H.R Giger) in i det universum som bemästras av våra älskade monster. Men det finns något som skär sig lite här. Medan filmen är oroligt vacker och stämningsfull, och har sina stunder av skrämsel, så bygger man här mer på jumpscares och något blodig monsterdesign istället för täta utrymmen, klaustrofobi och ett tight litet team som man bryr sig om (många av besättningsmedlemmarna som stryker med knyter man aldrig något riktigt band till).

Det finns något som står ut dock på den positiva sidan, och det är cyborgarna som spelas av Michael Fassbender. Han gör två karaktärer i filmen, och det är just detta som är det obehagliga och det läskiga med filmen. Inte våra utomjordingar tillika mördarmaskiner, utan våra robotar som ser ut som människor. Var har vi dem egentligen? Var ligger lojaliteten? Och vad är det egentligen som är vårt största hot? Xenomorpherna får ställa sig i bakgrunden denna gång. Jag tror jag gillar det, men det slår ändå inte mästerverken som skapades decennier sedan. Covenant är dock en förbannat snygg visuell upplevelse. Missa den inte.

Den kryptiska titeln 2LDK står för Living Room, Dining Room och Kitchen. Ett sätt att beskriva lägenheter på i Japan. Här får vi träffa två tjejer som bor ihop, där båda är de sista uttagna kandidaterna för en roll i en film. Som båda vill ha. De börjar smått gå varandra på nerverna och vi får dels höra dialogen dem mellan, men även vad de egentligen tänker. Filmen är relativt kort (70 minuter), men spänningen byggs upp på ett riktigt bra sätt och kulminerar i en het strid våra protagonister emellan.

Filmen är intressant och helt klart sevärd, även om den kanske saknar ett djup eller utveckling av karaktärer. Du kommer åtminstone inte se en mer episk fight mellan två rumskompisar som här.

Jag slits mellan två ståndpunkter i Absentia. Dels lutar jag åt det magiska, atmosfäriskt underbara stämningen som liknar något som Lynch kunde ha gjort. Dels dras jag åt amatör-video-träsket-som-försöker-vara-bättre-än-vad-det-är. Lyckligtvis nog landar Absentia i de flesta scener till den förra kategorin.

En man försvinner spårlöst från sin kvinna. Fler människor verkar försvinna i den här staden också. Plötsligt är han tillbaka, 7 år senare när han ska förklaras död. Och lika snabbt som han kommer tillbaka så försvinner han igen.

Mysteriet, som ramas in av lite syskonkärlek/rivalitet samt kärleksdrama och ångest, blir intressantare och intressantare ju längre filmen pågår. Man vill verkligen få reda på vad som försigår. (Får man det? Kan inte berätta det, du får se själv).

Intresset hålls uppe, och man vågar gå ganska långt i vissa scener vad gäller det grafiska (som jag kan tänka mig hade lite svårt att komma igenom censuren). Hur som helst, själva grejen att man väljer att hålla tittaren på halster och aldrig avslöja för mycket gör att filmen vinner min respekt.

Absentia är en frisk fläkt bland många medelmåttiga rysare – man avviker från “standardreceptet”, och jag kan varmt rekommendera den.

Alla älskade Hitta Nemo. Inklusive jag själv. Och när det är dags att kolla på film med Carina så är det svårt att hitta den perfekta filmen. Animerat går dock oftast hem. Efter några missar med mindre bra filmer, så hoppades vi att åtminstone Finding Dory skulle hålla måttet.

Och det gjorde den, men inte så mycket mer än så. Visst är den stundtals rolig, men den saknar den krispighet som fanns i Finding Nemo. Känsloregistret utnyttjas till viss del, men det är comic relief-stunderna med den något mindre snygga Gerard och den smarta bläckfisken Hank som blir topparna att ta med sig härifrån.

Finding Dory är schysst vardagsunderhållning som funkar superbra med barnen (eller med frugan). Det skrattas en del. Det tåras lite. Men tyvärr håller den inte samma höga nivå som tidigare verk från Pixar. Bra röstskådespel och hyfsat manus till trots.

Clowner är för jävla läskiga. Ända sedan Stephen King’s Det så har jag haft en stor aversion mot dem. De är opålitliga och skrämmer skiten ur en.

Regissören Damien Leone har gjort en V/H/S som faktiskt håller måttet. Vi får träffa en barnvakt som vaktar två barn på Halloween. Ena ungen har fått ett VHS-band i sin godispåse, som visar sig vara ett par skräckfilmer (där samma läskiga clown återkommer). (Faktum är att filmerna är några av Leone’s tidigare filmer; The 9th Circle och Terrifier).

Snart nog så börjar ett skrämmande mönster synas, och sömmarna mellan vad som är verkligt och vad som är fiktion suddas effektivt ut.

All Hallows’ Eve lyckas med konststycket att hålla intresset och skräcken uppe. Säga vad man vill om de ingående kortfilmerna, men den där förbannade jävla clownen är bara för vidrig. Till och med ända genom end credits så är filmen skräckinjagande. Yes, det blir lite over-the-top stundtals, och grindhouse-looken tas lite för långt i det sista segmentet. Men vad gör det? När helheten är så uppfriskande och skräckinjagande så bryr jag mig inte ett dugg om det.

Det är såhär skräckfilmer ska vara. Ge mig mer. Och missa inte det här guldkornet.

Alltså, japaner kan sin skit. Zoo är fem stycken separata historier som alla är filmatiseringar av det som Otsuichi en gång i tiden har skrivit. 4 stycken “vanliga” kortfilmer, och en animerad. Temat är… ja, delvis skräck/rysare men det är så mycket mer än så. Berättelserna är oförutsägbara, surrealistiska (till viss del) och i slutändan väldigt smart berättade. Den stillsamma stilen  gör att man får tid att analysera och fundera medan man tittar, och man ser och känner vad som finns där men som inte sägs rätt ut.

Det uppskattar jag.

Gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut i de här berättelserna, och dialogen är sparsam. Med dessa två knep så kommer man långt. Berättelsen So Far är nog min favorit, och – hör och häpna – den minst blodiga av dem alla.

Zoo råkade jag snubbla på när jag browsade igenom ett stort blandat arkiv av mer eller mindre välkända skräckfilmer. 90% av dessa (som ni har sett på bloggen) har varit skräp eller näst-intill-skräp. Men så hittar man det här guldkornet, vilket gör det värt att ha tragglat igenom så mycket värdelös dynga dessförinnan.  Jag hade aldrig upptäckt den annars

För Zoo är verkligen bra. Det är ett guldkorn som du inte får missa.

100 Feet är avståndet som vår protagonist får röra sig med sin fotboja från den centrala enhet (som ser ut som en subwoofer med en saftblandare på) i sin husarrest. Hon är i husarrest efter att ha mördat sin man. Tydligen i självförsvar, men ändå.

Hur som helst så verkar mannen inte riktigt fatta att han är död, så han hemsöker hemmet – och en wife beater i verkliga livet är inte snällare när han är ett spöke, kan jag lova…

100 Feet är schizofren. Den är ena stunden en ganska spännande spökhistoria, för att sedan växla tempo och bli en gorefest, och därefter avsluta med att bli en actionspäckad historia där överdrifter är vardagsmat. Det gör mig inte så mycket, förutom möjligtvis den senare aspekten mot slutet där det helt enkelt blir lite för mycket.

Det är fräscht med en kvinnlig huvudrollsinnehavare som har lite jävlar anamma i sig och inte låter sig kuvas av spöket. Det är mindre upphetsande att det finns så många logiska missar att man undrar hur de tänkte i manuset (varför gör hon sig inte av med ringen från början? Varför går hon inte i omgångar och gör sig av med kläderna i källaren? Ni förstår när ni ser filmen).

Filmen är dock bättre än vad jag hade vågat hoppats på, och den gör mycket rätt – men inte allt.

Vilket jävla skit.  För det första, om du planerar att låta en stor del av filmen utspela sig i Frankrike, så borde du bemöda dig om att hitta skådespelare som faktiskt kan prata lite franska eller åtminstone inte låta som 12-åringar som läser innantill med något påhittad konstig accent.

För det andra, dramaturgin som visas här är lika avancerad som de uppsatser som skolbarn i 6:e klass skriver på svenskalektionerna.

Storyn i korthet: Året är 1885. En kvinnlig doktor vill hjälpa en grupp människor att bota deras fobier genom gruppterapi, men det blir istället en mystisk mordgåta där vampyrer m.m. är inblandade. Det är lite Sherlock Holmes möter Bram Stoker möter amatörteatern.

Inget av Phobia är bra. Skådespelarna kan inte agera för skit, dialogen är horribel och manuset är inte ens värdigt en skvallerblaska. Visst tjusas det med vackra kostymer, som tyvärr tyngs ned av kanske världens fulaste fejk-skägg på Sigmund Freud, och som tidigare nämnts så förstörs mycket av de falska accenterna.

Slutet ska vi inte ens tala om. När man blir skriven på näsan mer än när en daltande förälder ska förklara på miljoner olika sätt för sitt barn om hur saker och ting i världen fungerar. Det är tröttsamt. Det är förnedrande. Det är skit.

Phobia – undvik!