Archive for the 'Movie Reviews' Category

Gundam Perfect Mission (2009)

December 10th, 2017 | Category: Movie Reviews

Kortfilm (OVA), endast 2,5 minuter lång. Alla jävla Gundams på ett och samma ställe. Awesome. Och man fattar ingenting. Men coolt är det. Se den här.

Läs mer på ANN.

No comments

Kill List (2011)

November 26th, 2017 | Category: Movie Reviews

Warcraft (2016)

November 26th, 2017 | Category: Movie Reviews

Just Before Dawn (1981)

November 26th, 2017 | Category: Movie Reviews

Los ojos de Julia (2010)

November 25th, 2017 | Category: Movie Reviews

Incident at Loch Ness (2004)

November 25th, 2017 | Category: Movie Reviews

Idle Hands (1999)

November 25th, 2017 | Category: Movie Reviews

Hotel (2004)

November 03rd, 2017 | Category: Movie Reviews

Så vacker. Cinematografin i Hotel är helt fantastisk. Allt är minutiöst planerat och filmat. Ljudbilden, färger, kompositioner, de långa, utdragna scenerna får mig hela tiden att tänka på David Lynch och den olustighet han lyckas skapa av det okända. Det är precis det som händer i Hotel av Jessica Hausner.

“When Irene gets a job as a hotel maid she soon finds out that the previous girl disappeared in mysterious circumstances.”

Man kan se Hotel på två sätt. Antingen gå på autopilot och låta dig förväntas bli matad av vad filmen ger dig, alltså skriven på näsan som i de flesta filmer idag. Då kommer du nog inte tycka om den. För det händer inte mycket i Hotel.

Men om du istället låter din fantasi flöda och börjar fundera lite kring vad som faktiskt händer, vad Irene ser, vad hon tänker, vad de övriga stödjande karaktärerna gör och ser – ja, då börjar det hända saker. Och det börjar bli riktigt läskigt.

Stämningen och atmosfären man lyckats fånga här är helt otrolig, och jag är imponerad över verket som helhet. En olustkänsla växer i mig ju längre jag tittar på den, och även om inga svar blir serverade så blir min fantasi matad – och lämnar mig med mardrömslika funderingar som är fantastiska att ha med sig.

No comments

Grabbers (2012)

November 03rd, 2017 | Category: Movie Reviews

Grabbers. En irländsk skräckkomedi. Och vad kan man vänta sig av irländare? Jo, en jävla massa fylla. Och det är precis vad du får här. På en liten ö nånstans där runt Irland så landar något från rymden. Visar sig vara några gigantiska jävla facehuggers/bläckfiskliknande saker som är ute efter mänskligt blod (och vatten).

Invånarna kommer på ett sätt att skydda sig – genom att supa sig jävligt fulla. Varför är det ett skydd? Jo, för alkoholen i blodet förgiftar de här små bestarna och de vill inte ha “smittad mat”. Clever.

I vilken som helst vanlig skräckfilm som följer standardmallen så hade det här varit momentet som man kommit på mot slutet och använt som hemligt vapen mot ondskan. Men här är spriten näst intill huvudpersonen. Det är det som gör det så fantastiskt. Man vågar driva med både genren och irländares dryckesvanor (som säkert är mer än bara hörsägen. Jag lovar).

Grabbers fick mig att skratta. Och inte på det taffliga sättet som många parodier är gjorda på. Det var riktig komedi, och riktigt bra gjorda monster. Det “blodiga” var riktigt blodigt. Det roliga var riktigt roligt.

Grabbers är ett guldkorn som legat gömd och som inte många har sett. Missa den inte!

No comments

Excision (2012)

November 03rd, 2017 | Category: Movie Reviews

“A disturbed and delusional high school student with aspirations of a career in medicine goes to extremes to earn the approval of her controlling mother.”

Excision öppnar imponerande med en surrealistisk, blodig sekvens. Sedan börjar det “normala” livet och vi får följa en tonåringstjej med… ja, vad ska vi säga, lite antisocialt beteende. Det kulminerar mot slutet när hon ska rädda sin syrra, och hitta något sätt att “överleva” sin mamma.

Jag vet inte vad jag tycker om det hela när eftertexterna rullar. Dels uppskattar jag Richard Bates Jr.’s försök att göra något annorlunda. Jag uppskattar att han vågar ta ut svängarna, ta upp tabubelagda ämnen, och svänga handlingen mot något som inte är så förutsägbart.

Å andra sidan luktar det lite för mycket sensationssökande. Det är kul att se Ray Wise (hej Leland Palmer!) och Traci Lords, men det räcker inte för att dra över mig till den helt positiva sidan. Lite för osammanhängande fast med stundvis fantastiskt foto blir på det hela inte ett jättebra resultat. Det är inget fel att vara osammanhängande, men det väcks varken några starka känslor eller funderingar kring syfte hos mig, så det blir mer eller mindre bara “konstig för att vara konstig”.

 

No comments

Blade Runner 2049 (2017)

November 03rd, 2017 | Category: Movie Reviews

Såhär är det. Blade Runner är kickass. Jag och Rickard passade på att se Blade Runner 2049 på bio. Den var värd att se på bio. Ljudet var magnifikt. Det visuella var från en annan värld. Jag kom tillbaka till cyberpunken med besked. Det var en fantastisk upplevelse.

Men. Är det verkligen en bra film? Jag vet inte vad jag tycker.  Jag var oerhört lättköpt av den stora skärmen och det fantastiska ljudet. Ryan Gosling verkar alla hysa något form av agg mot, men det förstår jag inte. Jag tyckte han gjorde ett bra jobb i sin roll här. Harrison Ford var mer onödig. Kanske hela filmen är onödig egentligen. Men, hur sjukt coolt är det inte att ha Rachel återskapad till näst intill en exakt kopia, såhär 35 år senare? Det var sjukt imponerande.

Jared Leto spelade en spännande karaktär som gärna hade fått tagit lite mer plats. Men då skulle något annat behövt ryka, för filmen är redan som den är idag för lång (närmare 3 timmar). Det finns väldigt många långa passager som med fördel hade kunnat klippts ner. De tillförde inte så mycket stämning som andra regissörer brukar kunna åstadkomma med utdragna scener.

Av skådespelarensemblen så blev jag överraskat besviken av Robin Wright. Hon är helt makalös i House of Cards, och gör sig fantastiskt bra där. Men i den här rollen, speciellt i de scener då hon är lite uppjagad, så känns utförandet helt off. Det förstör illusionen. Vet inte om det är skådespeleriet i sig eller regisserandet, men något är det som skapar en dissonans som skaver.

Hur som helst så var Blade Runner 2049 definitivt värd att se på bio. Och jag är svag för cyberpunk. Så den får ett högt betyg. Men den kan tyvärr inte mäta sig med originalet.

No comments

Husk (2011)

October 31st, 2017 | Category: Movie Reviews

Husk är tydligen en remake av en film från 1988 som heter Scarecrows. Har inte sett Scarecrows, så kan inte säga så mycket om det.

“A group of friends stranded near a desolate cornfield find shelter in an old farmhouse, though they soon discover the dwelling is the center of a supernatural ritual.”

Det börjar mer eller mindre som din genomsnittliga mid-western-USA-slasher á la Children of the Corn. Och inte helt otippat så börjar det med att våra ungdomar (som alltid) råkar ut för en olycka genom att köra på en kråka mitt ute i ödemarken vid ett stort majsfält.

Enter the standard skräck-tropes vad gäller övergivna hus ute på vishan, majsfält, fågelskrämmor och barn och du har en ganska schysst mix av traditionell skräckfilm. Men det lyfter tyvärr aldrig. Det är något som är speciellt med filmen, och det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Det kan vara att karaktärerna inte precis beter sig så som man förväntar sig att de ska göra. Det kan också ha att göra med hela zombie-grejen. Att man sedan dumförklarar tittaren och måste överförklara en hel del av händelserna samt klistra på en övertydlig bakgrundshistoria känns lite väl lamt.

Men hey, vad gör det när du har ett gäng mordlystna fågelskrämmor att spana på.

Husk var ett schysst försök, men den hamnar inte i min hall of fame. Tyvärr.

No comments

Housebound (2014)

October 31st, 2017 | Category: Movie Reviews

Nya Zeeland kan faktiskt göra bra skräckkomedier. Housebound är ett bevis på det.

“A young woman is forced to return to her childhood home after being placed under house arrest, where she suspects that something evil may be lurking.”

Från början väcks en ganska stor avsky mot vår protagonist som är allt annat än sympatisk. Det fina är att det knappt vänder genom filmens gång. Hon fortsätter att vara en ganska hemsk person, trots det som sker – från början till slut. Varva det här med en mörk (väldigt mörk) nyans av humor och lite spökerier med blodiga inslag, och helt fantastiskt skådespel i de supportande rollerna och du har en riktigt schysst (och rolig) skräckfilm som knappat kommer skrämma slag på dig (well, kanske vid några väl valda tillfällen) men som i alla fall kommer servera dig underhållning du kan leva på ett tag. Slagkraftig humor blandad med spökerier. Det blir en riktigt bra mix.

Jag gillade Housebound. Blev positivt överraskad. Det här är en keeper.

No comments

Hausu (1977)

October 31st, 2017 | Category: Movie Reviews

“A schoolgirl and six of her classmates travel to her aunt’s country home, which tries to devour the girls in bizarre ways.” 

Hausu, också känd som House, har blivit en kultklassiker av stora mått. Det är ett verk av Nobuhiko Ôbayashi som framförallt är känd för att göra japanska reklamfilmer. Och det märks i filmen. Det stilistiska språket är väldigt speciellt, och även våra protagonister – Angel, Kungfu, Fanta, Melody, Gorgeous, Makku mfl har både fått sina namn och sina egenskaper så otroligt platta att det blir ett intressant fenomen istället för en brist på fantasi.

Filmen är stundtals plojig, stundtals skrämmande men mest av allt är den Alice-i-Underlandet-konstig. Även sett med ett japanskt filter för ögonen.

Jag tycker inte att man ska gå miste om att se filmen, även om den kanske inte platsar i familjemysstunden på fredagskvällen. En sak är i alla fall säker – du kommer inte glömma den efter att du sett den.

No comments

Honeymoon (2014)

October 20th, 2017 | Category: Movie Reviews

Leigh Janiak gör sin regissörsdebut med Honeymoon, och vilken debut det är sen. Det nygifta paret ska fira sin smekmånad ute i en stuga i skogen som tillhör tjejens föräldrar. En natt vaknar maken upp och upptäcker att frun har vandrat in i skogen, helt naken. Fler mystiska saker händer, och han börjar känna mer och mer att han inte känner igen sin nyblivna fru.

Man lyckas på ett oerhört effektivt sätt bygga upp en obehaglig stämning, en stämning som man säkerligen kan identifiera sig med om man har varit i ett förhållande som håller på att gå åt helvete. Bara det att det är mer som står på spel här än ett breakup. Det eskalerar mot slutet (såklart) och blir något avskyvärt gore-igt med scener som etsar sig fast på näthinnan. Men det är inte däri filmens styrka ligger. Styrkan ligger i dynamiken mellan protagonisterna, och den frustration som så bra gestaltas – frustrationen av att inte nå fram till sin partner, att upptäcka de hemligheter (bit för bit) som den man älskar har gömt (och glömt?) undan.

Till och med slutscenerna lyckas man med väldigt bra, och även om det inte är världens bästa skådespelare som är med och deltar här, så kapar man hem spelet ändå med det skickligt skrivna manuset som fångar mig från början och håller kvar mig till slutet.

Rekommenderas starkt.

No comments

Home Movie (2008)

October 15th, 2017 | Category: Movie Reviews

Home Movie är Christopher Denham’s debutfilm som regissör. Och Denham gör det bra. Det är helt filmad i mockumentary-stil, där vi får följa “hemmafilmerna” hos en familj som bor ute på landet nånstans i nordöstra USA; mannen, frugan och två barn. Två barn som inte säger ett knyst men som successivt beter sig mer och mer underligt och våldsamt. Till slut så är även föräldrarnas liv i fara.

Jag tycker man lyckas fånga den här konstiga känslan som skulle infinna sig om man blev rädd för sitt/sina egna barn. Stämningen byggs på successivt, och den pajasaktiga pappan som till slut tappar allt hopp och mod är väldigt bra gestaltat. Mockumentaries har vi ju sett miljoner av, och även om den här har några år på nacken så tycker jag den levererar fortfarande, såhär ca ett decennie senare. I och med att man har varit exponerad för såna här filmer ganska länge så bjuds man kanske inte på några större överraskningar, men spänningen gör att man hålls kvar och håller intresset uppe. Att det ska gå åt helvete är givet från början.

Lägg en kik på Home Movie. Det är den värd. Och du – håll koll på dina barn.

No comments

Haze (2005)

October 15th, 2017 | Category: Movie Reviews

Haze är en kort (49 minuter) japansk skräckfilm av Shin’ya Tsukamoto som inte alls föll mig i smaken. Plot:

“A man wakes up to find himself locked in a cramped concrete maze of corridors, in which he can barely move. He doesn’t remember why he is there or how he got there. He has a terrible stomach injury and is slowly bleeding to death.”
Tyvärr är det för mörkt (bokstavligt talat), för mycket inzoomat på händer, ansikten, ögon etc för att man ska hänga med utan att börja må illa. Jag brukar inte vara känslig för sådant – jag kan oftast till och med uppskatta det. Men här blev det mest irriterande och rörigt, det förstörd upplevelsen. Inte för att det är menat att man ska njuta av en karaktärs plågor, men just cinematografin var för trist.
Det blir lite typiskt japanskt överdramatiskt och blodigt (med effekter under all kritik) framåt slutet, då vi åtminstone får någon form av slut. Det lämnar lite för tolkning, och analys av filmen kan säkert göras på många ledder. Men tyvärr är det här inget som fastnar hos mig. Japan har klämt ur sig mycket bättre verk än det här.

 

No comments

Haunter (2013)

October 15th, 2017 | Category: Movie Reviews

Vinzenco Natali vet hur man gör film. Förutom The Cube, Cypher och lite annat smått och gott som lätt klassas in bland filmer man aldrig kommer att glömma, så har vi nu även Haunter. Det är utan tvekan såhär som en bra spökhistoria ska berättas. Bit efter bit uppdagas sanningen, och vi får följa det mesta från perspektivet från vår tonårsprotagonist som på något märkligt sätt upplever samma dag, igen och igen. Likt Groundhog Day.

Spänningen blir uppbyggd helt fantastiskt, och att man väljer att inte ha så många jump scares utan förlita sig mer på att skapa en mystisk och spänd atmosfär är något jag älskar. En ytterligare 10-poängare är castingen av Stephen McHattie som antagonist. Det är klockrent. Av någon anledning känns det som att inspiration till just den grejen hämtades från Burnt Offerings. Och de lyckas, till 200%, att komma upp i samma klass – om inte mer.

Haunter gör allting rätt, och kommer sent att glömmas. Missa den inte. Spökhistorier blir inte så mycket bättre berättade än så här. Hatten av för Natali.

No comments

Gin gwai (2002)

October 07th, 2017 | Category: Movie Reviews

År 2010 så såg jag The Eye, som var en amerikansk remake av den kinesiska (well, faktiskt Hong Kong) skräckfilmen Gin gwai. Jag trodde att originalet skulle vara mycket bättre, i alla fall med att förmedla en atmosfär som skulle sätta spår i mig.

Så fel jag hade. För en gångs skull så är en amerikansk remake (av en skräckis) bättre än ett asiatiskt original.

Tagline för filmen lovar “It will scare the wits out of you. A classic!” Men nej. Det gör den inte. Filmen är tafflig och kanske lyckas skapa några få stunder av rysningar i början när vår protagonist för första gången stöter på vår lieman. Jag vet inte om det är soundtracket som stör mig mest eller om det är spökscenerna mot slutet som är lite för mycket skriv-tittaren-på-näsan.

Hur som helst så levererar den inte fullt ut, och jag blir inte annat än besviken. Kanske sätter jag kraven för högt också. Japaner har en förmåga att leverera skräck av högsta klass. Men så är då inte fallet för deras asiatiska grannar längre västerut. Det kan vara kulturellt också, men jag skriver ju det här med mina ögon och med mina åsikter som utgångspunkt.

Tyvärr, se hellre versionen med Jessica Alba.

No comments

Ghostwatch (1992)

October 07th, 2017 | Category: Movie Reviews

Michael Parkinson har aldrig gjort en bättre insats än den i Ghostwatch, som var decennie före Paranormal Activity med att visa “riktiga” spöken fångade på övervakningskameror. Man har gjort som en “riktig” show där man skulle följa en reporter som är inne i ett hus där en familj påstår sig vara drabbade av en poltergeist.

Samtidigt som man växlar mellan studion där folk får ringa in och berätta om sina paranormala upplevelser så har vi även en “professor” som analyserar vad hon ser hos den här familjen där reportern är på besök. Givetvis går saker åt helvete och folk börjar få panik och dö. Typ.

Tydligen var det här the shit när det kom och skapade en tittarstorm. Folk trodde att det var på riktigt och ringde faktiskt in. Det är också väldigt bra gjort. Den konservativa, återhållsamma brittiska stilen gör sig perfekt i en miljö där man annars har skrävlande, skrikande amerikansk attityd.

I like it. Hatten av för ett väl genomfört “specialprogram” som visar sig vara en av de bättre mockumentaries jag har sett. Kanske inte så läskig, men nog så välgjord. Mycket tack vare att Parkinson spelar sig själv och är ett fundament av trovärdighet mitt i all ploj.

No comments

It (2017)

September 23rd, 2017 | Category: Movie Reviews

Okej. Alla haters kan redan nu sluta läsa. För jag kommer inte övertyga er ändå.

Jag var väldigt skeptisk till en ny filmatisering av Det. Novellen är underbar. Den första bok av King som jag läste och som säkert är ett av de stora skälen till att jag är så förtjust i genren fortfarande idag. Jag var alldeles för ung när jag läste den, och hade stora problem att sova om nätterna. Jag ville läsa, men vågade inte läsa. Jag läste ändå och ångrade mig efteråt när jag låg där i sängen rädd för att Pennywise skulle visa sig.

Nåja. Filmen som kom sedan gjorde inte saken lättare. Jag var fortfarande i en ålder där Tim Curry lyckades skrämma skiten i mig i sin clown-outfit. Jag älskar den gamla originalfilmen. Det enda som var taffligt var slutet, där istället för sköldpaddan och det stora universumet så fick vi en megaspindel vars animatronik inte alls var speciellt bra gjord.

Så kom 2017 och “vår” Bill Skarsgård gestaltar Pennywise. Det här är bara första delen av hela storyn (vilket var fallet i originalet också), så vi får bara se The Losers Club när de var små och deras första möte med Det.

Men vilket jävla möte det är. Trots lite för mycket användande av jump scares och annan klyschig post-2010-skräckfilmseffekter så dras jag in i filmen och tycker att Pennywise är läskigare än någonsin. Bill gör ett jävla bra jobb med att vara läskig. Tim Curry hade sin grej, och visst – han var läskig. Men det bleknar i jämförelsen med Bills insats (kanske lite medhjälpt av dagens teknologi också).

Ljudbilden, skådespelarna (både barnen och Bill) samt det faktum att de hållt sig ganska trogna boken och fått med ytterligare saker som man inte tog med i originalet gör det hela till en ruskigt bra upplevelse. Det enda som tar ned den är att jag gjorde misstaget att se den på bio. Att folk – speciellt i raden framför en själv – inte har vett nog att stoppa undan mobiltelefonerna är fan i mig ett mysterium. Det är inte roligt att bli bländad i ansiktet av en vit LCD-skärm mitt under filmens gång. Några knack på axeln på damen framför mig och en stilla förfrågan om hon kunde sluta blända mig med telefonen och vi var på rätt köl igen. Men det hjälper inte att stilla irritationen som redan uppstått.

Suck. Jag blir påmind varför jag inte går på bio så ofta.

Tillbaka till filmen. Till och med King själv har sagt att han blev överraskad över hur bra den blev till slut, och jag kan bara hålla med honom. Jag vet inte om kapitel 2 är bekräftad att göras, håller på att göras eller om det hänger löst i luften. Men jag hoppas verkligen att det blir av. För det här var för jävla bra.

We all float down here…

No comments

Funny Games (1997)

September 23rd, 2017 | Category: Movie Reviews

Michael Haneke är en talangfull jävel. Jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjort när jag såg Funny Games . Inte i vuxen, avtrubbad ålder. (Notera att det finns en remake från 2007, av samma regissör, men med Naomi Watts och Tim Roth i huvudrollerna. Den har jag inte sett, men kommer nog göra det).

Story:

Two violent young men take a mother, father, and son hostage in their vacation cabin and force them to play sadistic “games” with one another for their own amusement.

Våra antagonister här, Paul och Peter, är så artiga och ser så fromma ut att man har svårt att koppla ihop våldet och tortyren de utför med deras välartade och annars klanderfria beteende. Det uppstår en dissonans. Att man väljer att vid ett fåtal tillfällen bryta fjärde väggen och – faktiskt – ställa dig som tittare mot väggen (samt att även nyttja fjärrkontrollen på ett… intressant sätt) är otroligt effektfullt. Att Funny Games är allt annat än Funny är bara början på det statement som Haneke gör med filmen. Budskapet om hur vi är avtrubbade av våld i filmer och har svårt att relatera till det som sker på skärmen (och som faktiskt också tyvärr sker i verkligheten, varje dag) är slående. Det är inte ofta en film lyckas framkalla riktigt obehag. Här lyckas man med otroligt små medel.

Hanekes inställning till film som endast underhållning, och speciellt att använda våld som ett ändamål för nöje är ganska känd. Funny Games är ett mästerverk som inte får missas. Att det är på tyska gör inte saken sämre. Det känns inte lika avlägset som om det hade varit på engelska, vilket 99% av alla andra skräckfilmer som jag konsumerar har som språk. Här konfronteras du med våldet och du tvingas känna något och tvingas ta ställning.

Jag älskar det. Full pott!

No comments

Frozen (2010)

September 21st, 2017 | Category: Movie Reviews

Okej, idén till Frozen är inte alls bra. Tjej hänger med sin kille och killes kompis upp i bergen. De mutar sig in i liften för de är för snåla för att köpa liftkort. De hoppar på liften på kvällen när alla andra har åkt och de ska till att stänga av liften. De fastnar. Långt ner till marken. Vargar i närheten. Ska de svälta ihjäl, hoppa och bryta benen, eller leka American Ninja och klättra längs vajrar?

Visst, det finns spänning i vissa segment men i stort är det bara en lång väntan på vem som ska dö först. Allt douchebaggery som utmålas hos en av killarna gör inte att sympatin växer sig stark heller.

Problemet med Frozen ligger mycket i att den är meningslös. Varför skulle de bestämt åka vid det här dåliga läget? Kunde de inte bara fundera och överlägga lösningar istället för att kasta sig mot sin egen undergång? Varför lyssnar de inte bara på varandra och varför måste de vara skitstövlar och kasta skuld på varandra? Grundproblemet är att själva situationen är så löjlig att det inte går att ta på allvar. Där Jaws (eller kanske ännu hellre Open Water) i alla fall hade ett reellt hot (nåja…), så har vi här en situation som är som bäst endast makaber. Och vad var grejen med vargarna? Come on. Det var inte nödvändigt.

Om jag ska välja så ser jag nog hellre den populära, animerade barnfilmen Frozen istället (som jag inte tagit mig igenom ännu – jag är väl sist i världen).

No comments

From Beyond (1986)

September 18th, 2017 | Category: Movie Reviews

H.P Lovecraft. Det är bra skit. Men den här filmatiseringen (Jeffrey “Re-Animator” Combs till trots) är tyvärr mer eller mindre en spottloska i ansiktet på den välkände arkaiska författaren. From Beyond är full av uruselt skådespeleri där Ken Foree nog tar priset. Möjligtvis var regisserandet och manuset undermåligt, men det gör nästan ont i kroppen att se honom försöka sådär lite för mycket.

Story:

“A group of scientists have developed the Resonator, a machine which allows whoever is within range to see beyond normal perceptible reality. But when the experiment succeeds, they are immediately attacked by terrible life forms.”
Tyvärr förstör skådespelandet och den undermåliga dialogen helhetsupplevelsen. Monsterdesignen varierar också från mäkta imponerande till styltigt stop-motion-dåligt eller overlay-kasst.
Det som Lovecrafts noveller i mångt och mycket bygger på är just att vi inte kan se det okända, men att vi kan föreställa oss något hemskt som lurar, en ondska som bara går att fantisera fram. Precis på samma sätt så borde From Beyond ha stannat som novell och inte adapterats till rörlig bild. Tyvärr. Trots BDSM- och stjärtscener.

 

No comments

Freeway Killer (2010)

September 18th, 2017 | Category: Movie Reviews

Freeway Killer. Baserad på verkliga händelser (se här men framförallt artikeln om William Bonin). Jag har inte läst in mig så mycket på fallet, men tycker att gestaltningen de gör är riktigt bra. Hur pass bra den stämmer överens med verkligheten lämnar jag osagt.

Filmen är en dramatisering, så att se den som en dokumentär tror jag är att lägga lite för mycket realism i narrativet. Ta din genomsnittliga seriemördarpsykopat från valfri film från 2000-talet, men skala bort det övernaturliga och överdrivet dramatiska musiken och du har mer eller mindre Freeway Killer. Själva grejen att man vet hur det slutar gör det inte mindre intressant. Inblicken i en mördares psyke är aldrig ointressant. Att Bonin dessutom inte visade någon som helst ånger över det har gjort är än mer förbryllande.

Det mest hemska med filmen är kanske inte de kallsinniga och onödiga morden i sig. Utan istället den makt som den verbala men dysfunktionella mördaren lyckas influera över andra människor som befinner sig i utsatta situationer. Det var inte “svårt” för honom att hitta nya medbrottslingar. Hur kunde man låta sig själv dras in i något så hemskt som det som Bonin gjorde? Svaret på det kan man nog bara ge om man befinner sig i den situation dessa människor befann sig i då det skedde.

Hur som helst så är det en intressant film med en välspelad huvudroll, som med tanke på dess verklighetsanknytning lämnar mig berörd.

No comments

Fritt vilt II (2008)

September 17th, 2017 | Category: Movie Reviews

“Jannicke wakes up in the hospital. All of her friends are dead. As she walks through the dark corridors, she thinks she is left alone. But the nightmare isn’t over yet.”

Nej. Bara nej. Varför gör man ens en uppföljare till originalet? Fritt Vilt var inte speciellt anmärkningsvärd när den kom. Den följde mall A för skräckfilm till punkt och pricka. Så gör även uppföljaren. Alla gör precis de fel som de ska göra för att en efter en ska få sätta livet till. Jag missade nog halva filmen för att jag hade mitt ansikte försjunket i handflatan mestadels av tiden. Inte för att det var läskigt att titta på. Utan för att jag var så frustrerad över karaktärernas beteenden.

Varför skjuter du inte den jävla mördaren när han ligger där på marken och du håller i pistolen? Varför ger du dig ut efter honom på hans egna trakter? Varför återupplivar ni en massmördare på sjukhuset? VARFÖR ÄR DET INGEN SOM LYSSNAR PÅ DEN ENDA ÖVERLEVAREN? Vår kära protagonist är annars  väldigt cool, och det är kul att se att en tjej får vara så pass badass som hon är i den här filmen.

Tyvärr räcker det inte när Fritt Vilt II (också känd som Cold Prey II) i övrigt är något som man helst av allt inte skulle ha gjort. Retroaktiv abort för film går ju tyvärr inte, men man kan ju undvika att se den. Förstå mig rätt: produktionsvärdet är det inget som helst fel på. Men behövde vi en återupplivad antagonist när det nu fick ett så vackert slut i första filmen? (Svaret är nej; precis som i frågan om vi verkligen behöver Friday the 13th version 85).

No comments

Father’s Day (2011)

September 17th, 2017 | Category: Movie Reviews

“A murderer, a priest, and a delinquent try to bring down a father-killing madman.”

Alltså, det här är bra skit. Adam Brooks vet hur man gör en riktigt jävla schysst grindhouse-rulle. Jakten på Chris Fuckman a.k.a The Father Killer är bara hur skruvad och ball som helst. En prostituerad man, en enögd kanadensisk sirapsletare och en präst bildar tvingas gå ihop för att få stopp på mördandet.

Det är blodigt, det är roligt, det är fullt med bra oneliners och mängder med ironi och sarkasm. Filmen tar varken sig själv eller genren på allvar, och det är väldigt uppfriskande. Jag trodde att rullen skulle vara skit. Men vad det var var 99 minuter av jävligt bra skit. Missa inte det här guldkornet. Father’s Day är inte en intellektuell övning, men det är underhållning när den är som bäst.

 

No comments

Enter Nowhere (2011)

September 02nd, 2017 | Category: Movie Reviews

“Three strangers arrive one by one at a mysterious cabin in the middle of nowhere only to learn they’ve been brought together for a reason.”

Filmen börjar blekt med ett butiksrån och jag hinner tänka “jävlar, en ren Tarantino-ripoff” innan vi fadear ut till vitt och vi skickas in i en helt annan film, som har förvisso mediokert skådespeleri men å andra sidan en sjuhelvetes bra story att berätta.

Vi kastas fram och tillbaka i mysteriet och mer och mer av det dolda kommer fram för varje sekvens. Vi får stifta bekantskap med karaktärer som verkar ha med varandra att göra på fler sätt an vad man skulle kunna tro. Jag gillar verkligen när vi får små smulor att hugga tag i kontinuerligt. Det håller intresset uppe. Visst är filmen inte världens bästa när det kommer till specialeffekter eller att försöka gestalta tyska på ett naturligt sätt, men vafan – det gör inte så mycket i det stora hela.

Det enda som jag kanske riktigt stör mig på är marknadsföringen av filmen, där det enda viktiga de har att säga är att det är Clint Eastwoods son som spelar huvudrollen. Det är inget argument för att det är en bra film. Men han gör faktiskt en bra insats. Karaktärerna är bra skrivna dessutom, där de avvikar från stereotypen där vi tror att de ska falla in. Kanske lite väl melodramatiskt mot slutet, men äh – jag gillade det!

No comments

El espinazo del diablo (2001)

September 02nd, 2017 | Category: Movie Reviews

The Devil’s Backbone. Guillermo del Toro som försöker svara på frågan “vad ett spöke är”. Jag vet inte om vi blir så mycket klokare, men en vacker film är det och det väcker tankar.

“After Carlos – a 12-year-old whose father has died in the Spanish Civil War – arrives at an ominous boys’ orphanage, he discovers the school is haunted and has many dark secrets that he must uncover.”

del Toro är skicklig när det gäller att berätta klassiska spökhistorier som passar bra i gamla miljöer, gärna lantliga. Och så är det även här. Det är inte spöket/spökena i sig som är läskiga (filmen är inte särskilt ryslig när det gäller det paranormala), utan det mellanmänskliga som gestaltas på ett riktigt bra, ärligt och brutalt sätt är det som sätter sig hos dig som betraktare.

Engagemanget i karaktärerna är svalt från min sida från början, men ju mer filmen går desto mer engagerad blir jag, och i slutändan så har vi några bra karaktärsporträtt och även utvecklingar som i vissa fall kanske var förutsägbara, men likväl tillfredsställande att se.

En spökhistoria som kanske mest är en studie i (o)mänsklighet och brödraskap, som helt klart är värd att se.

No comments

End of the Line (2007)

September 02nd, 2017 | Category: Movie Reviews

Jag är kluven. Dels så är End of the Line en ganska mörk film med ett starkt slut, men den haltar i klichéer och ett inte helt övertygande skådespeleri. Vilket man kanske får vänta sig av en film i den här klassen. Trots många Cannes-liknande fjädrar i toppen på filmpostern. (Det brukar tyda på motsatsen, när de måste skryta med att de är “official selection” eller “winner” av någon obskyr festival/tävling som knappt går att läsa ut från texten).

Hur som helst. Tjej och några andra löst valda stereotyper åker tunnelbana sent på kvällen. Sektmedlemmar är också med på samma tåg. Pagers börjar pipa och Armageddon är här, sektmedlemmarna använder några grymt otympliga krucifix som egentligen är knivar för att “rädda själar”. Innan demonerna (som syns på postern) kommer och tar de överlevande till helvetet eller var nu fan man hamnar när en rödögdad demon viftar med fingrarna framför ens ansikte.

Det blir aldrig riktigt läskigt, förutom just grejen med religiös fundamentalism. Det blir bättre mot slutet, men filmen lider av att i mångt och mycket följa standardreceptet för skräckfilm. Det är tråkigt.

 

No comments

Next Page »