Leigh Janiak gör sin regissörsdebut med Honeymoon, och vilken debut det är sen. Det nygifta paret ska fira sin smekmånad ute i en stuga i skogen som tillhör tjejens föräldrar. En natt vaknar maken upp och upptäcker att frun har vandrat in i skogen, helt naken. Fler mystiska saker händer, och han börjar känna mer och mer att han inte känner igen sin nyblivna fru.

Man lyckas på ett oerhört effektivt sätt bygga upp en obehaglig stämning, en stämning som man säkerligen kan identifiera sig med om man har varit i ett förhållande som håller på att gå åt helvete. Bara det att det är mer som står på spel här än ett breakup. Det eskalerar mot slutet (såklart) och blir något avskyvärt gore-igt med scener som etsar sig fast på näthinnan. Men det är inte däri filmens styrka ligger. Styrkan ligger i dynamiken mellan protagonisterna, och den frustration som så bra gestaltas – frustrationen av att inte nå fram till sin partner, att upptäcka de hemligheter (bit för bit) som den man älskar har gömt (och glömt?) undan.

Till och med slutscenerna lyckas man med väldigt bra, och även om det inte är världens bästa skådespelare som är med och deltar här, så kapar man hem spelet ändå med det skickligt skrivna manuset som fångar mig från början och håller kvar mig till slutet.

Rekommenderas starkt.

Home Movie är Christopher Denham’s debutfilm som regissör. Och Denham gör det bra. Det är helt filmad i mockumentary-stil, där vi får följa “hemmafilmerna” hos en familj som bor ute på landet nånstans i nordöstra USA; mannen, frugan och två barn. Två barn som inte säger ett knyst men som successivt beter sig mer och mer underligt och våldsamt. Till slut så är även föräldrarnas liv i fara.

Jag tycker man lyckas fånga den här konstiga känslan som skulle infinna sig om man blev rädd för sitt/sina egna barn. Stämningen byggs på successivt, och den pajasaktiga pappan som till slut tappar allt hopp och mod är väldigt bra gestaltat. Mockumentaries har vi ju sett miljoner av, och även om den här har några år på nacken så tycker jag den levererar fortfarande, såhär ca ett decennie senare. I och med att man har varit exponerad för såna här filmer ganska länge så bjuds man kanske inte på några större överraskningar, men spänningen gör att man hålls kvar och håller intresset uppe. Att det ska gå åt helvete är givet från början.

Lägg en kik på Home Movie. Det är den värd. Och du – håll koll på dina barn.

Haze är en kort (49 minuter) japansk skräckfilm av Shin’ya Tsukamoto som inte alls föll mig i smaken. Plot:

Vinzenco Natali vet hur man gör film. Förutom The Cube, Cypher och lite annat smått och gott som lätt klassas in bland filmer man aldrig kommer att glömma, så har vi nu även Haunter. Det är utan tvekan såhär som en bra spökhistoria ska berättas. Bit efter bit uppdagas sanningen, och vi får följa det mesta från perspektivet från vår tonårsprotagonist som på något märkligt sätt upplever samma dag, igen och igen. Likt Groundhog Day.

Spänningen blir uppbyggd helt fantastiskt, och att man väljer att inte ha så många jump scares utan förlita sig mer på att skapa en mystisk och spänd atmosfär är något jag älskar. En ytterligare 10-poängare är castingen av Stephen McHattie som antagonist. Det är klockrent. Av någon anledning känns det som att inspiration till just den grejen hämtades från Burnt Offerings. Och de lyckas, till 200%, att komma upp i samma klass – om inte mer.

Haunter gör allting rätt, och kommer sent att glömmas. Missa den inte. Spökhistorier blir inte så mycket bättre berättade än så här. Hatten av för Natali.

År 2010 så såg jag The Eye, som var en amerikansk remake av den kinesiska (well, faktiskt Hong Kong) skräckfilmen Gin gwai. Jag trodde att originalet skulle vara mycket bättre, i alla fall med att förmedla en atmosfär som skulle sätta spår i mig.

Så fel jag hade. För en gångs skull så är en amerikansk remake (av en skräckis) bättre än ett asiatiskt original.

Tagline för filmen lovar “It will scare the wits out of you. A classic!” Men nej. Det gör den inte. Filmen är tafflig och kanske lyckas skapa några få stunder av rysningar i början när vår protagonist för första gången stöter på vår lieman. Jag vet inte om det är soundtracket som stör mig mest eller om det är spökscenerna mot slutet som är lite för mycket skriv-tittaren-på-näsan.

Hur som helst så levererar den inte fullt ut, och jag blir inte annat än besviken. Kanske sätter jag kraven för högt också. Japaner har en förmåga att leverera skräck av högsta klass. Men så är då inte fallet för deras asiatiska grannar längre västerut. Det kan vara kulturellt också, men jag skriver ju det här med mina ögon och med mina åsikter som utgångspunkt.

Tyvärr, se hellre versionen med Jessica Alba.

Michael Parkinson har aldrig gjort en bättre insats än den i Ghostwatch, som var decennie före Paranormal Activity med att visa “riktiga” spöken fångade på övervakningskameror. Man har gjort som en “riktig” show där man skulle följa en reporter som är inne i ett hus där en familj påstår sig vara drabbade av en poltergeist.

Samtidigt som man växlar mellan studion där folk får ringa in och berätta om sina paranormala upplevelser så har vi även en “professor” som analyserar vad hon ser hos den här familjen där reportern är på besök. Givetvis går saker åt helvete och folk börjar få panik och dö. Typ.

Tydligen var det här the shit när det kom och skapade en tittarstorm. Folk trodde att det var på riktigt och ringde faktiskt in. Det är också väldigt bra gjort. Den konservativa, återhållsamma brittiska stilen gör sig perfekt i en miljö där man annars har skrävlande, skrikande amerikansk attityd.

I like it. Hatten av för ett väl genomfört “specialprogram” som visar sig vara en av de bättre mockumentaries jag har sett. Kanske inte så läskig, men nog så välgjord. Mycket tack vare att Parkinson spelar sig själv och är ett fundament av trovärdighet mitt i all ploj.

Okej. Alla haters kan redan nu sluta läsa. För jag kommer inte övertyga er ändå.

Jag var väldigt skeptisk till en ny filmatisering av Det. Novellen är underbar. Den första bok av King som jag läste och som säkert är ett av de stora skälen till att jag är så förtjust i genren fortfarande idag. Jag var alldeles för ung när jag läste den, och hade stora problem att sova om nätterna. Jag ville läsa, men vågade inte läsa. Jag läste ändå och ångrade mig efteråt när jag låg där i sängen rädd för att Pennywise skulle visa sig.

Nåja. Filmen som kom sedan gjorde inte saken lättare. Jag var fortfarande i en ålder där Tim Curry lyckades skrämma skiten i mig i sin clown-outfit. Jag älskar den gamla originalfilmen. Det enda som var taffligt var slutet, där istället för sköldpaddan och det stora universumet så fick vi en megaspindel vars animatronik inte alls var speciellt bra gjord.

Så kom 2017 och “vår” Bill Skarsgård gestaltar Pennywise. Det här är bara första delen av hela storyn (vilket var fallet i originalet också), så vi får bara se The Losers Club när de var små och deras första möte med Det.

Men vilket jävla möte det är. Trots lite för mycket användande av jump scares och annan klyschig post-2010-skräckfilmseffekter så dras jag in i filmen och tycker att Pennywise är läskigare än någonsin. Bill gör ett jävla bra jobb med att vara läskig. Tim Curry hade sin grej, och visst – han var läskig. Men det bleknar i jämförelsen med Bills insats (kanske lite medhjälpt av dagens teknologi också).

Ljudbilden, skådespelarna (både barnen och Bill) samt det faktum att de hållt sig ganska trogna boken och fått med ytterligare saker som man inte tog med i originalet gör det hela till en ruskigt bra upplevelse. Det enda som tar ned den är att jag gjorde misstaget att se den på bio. Att folk – speciellt i raden framför en själv – inte har vett nog att stoppa undan mobiltelefonerna är fan i mig ett mysterium. Det är inte roligt att bli bländad i ansiktet av en vit LCD-skärm mitt under filmens gång. Några knack på axeln på damen framför mig och en stilla förfrågan om hon kunde sluta blända mig med telefonen och vi var på rätt köl igen. Men det hjälper inte att stilla irritationen som redan uppstått.

Suck. Jag blir påmind varför jag inte går på bio så ofta.

Tillbaka till filmen. Till och med King själv har sagt att han blev överraskad över hur bra den blev till slut, och jag kan bara hålla med honom. Jag vet inte om kapitel 2 är bekräftad att göras, håller på att göras eller om det hänger löst i luften. Men jag hoppas verkligen att det blir av. För det här var för jävla bra.

We all float down here…

Michael Haneke är en talangfull jävel. Jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjort när jag såg Funny Games . Inte i vuxen, avtrubbad ålder. (Notera att det finns en remake från 2007, av samma regissör, men med Naomi Watts och Tim Roth i huvudrollerna. Den har jag inte sett, men kommer nog göra det).

Story:

Two violent young men take a mother, father, and son hostage in their vacation cabin and force them to play sadistic “games” with one another for their own amusement.

Våra antagonister här, Paul och Peter, är så artiga och ser så fromma ut att man har svårt att koppla ihop våldet och tortyren de utför med deras välartade och annars klanderfria beteende. Det uppstår en dissonans. Att man väljer att vid ett fåtal tillfällen bryta fjärde väggen och – faktiskt – ställa dig som tittare mot väggen (samt att även nyttja fjärrkontrollen på ett… intressant sätt) är otroligt effektfullt. Att Funny Games är allt annat än Funny är bara början på det statement som Haneke gör med filmen. Budskapet om hur vi är avtrubbade av våld i filmer och har svårt att relatera till det som sker på skärmen (och som faktiskt också tyvärr sker i verkligheten, varje dag) är slående. Det är inte ofta en film lyckas framkalla riktigt obehag. Här lyckas man med otroligt små medel.

Hanekes inställning till film som endast underhållning, och speciellt att använda våld som ett ändamål för nöje är ganska känd. Funny Games är ett mästerverk som inte får missas. Att det är på tyska gör inte saken sämre. Det känns inte lika avlägset som om det hade varit på engelska, vilket 99% av alla andra skräckfilmer som jag konsumerar har som språk. Här konfronteras du med våldet och du tvingas känna något och tvingas ta ställning.

Jag älskar det. Full pott!

Okej, idén till Frozen är inte alls bra. Tjej hänger med sin kille och killes kompis upp i bergen. De mutar sig in i liften för de är för snåla för att köpa liftkort. De hoppar på liften på kvällen när alla andra har åkt och de ska till att stänga av liften. De fastnar. Långt ner till marken. Vargar i närheten. Ska de svälta ihjäl, hoppa och bryta benen, eller leka American Ninja och klättra längs vajrar?

Visst, det finns spänning i vissa segment men i stort är det bara en lång väntan på vem som ska dö först. Allt douchebaggery som utmålas hos en av killarna gör inte att sympatin växer sig stark heller.

Problemet med Frozen ligger mycket i att den är meningslös. Varför skulle de bestämt åka vid det här dåliga läget? Kunde de inte bara fundera och överlägga lösningar istället för att kasta sig mot sin egen undergång? Varför lyssnar de inte bara på varandra och varför måste de vara skitstövlar och kasta skuld på varandra? Grundproblemet är att själva situationen är så löjlig att det inte går att ta på allvar. Där Jaws (eller kanske ännu hellre Open Water) i alla fall hade ett reellt hot (nåja…), så har vi här en situation som är som bäst endast makaber. Och vad var grejen med vargarna? Come on. Det var inte nödvändigt.

Om jag ska välja så ser jag nog hellre den populära, animerade barnfilmen Frozen istället (som jag inte tagit mig igenom ännu – jag är väl sist i världen).

H.P Lovecraft. Det är bra skit. Men den här filmatiseringen (Jeffrey “Re-Animator” Combs till trots) är tyvärr mer eller mindre en spottloska i ansiktet på den välkände arkaiska författaren. From Beyond är full av uruselt skådespeleri där Ken Foree nog tar priset. Möjligtvis var regisserandet och manuset undermåligt, men det gör nästan ont i kroppen att se honom försöka sådär lite för mycket.

Story:

Freeway Killer. Baserad på verkliga händelser (se här men framförallt artikeln om William Bonin). Jag har inte läst in mig så mycket på fallet, men tycker att gestaltningen de gör är riktigt bra. Hur pass bra den stämmer överens med verkligheten lämnar jag osagt.

Filmen är en dramatisering, så att se den som en dokumentär tror jag är att lägga lite för mycket realism i narrativet. Ta din genomsnittliga seriemördarpsykopat från valfri film från 2000-talet, men skala bort det övernaturliga och överdrivet dramatiska musiken och du har mer eller mindre Freeway Killer. Själva grejen att man vet hur det slutar gör det inte mindre intressant. Inblicken i en mördares psyke är aldrig ointressant. Att Bonin dessutom inte visade någon som helst ånger över det har gjort är än mer förbryllande.

Det mest hemska med filmen är kanske inte de kallsinniga och onödiga morden i sig. Utan istället den makt som den verbala men dysfunktionella mördaren lyckas influera över andra människor som befinner sig i utsatta situationer. Det var inte “svårt” för honom att hitta nya medbrottslingar. Hur kunde man låta sig själv dras in i något så hemskt som det som Bonin gjorde? Svaret på det kan man nog bara ge om man befinner sig i den situation dessa människor befann sig i då det skedde.

Hur som helst så är det en intressant film med en välspelad huvudroll, som med tanke på dess verklighetsanknytning lämnar mig berörd.

“Jannicke wakes up in the hospital. All of her friends are dead. As she walks through the dark corridors, she thinks she is left alone. But the nightmare isn’t over yet.”

Nej. Bara nej. Varför gör man ens en uppföljare till originalet? Fritt Vilt var inte speciellt anmärkningsvärd när den kom. Den följde mall A för skräckfilm till punkt och pricka. Så gör även uppföljaren. Alla gör precis de fel som de ska göra för att en efter en ska få sätta livet till. Jag missade nog halva filmen för att jag hade mitt ansikte försjunket i handflatan mestadels av tiden. Inte för att det var läskigt att titta på. Utan för att jag var så frustrerad över karaktärernas beteenden.

Varför skjuter du inte den jävla mördaren när han ligger där på marken och du håller i pistolen? Varför ger du dig ut efter honom på hans egna trakter? Varför återupplivar ni en massmördare på sjukhuset? VARFÖR ÄR DET INGEN SOM LYSSNAR PÅ DEN ENDA ÖVERLEVAREN? Vår kära protagonist är annars  väldigt cool, och det är kul att se att en tjej får vara så pass badass som hon är i den här filmen.

Tyvärr räcker det inte när Fritt Vilt II (också känd som Cold Prey II) i övrigt är något som man helst av allt inte skulle ha gjort. Retroaktiv abort för film går ju tyvärr inte, men man kan ju undvika att se den. Förstå mig rätt: produktionsvärdet är det inget som helst fel på. Men behövde vi en återupplivad antagonist när det nu fick ett så vackert slut i första filmen? (Svaret är nej; precis som i frågan om vi verkligen behöver Friday the 13th version 85).

“A murderer, a priest, and a delinquent try to bring down a father-killing madman.”

Alltså, det här är bra skit. Adam Brooks vet hur man gör en riktigt jävla schysst grindhouse-rulle. Jakten på Chris Fuckman a.k.a The Father Killer är bara hur skruvad och ball som helst. En prostituerad man, en enögd kanadensisk sirapsletare och en präst bildar tvingas gå ihop för att få stopp på mördandet.

Det är blodigt, det är roligt, det är fullt med bra oneliners och mängder med ironi och sarkasm. Filmen tar varken sig själv eller genren på allvar, och det är väldigt uppfriskande. Jag trodde att rullen skulle vara skit. Men vad det var var 99 minuter av jävligt bra skit. Missa inte det här guldkornet. Father’s Day är inte en intellektuell övning, men det är underhållning när den är som bäst.

“Three strangers arrive one by one at a mysterious cabin in the middle of nowhere only to learn they’ve been brought together for a reason.”

Filmen börjar blekt med ett butiksrån och jag hinner tänka “jävlar, en ren Tarantino-ripoff” innan vi fadear ut till vitt och vi skickas in i en helt annan film, som har förvisso mediokert skådespeleri men å andra sidan en sjuhelvetes bra story att berätta.

Vi kastas fram och tillbaka i mysteriet och mer och mer av det dolda kommer fram för varje sekvens. Vi får stifta bekantskap med karaktärer som verkar ha med varandra att göra på fler sätt an vad man skulle kunna tro. Jag gillar verkligen när vi får små smulor att hugga tag i kontinuerligt. Det håller intresset uppe. Visst är filmen inte världens bästa när det kommer till specialeffekter eller att försöka gestalta tyska på ett naturligt sätt, men vafan – det gör inte så mycket i det stora hela.

Det enda som jag kanske riktigt stör mig på är marknadsföringen av filmen, där det enda viktiga de har att säga är att det är Clint Eastwoods son som spelar huvudrollen. Det är inget argument för att det är en bra film. Men han gör faktiskt en bra insats. Karaktärerna är bra skrivna dessutom, där de avvikar från stereotypen där vi tror att de ska falla in. Kanske lite väl melodramatiskt mot slutet, men äh – jag gillade det!

The Devil’s Backbone. Guillermo del Toro som försöker svara på frågan “vad ett spöke är”. Jag vet inte om vi blir så mycket klokare, men en vacker film är det och det väcker tankar.

“After Carlos – a 12-year-old whose father has died in the Spanish Civil War – arrives at an ominous boys’ orphanage, he discovers the school is haunted and has many dark secrets that he must uncover.”

del Toro är skicklig när det gäller att berätta klassiska spökhistorier som passar bra i gamla miljöer, gärna lantliga. Och så är det även här. Det är inte spöket/spökena i sig som är läskiga (filmen är inte särskilt ryslig när det gäller det paranormala), utan det mellanmänskliga som gestaltas på ett riktigt bra, ärligt och brutalt sätt är det som sätter sig hos dig som betraktare.

Engagemanget i karaktärerna är svalt från min sida från början, men ju mer filmen går desto mer engagerad blir jag, och i slutändan så har vi några bra karaktärsporträtt och även utvecklingar som i vissa fall kanske var förutsägbara, men likväl tillfredsställande att se.

En spökhistoria som kanske mest är en studie i (o)mänsklighet och brödraskap, som helt klart är värd att se.

Jag är kluven. Dels så är End of the Line en ganska mörk film med ett starkt slut, men den haltar i klichéer och ett inte helt övertygande skådespeleri. Vilket man kanske får vänta sig av en film i den här klassen. Trots många Cannes-liknande fjädrar i toppen på filmpostern. (Det brukar tyda på motsatsen, när de måste skryta med att de är “official selection” eller “winner” av någon obskyr festival/tävling som knappt går att läsa ut från texten).

Hur som helst. Tjej och några andra löst valda stereotyper åker tunnelbana sent på kvällen. Sektmedlemmar är också med på samma tåg. Pagers börjar pipa och Armageddon är här, sektmedlemmarna använder några grymt otympliga krucifix som egentligen är knivar för att “rädda själar”. Innan demonerna (som syns på postern) kommer och tar de överlevande till helvetet eller var nu fan man hamnar när en rödögdad demon viftar med fingrarna framför ens ansikte.

Det blir aldrig riktigt läskigt, förutom just grejen med religiös fundamentalism. Det blir bättre mot slutet, men filmen lider av att i mångt och mycket följa standardreceptet för skräckfilm. Det är tråkigt.

Gamla skräckfilmer har inte samma förmåga att skrämma mig som dagens skräckfilmer. Det är inte så att de är nämnvärt sämre, det är bara att det förväntas så mycket mer av det visuella idag. Eller ja, inte bara det visuella, utan mycket mer vad gäller ljud, skådespeleri och övrig cinematografi som ska lyckas med att väcka känslor hos mig som betraktare.

Vad som förvånar mig här dock är hur nyskapande filmen var när den kom. Vi får förstapersonsperspektiv med visserligen lite synliga misstag i form av tekniker i bild, men illusionen är fantastisk! Byte av scener och övergångar är helt olikt något som hade setts tidigare, och inte för att jag har sett några andra filmatiseringar av denna kända berättelse om människans goda och onda sida, men just denna filmatisering av Dr Jekyll and Mr Hyde brukar hyllas som den bästa. Jag protesterar inte.

Helt klart sevärd film från det äldre arkivet.

“Evil spirits released from old celluloid causes a film crew to slowly go insane while in production on a new project.”

Don’t Look Up är en remake gjord av kinesiska regissören Fruit (!) Chan, och det japanska originalet hette Joyû-rei (1996) (som jag inte har sett än. Skriven av Hideo Nakata som är känd för Ringu-filmerna). Tyvärr är den här nyare varianten från 2009 inte alls mycket att ha, trots en mindre roll av Eli Roth i filmen. Någon gång ska jag lägga vantarna på originalet och jämföra, men det finns så mycket som är fel i Don’t Look Up.

Det är inte så att storyn är dålig. Tvärtom, den är bra. Men genomförandet är uruselt. Musiken är hämtad från något av de sämre programmen på Scifi channel, och skådespelarna har antingen en väldigt dålig regissör eller vet inte hur de ska gestalta sina roller. Det känns styltigt, ytligt, tillgjort, onaturligt. Till och med twisten i slutet håller inte ihop, och det som skulle vara chockerande eller skrämmande blir mest skrattretande löjligt. Och då har vi inte ens pratat om specialeffekterna.

Man missade målet med hästlängder i det här försöket att återuppliva ett (troligen riktigt bra) original. Tyvärr, men det blir ett bottenbetyg för Don’t Look Up.

“A routine military exercise turns into a nightmare in the Scotland wilderness.”. 

Dog Soldiers är nästan precis lika ball som Predator. Brittiska soldater ute i skotska ödemarken ställs face to face med ett pack av varulvar. Med lika mycket badass-macho-attityd som stereotypiska karaktärer och ett manus som bjuder på exakt samma överraskningar som man ska vänta sig av en sådan här film så är det 1h och 40 minuter av action, badassery och svordomar. Och också tyvärr lite för löjliga varulvar. Det är inte så kul när de pepprar dem fulla med bly och de verkar knappt berörda. Men blixtra med en kamerablixt i nyllet på dem och de får panik.

Nåja, trovärdighet är inte filmens starka sida. Det är attityd som filmen har, och där lyckas man riktigt bra. Dog Soldiers kommer aldrig att visas i de finare salongerna, men i man caves runt om i världen så kommer den platsa hur bra som helst.

Finske actionregissören Renny Harlin ger sig på skräckfilm / mockumentary.

“A group of 5 students go the location of the infamous “dyatlov pass incident“, to make a documentary but things take a turn for the worse to reveal the secrets as to what happened there.”

Ja, Dyatlov Pass Incident är en riktig historisk händelse och omgärdas av mystik, ungefär lika mycket som Bermudatriangeln. Läs mer om det på wikipedia på länken ovan. Tyvärr tycker jag inte riktigt att filmen håller måttet (filmen, som också är känd som Devils’ Pass).

Skådespelarna lämnar en del att önska, även om det inte luktar lågproduktion. Det kan också ha att göra med manuset. Dialog och script känns ibland riktigt krystat, och skriver oss som publik på näsan lite för mycket. Överförklarande, “klassiska” misstag, attraktioner som måste finnas för att skapa någon form av dynamik och liv i karaktärerna – ingenting känns speciellt äkta, utan finns bara där för att driva på ett narrativ på ett väldigt krystat sätt.

Man glömmer också ibland att det är en mockumentary. Utan att någon finns där för att hålla i kameran så sker inzoomningar. Filmen påstår ju faktiskt att det är found footage. Så varför inte hålla sig till det då?

På den positiva sidan så lyckas man ibland med att framkalla spänning och skräck. När filmen är som bäst så är den riktigt bra. Det är dock momenten beskrivna ovan som tar ner helhetsupplevelsen.

Detention, en komedi/slasher som imponerar stort. Den är skriven och regisserad av Joseph Kahn, som kanske mest är känd för att regissera musikvideos.

Det märks. Introt till Detention är helt fantastiskt. Hur de får med rollistan och hur den börjar i ett rasande vlog-tempo för att sedan åka in i sarkasmens förlovade land bland ångestfyllda tonåringar med blandade agendor är helt awesome.

“As a copycat killer named after movie villain Cinderhella stalks the student body at Grizzly Lake High School, a group of co-eds band together to survive while serving detention.”

Sedan älskar jag bara namnet Cinderhella. Hur bra är inte det? Filmen håller kvalitet från början till slut, och är en av de bättre humoristiska slashers som jag har sett. Mina förväntningar var noll (hur spännande låter synopsisen ovan egentligen?), men överraskade mer än vad en snöstorm i mitten av Sahara skulle göra.

Missa inte Detention. Det är bland det mest uppfriskande jag sett på länge.

Alltså… om man bara hade plockat bort den psykotiska mamman i filmen eller låtit någon som faktiskt kan skådespela haft rollen så hade det här varit en ganska schysst rulle. Jag tål henne inte. Det är så over-the-top och karaktären är bara irriterande irrationell.

“A young man killed in Vietnam inexplicably returns home as a zombie.”

Om vi sedan kollar på vår protagonist (antagonist?) istället, den döda sonen som återvänder från kriget, så är det en helt annan sak. Han är dock som bäst när han bara sitter still, är konstig och bara är “fel”. Det är när han börjar bli våldsam och göra saker som det inte längre går att hålla masken, det blir taffligt. Ibland får jag känslan av en dålig verison av Dougie i säsong 3 av Twin Peaks. Fast utan alla bra kvaliteter.

Jargongen i filmen är överraskande modern för att vara från 1974. Jag förvånas över vissa kommentarer som känns som om de hörde hemma på tidigt 2000-tal istället. Det imponerar.

Tyvärr blir det inte mycket mer än en skräckfilm som är bra med 70-talets mått mätt, men står inte alls emot tidens tand nu år 2017. Dead of Night är ett museiobjekt som bäst ses med rätt glasögon – eller inte alls. Är filmen en kommentar om PTSD och Vietnam-kriget? Jag tycker den tolkningen är krystad, men för all del – avgör själv.

Fun fact: Tom Savini’s första film som make-up artist.
Fun fact #2: Också känd som Deathdream.
Fun fact #3: Svensk titel: Skräckens stad eller Mannen är farlig (också vinnare av sämsta översatta titel ever…)

Dark Water. Remake av det japanska originalet (Honogurai mizu no soko kara, 2002).

Mamma genomgår skilsmässa. Mamma flyttar in med dotter i en ny lägenhet. Lägenheten och byggnaden har en mörk hemlighet, som vill göra sig påmind genom paranormala fenomen.

Det japanska originalet var sjukt skrämmande. Remakes brukar sällan lyckas på samma sätt. Hur gick det då för våra amerikanska vänner? Ganska hyfsat. Jennifer Connelly gör en bra insats som mamman, och även den lilla roll som Tim Roth har görs bra. Det blir dock lite förutsägbart och inte alls lika mycket suspension som japanerna lyckas fånga i filmmediet.

Ska du välja så ta oroginalet alla dagar i veckan. Men får du inte tag på det så duger denna Dark Water utmärkt.

Dance of the Dead kan vara en av de roligaste skräckfilmer/zombiefilmer som jag har sett på länge. Till och med roligare än Shaun of the Dead.

“On the night of the big High-School Prom, the dead rise to eat the living, and the only people who can stop them are the losers who couldn’t get dates to the dance.”

(Losers = den lilla Sci-Fi-klubben på skolan). Det är blodigt, det är roligt, det är sjukt dåliga one-liners, tonårsångest och framförallt mänskligt.

Perfekt bakisunderhållning en regnig söndag. Tummen upp för Dance of the Dead!

- “But I don’t know how to shoot a machete…”

Communion. Baserad på “verkliga” händelse i Whitley Strieber’s liv, som han har skrivit om i en eller flera böcker. Det handlar om interaktionen med utomjordingar och hur det har påverkat hans liv (jag har inte läst böckerna).

Storyn är crap, och jag undrar om allt verkligen står rätt till i Striebers huvud. Kanske blev han faktiskt kidnappad av utomjordingar? Hur som helst, min enda stora behållning av filmen är insatsen av Christopher Walken som är helt fantastiskt psykadeliskt bra. Snurrigheten i protagonistens hjärna kommer fram som rinnande vatten, och det blir till slut lite svårt att skilja på vad som är tankemonster och vad som är verklighet.

Communion är speciell. Den är nästan lite charmig. Men bra är att ta i.

Internationell titel: Cold Prey. Norsk skräckis som utspelar sig i de norska fjällen (gör inte alla norska skräckfilmer det?). Tyvärr inte alls i närheten så kickass som Trolljegeren.

Ett gäng är ute och åker snowboard offpist. En av dem bryter benet. De hittar ett övergivet hotell uppe i bergen där de bryter sig in och slår läger. Tyvärr verkar det som att det finns någon som redan bor där. Och är en fena på att svänga loss med en hacka. Genom människor.

Fritt Vilt är trots allt ändå en ganska okej skräckfilm. Roar Uthaug som regisserat filmen gillar att följa standardreceptet där jumpscares och typiska berättelseutvecklingar går hand i hand på exakt det sätt som en modern skräckfilm ska göra. Färgskalan är nedtonad, filmen är näst intill svartvit ibland och huvudpersonerna dör såklart en efter en. Det dröjer länge innan vi får en bra blick på mördaren, och adrenalinet ligger alltid och pumpar på en hyfsat hög nivå.

Jag såg filmen utan undertexter, och kan väl ärligt säga att jag inte hängde med i all norska. Men det gick skapligt ändå. Det är svårt att säga att Fritt vilt står ut på något speciellt sätt. Den följer som sagt mallen, och gör det bra. Men jag hade kanske väntat mig att få något mer, något annorlunda.

Tyvärr stannar den i mediokerlandet, och även om jag vill ge våra grannar i väst bättre betyg bara för att det är dem, så kan jag inte det.

Såklart gjordes även uppföljare (tvåan och trean, vilken jag tror är en prequel. Det ska tydligen också göras en amerikansk remake. Behövs det verkligen?).

Det här är ingen lätt film att veta vad man ska tycka om. Regissören Victor Salva har fått sona sitt straff för övergrepp på barn, bland annat huvudrollsinnehavaren i den här filmen. Med hans perversioner i åtanke så är det inte så konstigt att det är så mycket unga-killar-halv-och-helnakna i början på filmen. Det gör att jag i det här fallet har ganska svårt att skilja konsten från konstnären.

Men. För att fokusera på filmen. Då Salva har gjort bra filmer i sin karriär (Jeepers Creepers, åtminstone första filmen) så förvånar Clownhouse mig något. Det är inte alls så bra.

Alla vet vi att clowner är läskiga, men lägg till ett gäng brorsor (3 st) som överdriver syskonrivalitet till max, mentalpatienter som klär ut sig till clowner och dödar (bara för att man är patient på mentalsjukhus är man inte homocidal, vilket verkar vara ett axiom i filmvärlden jag har svårt att greppa), och vi har en film som bäst har en Nightmare on Elm Street-vibe, men som sämst har en lågbudget slasher-feeling av den sämre sorten.

Protagonisterna är grymt störiga, och även om ledarclownen Cheezo är lite läskig, så saknas den där galenskapen hos de andra två. Det blir aldrig riktigt så läskigt som jag hade önskat.

Det är bitvis underhållande, men idiotin och beteendet hos protagonisterna förstör.

Skräckfilmer som daterar så långt bak som innan 80-talet brukar inte alls kunna leverera den typ av underhållning och fasa som jag törstar efter när jag ser en film.

Burnt Offerings var annorlunda. Historien om familjen (med den pålagda brittiska dialekten jag aldrig förstod) som flyttar till det där huset på Amerikanska landsbygden för en sommar börjar idylliskt som det brukar, men redan från start vet vi som betraktare att något är fel. Precis som i Stephen King’s The Shining så spelar huset en stor roll här. Huset, som påverkar de som bor där åt det dystrare hållet. Jag undrar åt vilket håll inspirationen gick egentligen. Robert Marasco’s novell som filmen bygger på kom ut före The Shining, och King har tydligen sagt att Burnt Offerings är en av hans favoritskräckfilmer.

Nåväl. Förutom att skådespelarna kanske inte är världens bästa och att mamman i familjen kanske går in i det hela lite för mycket, så har vi här en utmärkt berättelse som gjorde sig hyfsat bra på film. Det blir lite störigt när saker och ting går överstyr, men den passiva aggressionen som ständigt ökar är underhållande att betrakta.

Man kan nästan se redan när den börjar hur den ska sluta, men det är resan dit som är underhållningen. Missa inte.

P.s) Taxichauffören från tillbakablicken som ler åt vår protagonist – det blir inte mycket läskigare än sådär. Mardrömmar, here we come.

“One morning, a young man wakes to find that a small, disgusting creature has attached itself to the base of his brain stem. The creature gives him a euphoric state of happiness but demands human victims in return.”

Brain Damage är en kult-skräckis från sent åttiotal. Den har en särskild charm, eftersom varelsen som invaderar protagonistens hjärna faktiskt har begåvats med både röst och ett par hyfsat sympatiska ögon. Det gör att man (nästan) kan relatera till “monstret”. Vad gäller specialeffekter och gore är de faktiskt helt okej, med tanke på vilken typ av film det är som vi talar om.

Det är svårt att påstå att filmen är läskig, men den är underhållande och bitvis rolig. De psykadeliska scenerna är dock lite väl konstlade, och det är svårt att inse varför protagonisten tycker att effekterna han får av monstrets “juice” är så bra. Det ska föreställa att vara lika “bra” som att skjuta heroin, men jag tycker inte riktigt att man lyckas förmedla det till publiken.

Hur som helst, slutscenen är oförglömlig och det är många “what the actual fuck” som yttras på resan från början till slutet, ibland åtföljt av ett leende och kanske till och med ett litet skratt.

“A mysterious outsider’s quiet life is turned upside down when he returns to his childhood home to carry out an act of vengeance. Proving himself an amateur assassin, he winds up in a brutal fight to protect his estranged family.”

Blue Ruin kan vara den film som bäst – sedan många år tillbaka – har lyckats få adrenalinet att rusa i kroppen på mig. Just det faktum att vår protagonist inte är någon skicklig yrkesmördare men ändå ger sig in i ett sådant läskigt territorium är vad som gör den bra. Han är liksom ingen Jason Statham. Han är snarare en Bilbo Baggins som har tur och otur, och skulle kunna vara vem som helst av oss.

Blue Ruin tar konceptet om hämnd till en intressant plats och gör det mestadels bra. Jag har inga klagomål här. Kanske till och med att jag har fått en till film på min topplista of all times. Missa inte!