Originaltitel:One Door Away From Heaven.

ISBN: 9171338896

I det här “mastodontverket” på dryga 600 sidor så får vi möta flera människors vars öden vävs samman. Bland annat en liten pojke på flykt (som ruvar på en hemlighet), en handikappad flicka med psykotisk mor och en bioetiker (eller rättare sagt mördare) till far, och en föredetta alkoholiserad kvinna i nära 30-årsåldern. I princip handlar det om den handikappade flickan Leilani ska kunna komma undan sin mordiska far, och lägg till lite utomjordingar och andra konspirationsteorier och du har boken mer eller mindre i ett nötskal.

Tyvärr blir jag aldrig riktigt hänförd. Koontz är skarp när det kommer till humorn, som han gör så bra i sina böcker om Odd Thomas. Men här, där han rör sig i ett landskap som King behärskar gudomligt, så går det inte komma undan det faktum att Koontz inte lyckas riktigt lika bra.  Det är lite för långa passager med allusioner, med känsloyttringar och tankegångar som är tänkt att involvera dig som läsare men som tyvärr pågår lite för långt och blir tröttsamma. Det är en befrielse när man väl får lite dialog att hänga upp sig på.

Berättelsen i sig är viktig. Koontz gör ett riktigt bra inlägg i debatten om bioetik och dess förkastlighet. Antagonisten Preston Maddoc framställs som en livsfarlig psykopat, och hans sinne är verkligen trasigt. Något som kan nog stämma med alla som tycker att bioetik har något existensberättigande alls. Så boken är viktig. Men den hamnar inte bland mina favoriter, tyvärr.

Nej, jag har inte sett TV-serien och kommer troligtvis inte göra det. Vi får se. Carina har sett den, gillade serien, läste boken – men gillade inte den.

Vad tycker jag då, efter att ha bläddrat igenom dess 346 sidor?

Svaret är medelmåttig. Det är inte ett livsöde som jag speciellt kan sympatisera med, och även om hon för fram en bra dialog om rättsystemet och speciellt fängelsesystemet i USA, så faller det lite i skuggan av att hon ändå kom “lindrigt” undan jämfört med många av hennes medfångar. Det tar inte bort att det måste ha varit en traumatisk och jobbig upplevelse för Kerman, men efter att ha läst till exempel 438 Dagar så är det här lättmjölk.

Det är en ärlig bok (som jag uppfattar det), och ger en (hoppas jag) rättvis skildring av hur det är att vistas i ett kvinnofängelse i USA. Det är bra att boken existerar, att den skapar debatt och kan vara en opinionsbildare (som Kerman är numera också, i sitt engagemang).

Men berättelsen berör mig inte. Det har nog inte så mycket med Kermans författarskap att göra. Hon skriver bra. Upplägget i boken är bra. Men berättelsen är måhända inte stark nog för mig.

346 sidor som är mer värda att investera i än i en sedvanlig deckare, men inget som hamnar på min topplista.

ISBN: 9789113066455

En samling av texter, debattinlägg och annat från Jonas Gardell. Det är en liten samling på 222 sidor som han har tillägnat regalskeppet Wasa (syftet flyger mig dock helt över huvudet). Jag känner till Gardell väl, men aldrig läst någon som han har skrivit.

Vi möts av politiska inlägg, krönikor och även utdrag ur pjäser. Allt som oftast är det underfundigt och träffsäkert, men ibland flummar det iväg lite för långt ut i poesiträsket och jag tröttnar. Med tanke på att inslagen här är något daterade (3-årscykler på valen till riksdag fortfarande!) så är många av hans poänger i essäerna ännu aktuella. Han öppnar sig väldigt mycket vilket kräver ett stort mod. Och det beundrar jag honom för.

Det är prosa som jag uppskattar, och det är portionerat i lättsmälta bitar. Rekommenderas.

ISBN: 9119419716

I ett postapokalyptiskt Sverige så har vi två kvinnliga tonåringar som springer på vår protagonist – en fjortonårig kille som överlevt så gott han kan i skogen. Tjejerna tar in honom till sin gård, och de är bland de sista överlevande från en feber som har svept över landet (världen?). Det ska tydligen finnas en bok innan denna, och den har jag inte läst.

Hur som helst, triangeldrama uppstår och Nordin lyckas på ett ganska bra sätt ge uttryck för tonårskänslor och -tankar som våra huvudpersoner drabbas av. Det är en relativt kort berättelse (ca 210 sidor), men den fångar tag i mig och jag gillar den. Men om man ska ta sig tiden att läsa den bör man kanske investera mer i Nordins universum och läsa första boken och eventuellt uppföljare (om det finns någon). Det känns inte riktigt som att boken avslutas helt och hållet.

ISBN: 9789129690552

Kjell Enhager kan ni läsa lite om på wikipedia. Jag kände inte till honom innan jag råkade stöta på den här boken. Tydligen har han varit med om ganska mycket och hjälpt några väldigt namnkunniga inom svensk idrott med mental träning.

Mental träning är liksom hans grej, och mellan alla plattityder, anekdoter och stilistiskt snygga citat plockade från diverse människor med tvetydiga källhänvisningar (Enhager går på samma nit som många andra gör – kreditera citat till fel människor, för att man inte ids att fact-checka långt nog. Men men, jag klandrar honom inte. Jag skulle säkert göra samma sak) så får vi här en fullspäckad bok med massa övningar för att öka på ditt välbefinnande, din mentala hälsa, din prestation, och helt enkelt försöka vända dig från en eventuellt negativ människa till en positiv.

Det går bra att läsa pärm-till-pärm, men tanken med boken är nog mer att använda den som material i övningar i grupp. Några av metoderna eller principerna som Kjell presenterar verkar lovande och skulle nog fungera bra om man tog dem på allvar.

Jag känner väl kanske inte riktigt behovet bara. Så därför faller den ganska platt när jag läser den där jag är i livet just nu. Men det gör det inte till en dålig bok.

Ska du läsa den så bör du nog ge övningarna en chans. Och kanske hellre ha den som referens för framtiden, då du möter på din livskris och behöver ta dig ur den. Men ett tips är kanske då hellre söka professionell hjälp.

Kul läsning, och aningen inspirerande!

ISBN: 9789187769184

Antal sidor: 216

61 sidor av mestadels löst ryckta tankar från Wernströms uppväxt, mycket centrerat kring familjen, syn på sexualitet och barn. Jag vet inte riktigt vad Sven försöker förmedla med boken, förutom att det är någon form av personlig katharsis för honom där han häver ur sig saker som jag tror han gått och hållt inne under lång tid.

Delvis humoristisk, delvis sorglig, men inget som fastnar i mitt minne.

ISBN: 9189222059

För ett par år sedan så hörde jag en P3 dokumentär om just Peter Rätz, som under nio år jobbat som infiltratör åt polisen och lyckats ta sig upp i topparna i både HA och Bandidos bland annat. Dokumentären var väldigt gripande, och Sundevalls bok är inte sämre.

Vi får en väldigt bra inblick i hur allting har gått till, och hur bränd Peter egentligen blev av Polisen efter att hans identitet hade avslöjats. Boken blandar intervju med Peter och Sundevalls egna politiska åsikter om verksamheten (vilket han starkt tycker ska läggas ned).

Boken blir ibland mer politisk prosa än fokus på Peters öde, och ibland känns Dicks dialog med Peter lite väl tillrättalagd. Men jag förstår att Dick breder ut texten för att man som läsare ska kunna följa med i vissa kanske klurigare begrepp som inte ligger i toppen på allas allmänbildning.

Oavsett vad så är det en väldigt intressant och samtidigt hemsk historia. Jag blir arg och förbannad samtidigt som jag blir imponerad över modet som har uppvisats.

Idag lever Peter och familj på hemlig ort på okänd kontinent, och kommer nog få fortsätta göra det till livets slut. Missa inte att ta del av den här boken och den samhälleliga debatten om polisens användning av infiltratörer.

Vad tycker du om det efter att ha läst boken? Egentligen?

ISBN: 9789174291117

En samling av tvättstugelappar (och dylikt) som Batra har samlat på sig genom åren (mycket med hjälp från allmänheten som fått skicka in sina bästa). Boken är tematiskt indelat i olika delar och innehåller korta reflektioner kring näst intill varje lapp (och såklart ett ganska humoristiskt intro till varje kapitel).

Kul läsning på 128 sidor som tar slut lika snabbt som man börjat. En del känner man igen sedan tidigare, medan andra är nya. Låna den, bläddra, och lämna tillbaka.

ISBN: 9789185865079

Del 1 av Lynburn Legacy-trilogin som jag aldrig hade hört talats om innan jag såg den här boken. Det är en tonårs-goth-trollkarl-i-verkliga-livet-nästan-som-Veronica-Mars berättelse på dryga 330 sidor som är humoristiskt skriven, men även lyckas innehålla en del intressanta karaktärsporträtt.

Jag hade svårt att hålla intresset uppe av berättelsen i sig (så intressant är den inte), men humorn som jobbar in sig i dialogen då protagonisten Kami är involverad är fantastisk.

Tyvärr så får man inget avslut i boken, utan berättelsen går helt ogenerat in i bok nummer 2 (som jag inte har läst och kommer nog inte att läsa heller). Men som sagt. Storyn är inte det som är det bästa med boken, så det känns inte som att jag går miste om något stort.

Gillar man genren, vilket stereotypt vore målgruppen äldre tonåringar av det kvinnliga könet (läs: Twilight-fans, hur konstigt de två orden än låter ihop), så är det här bra skit. Men jag tror inte att jag kommer fördjupa mig mer i serien.

ISBN: 9789174995862

Denna bok som utspelar sig i Australien har väldigt mycket gemensamt med Hundraåringen som var populär för några år sedan. Millie är en liten tjej vars pappa dör och vars mamma överger henne i ett shoppingcentrum. Genom hennes ögon får vi se hur hon möter Maskinskrivaren Karl och Agatha Pantha, två oberoende äldre människor som slår följe med Millie genom hennes resa genom Australien på jakt efter sin mamma. Följande kapitel får vi även läsa ur Agatha och Karl’s synvinklar.

Brooke Davis har en säregen författarstil där hon lyckas i skrivsättet spegla dessa tre protagonisters olika personligheter. Från att spegla det lilla barnets tankebanor till den gamla tantens hjärnspår, så får vi ett väl återgivet porträtt av de här personerna.

Det är lite feelgood-känsla blandad med tragi, men det skrivs inte på näsan och man måste läsa lite mellan raderna för att ibland förstå vad som egentligen händer. Jag gillar det. För det är ju ofta känslan som man vill förmedla, inte alltid faktan.

ISBN: 9789175034966

Antal sidor: 250

Dean Koontz är i min värld en något mindre vass variant av Stephen King, även om han faktiskt har skrivit en hel del bra verk. Bokserien om Odd Thomas verkar vara en av de bättre. Det här är första boken om Odd Thomas som jag läser, men håller de övriga samma klass så kommer jag definitivt vilja sluka dem också.

Koontz har här lyckats få till en novell som blandar övernaturligt och skräck med humor och action. Odd Thomas, vår protagonist, har förmågan att se de döda som inte ännu vandrat över till andra sidan. Hans gåva (eller förbannelse) är att hjälpa dem att komma över till andra sidan. Han kan också se när det vankas död eller olycka, och på så sätt har tagit på sig att försöka förhindra detta när så kan ske.

I denna bok bor han i ett kloster som gäst / kock, och tecken om att något illa ska hända börjar uppenbara sig. Med rappare käft än en auktionsförsäljare så försöker Odd göra vad han kan för att rädda munkarna och de inneboende föräldralösa barnen.

Jag gillar tonen i boken, och jag gillar rappheten i texten och dialogerna. Koontz hanterar det här med sarkasm, humor och snabba vändningar riktigt bra. Det blir aldrig ostigt eller larvigt, utan håller sig på en riktigt bra nivå. Det blir aldrig riktigt läskigt, men det känns det heller inte som att det är meningen att det ska vara. Inte heller så pass löjligt att det känns som en bok riktad till yngre tonåringar.

Broder Odd var en härlig ~320 sidor lång läsupplevelse som jag är glad för att jag hade. Rekommenderas.

ISBN: 978-91-7002-574-7 (finns även som pocket).

ISBN: 978-91-87648-27-4

Filer berättar en story ur förstapersonsperspektiv som både är sorglig och humoristisk. I ett fall där ett barn råkar ta livet av sitt syskon, så får vi här färdas både innan och efter händelsen för att förstå psyket bättre på den människa som det levande syskonet senare blev. Typografin i boken är intressant, då det blandas bilder, olika typsnitt och andra stilistiska grepp i brödtexten. Boken är blott ca 330 sidor lång, och går snabbt att ta sig igenom.

Från början tyckte jag att författarstilen var något pretentiös och kanske rentav pseudointellektuell, men jag kom att gilla stilen ju mer jag läste. Linda Skugge har recenserat boken och insinuerar att det skulle komma tårar. Så mycket berör den mig inte. Men visst är det en fascinerande berättelse som berättas på ett smart och kreativt sätt.

Tummen upp för Filer.

Jag är inte ett fan av deckare, mest för att de är så förutsägbara och oftast följer samma mall. Kreativiteten är inte stor inom de normer som ska finnas i en deckare. Men min mor älskar dem, och många andra människor också såklart.

Det här är första novellen av Liza Marklund som jag läser. Annika Bengtzon (yep, med Z, precis som Liza själv stavar sitt namn) är protagonisten här, och vi får följa hur hon som vikarierande reporter på den påhittade tidningen Kvällspressen gräver sig djupare i fallet med en död flicka som hittats på en judisk kyrkogård. Är det pojkvännen som mördade henne? Är det en minister? Och har det någon koppling till IB-affären?

Överlag tycker jag nog att boken är bra, för – som i alla mordmysterier – drivs jag av lusten att få reda på vem som gjorde det. Tyvärr tycker jag inte att Marklund lyckas överraska så mycket. Motivet och gärningsmannen var given ganska tidigt in i novellen. På plussidan så finns det dagboksutdrag i novellen som jag åtminstone kopplade ihop med helt fel person ända fram till slutet. Det var en positiv överraskning. Det blir lite banal action mot slutet som nog hade kunnat skippats, och ibland känns vissa förklaringsmodeller för det politiska spelet lite väl tillrättalagda. Men Liza håller mig kvar som läsare, och det måste betyda att jag på något sätt tyckte om boken.

Jag kommer knappast självmant att leta upp fler böcker av Marklund (kom ihåg: Jag är ingen deckar-kille), men om en annan av hennes böcker korsar min väg i livet så kommer jag säkerligen att ge den en chans också.

ISBN: 91-973380-8-7 (pocket-version här). (För övrigt så filmatiserades den här boken 2012. Trailer här)

Jag gillar att plocka upp överraskningar. De böcker som kommer i min väg brukar jag läsa utan att värdera dem innan. På så sätt så kan man upptäcka andra författare, genrer eller vad som helst som man kanske annars skulle missa.

Det här var ett sådant försök. Kan konstatera att tantsnusk inte riktigt är min kopp av te. Det spelar ingen roll att det på boken står  att den är “unik och oförglömlig” (nej det är den inte) eller har “sympatiska karaktärer” (nej de finns inte). Det är näst intill exakt 300 sidor fyllda av dynga som jag inte förstår hur man kan tycka om. Jag har inget emot intimt beskrivna sexscener. Men att ursäkta det med en ramhandling utspelat på 1800-talet där de är på ett skepp och knullar skiten ur varandra – nej, det går helt enkelt inte hem. Ge mig hellre en porrfilm med en Göteborsk ordvits som titel och porr”skådisar” som försöker agera framför kameran. Det har mer verkshöjd än den här smörjan.

Det jag läste var en svensköversatt version som gavs ut 1933. Originaltitel: Uncle Tom’s Cabin; or, Life Among the Lowly). Boken är en roman som beskriver slaveriet i USA ur slavarnas perspektiv, och det var en viktig bok som bidrog starkt till att slaveriet avskaffades efter amerikanska inbördeskriget.

En intressant aspekt med boken läst med ögon anno 2017 är förekomsten av nedsättande terminologi. De svarta omnämns som negrer och den stereotypa bilden av den fastställs utan några krusiduller. Detta trots att Stowe var en abolitionist av rang, och ser man vilken effekt boken hade och även förstår det bakomliggande budskapet (omöjligt att missa; var en bra kristen, låt människorna vara fria, och slaveriet är förkastligt) så kan man inte göra annat än att stämma in i kören. Trots att terminologin skär sig.

Boken är relativt kort, och även om vi får följa några olika livsöden så är deras “story archs” ganska förutsägbara, och sensmoralen som väntar i slutet kan man dofta sig till redan från början. Man skrivs på näsan ovanligt mycket, men så var det väl i litteraturen från förr. En intressant iakttagelse: Alla kapitel är namngivna, så som akter i en teater. Det är nästan som att vi har en ciceron med oss i texten.

Onkel Toms stuga är en historiskt viktig bok, och den som någon gång ens har varit så korkad att man tyckt att slaveriet är av godo, borde ta sig tiden att läsa den.

Boken fördjupar sig i den sanna berättelsen om Mary Bell som var blott elva år gammal när hon dödade två yngre pojkar i England. Det är utdrag ur intervjuer och berättelser om främst Marys eget minne av händelserna och hur hon har behandlats på de fängelser och institutioner där hon spenderade tid innan hon blev frisläppt som vuxen människa. Författaren vågar sig också på en analys och eget tyckande i slutet av boken där kommentarer om det (framförallt brittiska) rättssystemet lyfts.

Boken är dock rörig i mångt och mycket och det är svårt att hålla sig kvar i den röda tråd som finns där. Det känns som att det är ett krav att ha läst Sereny’s tidigare bok (Fallet Mary Bell) innan man ger sig på den här. Men med det sagt så är det fortfarande ett intressant fall att läsa om, men tyvärr dribblas jag bort allt för ofta i långa utläggningar som likt Trump har svårt att avsluta sig själva utan att falla in i nya eller andra delar.

Kan inte riktigt rekommendera boken, men att sätta sig in i fallet och skapa sig en egen åsikt är nog nyttigt. Vill man fördjupa sig så är säkert den här rätt.

Vilket tantdravel. Varför läste jag ens boken? För att den landade i mitt knä. Och jag tror på att ge saker en chans. Alltid. Kortfattat: En alldeles för bortskämd dam (Roberta) får reda på att hennes douchebag till man är otrogen. Dagen efter så dör han i en trafikolycka. Vad som följer är boken på närmare 400 sidor där hon tampas med perfekta män som vill gifta sig med henne (oh så jobbigt!) och relationen till sina barn, våndan med att ta hand om sin egen ekonomi och skapa sin egen lycka, och andra typer av ångest som verkar drabba en när man ställs inför svåra val i livet.

Givetvis är den happy-go-lucky och allt ordnar sig till slut, med ett lyckligt slut värdigt vilken rom-com som helst. Det känns som om författaren i jakten på den perfekta dagdrömmen i bokform blir lite för bekväm med hur hon ska lösa hur det ska gå för de olika karaktärerna. Alla får verkligen vad de förtjänar, och ingen lämnas i sticket eller blir olycklig (om karaktären i fråga inte är en skitstövel). Det problematiseras för lite, utan är mer som en fluffig dröm där man vill allas väl.

Det är sliskigt, tråkigt, och ibland även frustrerande att i textform uppleva den beslutsvånda och självdestruktiva beteende som verkar driva protagonisten framåt. Det här är en bok som jag snabbt kommer att glömma.

ISBN: 91-37-09250-2

Nyckeln till ljuset är första delen i en trilogi av böcker (Nyckeln till…) skriven av Nora Roberts. Det är första boken som hon har skrivit som jag läser, och jag blir ganska omgående både fascinerad och irriterad. Fascinerad över den rapphet i dialog och formuleringar som hon lyckas förmedla, och irriterad över layouten i texten som är alldeles för kompakt och gör det tröttsamt att läsa.

Handlingen: Tre precis arbetslösa damer blir kallade till ett mystiskt hus och sätts på uppdrag att hitta tre stycken nycklar, som verkar vara mytologiska (uppdragsgivarna likaså).  Det blir mest en hel del kärleksdravel men även lite övernaturlig mystik också som krydda, vilket känns uppfriskande men ingalunda läskigt eller särskilt spännande.

Roberts målar upp karaktärer som får chans att utvecklas genom romanens gång, och medan jag å ena sidan kan tycka att vissa passager känns väldigt banala (och ärligt talat onödiga), så finns det ändå ett mysterium i botten som pockar på intresset att läsa vidare. När det tangerar fantasyhållet dock så svalnar intresset något, men då har man kommit så pass långt så det är lika bra att kötta igenom till slutet.

För att få ut mesta möjliga bör man väl läsa de andra två böckerna i trilogin. Jag är tveksam till att det kommer att hända.

ISBN: 91-0-010730-1

Sidney Sheldon känner väl i princip hela världen till. Men jag har aldrig läst något som han har skrivit. Förrän nu.

Lucias Flykt (originaltitel: The Sands of Time) är en actionnovell som utspelar sig under 70-talet i Spanien, där ETA förde sin kamp mot den Spanska regeringen. Lucia, vår protagonist av flera, är en nunna som bor i ett kloster som kommer in korselden i konflikten mellan ETA och regeringen. Lucia och 3 av hennes nunne-kompisar tvingas fly, och hamnar i fel (rätt?) sällskap. Under bokens gång får vi lära oss lite mer om karaktärerna och varifrån de kommer, samtidigt som handlingen fortskrider i bästa actionfilmsmanér.

Det här är heller inte riktigt min typ av bok, och Sheldon skriver visserligen bra, men det är väldigt ytligt. Det är inte svårt att förutse vad som kommer hända, och bakgrundsberättelserna som ska bygga upp karaktärerna känns tunna; de blir alla väldigt endimensionella. En del saker känns dessutom som nödlösningar för att få ett skifte i tempo (som inblandningen av Scott Industries – var det ens ett nödvändigt element för att driva storyn vidare?)

Man har gjort film av det här också, men den har ingen bra rating – 5,8 i skrivande stund (av 10). Det är ungefär någonstans där jag skulle vilja klassificera in den här boken också.

Jenny Jägerfeld är uppvuxen i Skärblacka, så en nästan lokal författare är ju kul att spana in. Det är en slump att boken hamnade i mina händer (vilket nästan är det bästa sättet – gillar överraskningar, trots att man ibland blir besviken). Hål i huvudet handlar kort och gott om ett uppbrott mellan Minou (vår protagonist) och hennes pojkvän Isak. Hon blir dumpad. Och faller ihop mer eller mindre, så hon beger sig till Spanien för att rensa tankarna.

Vi får följa hennes mentala sorgeprocess och de olika eskapader hon utsätter sig för, för att hantera “sorgen”. Jenny har en författarstil som jag först irriterar mig på (otroligt korta meningar, allusioner och syftningar som inte alltid är tydliga, nästan lite pseudointellektuella). Men ju mer jag läser desto mer gillar jag dem och ser finessen. Hon växlar också mellan att beskriva tankar till att lägga ut en dialog eller kanske till och med innehållet i ett brev eller vad som sägs på ett kasettband.

Återigen, dessa typer av böcker är kanske inte mitt främsta val, men för att vara ett relationsdrama är det väldigt lätt att relatera till, och det håller sig på en nivå som känns mer mänsklig än sliskig. Tummen upp.

ISBN: 9789186634094

Författare, sexrådgivare, föreläsare, journalist och samhällsdebattör. Så står det på Wikipedia om Katerina Janouch. Jag känner till hennes namn, men inte vad hon har gjort. Och epitetet Samhällsdebattör – är inte varenda kotte med ett Facebook-konto det numera?

Hur som helst. I boken Bedragen får vi följa fyrbarnsmamman tillika barnmorskan Cecilia och hennes relation till maken i familjen, John. Deras relation ställs på sin spets när Simon, ett okänt barn som John har med en tidigare flamma, plötsligt ringer på dörren.

Författarskapet är bra, och det växlar mellan att i detalj gestalta jobbet på förlossningen och “jobbet” hemma. Katerina är duktig på att beskriva känslor och tankar som jag tror att många kan identifiera sig med. Den dolda ilskan, irritationen och de outtalade förväntningarna som finns där på varandra som skulle lösas hur enkelt som helst om man bara pratade med varandra och var ärliga mot varandra. Relationer är det hon har velat gestalta, och även om det spetsas med lite noir-liknande mystik/drama som tyvärr lite för lättvindigt tar överhanden mot slutet, så är det just relationerna som hon lyckas gestalta otroligt bra och som också är den stora behållningen.

Tydligen är det här första boken i en serie av böcker med samma protagonister. Jag kommer nog inte att läsa dem. Men det var intressant att stifta bekantskap med Janouch’s författarskap. För till syvende och sist så är genren inte min. Fast kommer boken dimpandes ned så måste man ju läsa den – eller?

Ge henne en chans. Det var inte så illa som jag trodde.

ISBN: 978-91-86067-56-4

Jag visste inget om varken Toni Morrison eller boken Solomons Sång när jag fick den i handen för länge sedan. Men en snabb titt på Wikipedia ger dig en liten fingervisning om vad det är för artefakt på ca 350 sidor som det rör sig om:

Solomons sång, originaltitel Song of Solomon, är en roman av den amerikanska författaren Toni Morrison från 1977 (svensk översättning 1978). Boken följer Macon “Milkman” Dead III:s liv, en afroamerikansk man från Michigan, där han bodde från födseln tills han blev vuxen.

Boken vann National Books Critics Award, valdes in i Oprah Winfreys kända bokklubb och refererades till av Svenska Akademien när de gav Morrison 1993 års nobelpris i litteratur.

Boken rymmer många teman, inte bara en gestaltning av de svartas ställning i mitten av 1900-talet i USA, utan även betydelsen av sång, av namn, av familjehistorik och identitet, och givetvis av jämställdhet (eller snarare bristen på det).

Man kan tolka boken på många sätt. Morrison har ett speciellt sätt att skriva på som stundvis är poetiskt och inspirerande allegoriskt – och stundvis blir det lite väl långa utsvävningar som är jobbiga att ta till sig.

Solomons Sång är definitivt inte en bok jag hade plockat upp från rea-högen om den inte kommit och landat i mitt knä av andra orsaker. Jag är glad att jag fått stifta bekantskap med Toni Morrion’s författarskap, men jag vet inte om den sållar sig till mina favoriter. Det är inte riktigt min kopp av te. Men det är definitivt en läsvärd och bra bok, skriven av en skicklig författare.

ISBN: 91-7448-731-0

En liten novellsamling skriven av Fredrik Lindström där han försöker analysera den knepiga nutidsmänniskan via exempel där syftet säkerligen har varit att ha en väldigt stor igenkänningsfaktor. Tyvärr resulterar det lite allt för ofta i gubbsjuka, och även om vissa berättelser är underhållande och kanske rent av rörande, så imponerar inte boken i stort. Den är kort och den är liten (till formatet), så de blott 212 sidorna går snabbt att läsa klart.

Småtrevlig pausunderhållning, men jag trodde nog att lingvisten Lindström kunde bättre än såhär. Kanske ska ta och läsa något annat som han har skrivit istället?

ISBN: 978-91-0-012696-4

Enklaven stötte jag på tack vare en kollega (tack Klas!) som gjort omslaget till boken. Eftersom jag är Fallout-torsk och gillar det mesta när det kommer till postapokalyptiska berättelser, så passade det här som handen i handsken på mig. Jag köpte boken.

Det är en ca 400 sidor lång berättelse, som tydligen är den första delen i en serie (vet ej hur många tänkta delar det ska bli). Story? Lättast är nog om jag helt enkelt citerar baksidan på boken:

Ni känner kanske redan till fallet. Det gjorde inte jag. Så då räcker det med att säga att Natascha Kampusch är en kvinna född i Österrike, som när hon var 10 år gammal blev kidnappad på väg till sin skola. Under 8 år satt hon i fångenskap hos gärningsmannen i hans källare, varefter hon till slut lyckades fly. Det finns mycket att läsa om händelserna på nätet (till exempel här), och det har även gjorts en filmatisering.

Natascha beskriver händelserna och hennes minnen från det hela väldigt ingående, vilket bidrar till att man själv får en klaustrofobisk panikkänsla när man sväljer rad efter rad med sina ögon. Den fysiska och psykiska misshandeln hon utsätts för är omänsklig, och jag blir imponerad av den överlevnadsvilja som hon uppvisar och som till slut fick henne därifrån. Allt som hon utsattes för framkommer inte i boken – vilket nog är tur (till exempel de sexuella övergrepp hon utsattes för), men hon målar upp en nyanserad bild som inte enbart består av hat mot förövaren – hon försöker också förklara hans beteende, sätta en stämpel på det och visa att allt inte är helt svart eller vitt.

Något Natascha poängterar är just den kränkning hon känner när andra människor hänvisar till avsaknaden av totalt hat mot förövaren från hennes håll som Stockholmssyndrom. Det handlar inte om det, skriver hon – det handlar om att hitta överlevnadsstrategier.

Det är så oerhört tragiskt att denna tjej berövades hela sin ungdom. Det ligger kvar en sorg inom mig efter att ha tagit del av hennes livsöde, när man också inser att hon inte är ensam om sådana här upplevelser. Lyckligtvis så överlevde hon (“det finns de som har (hade?) det värre”, om man nu ens kan säga något sådant i sammanhanget).

Uppgivenhet, ilska, klaustrofobi – och hopp. Det är mellan dessa känslor jag som läsare pendlar. Det är svårt att lägga ifrån sig boken, och jag är glad att jag fick spana in i hennes minne och medvetande och ta del av hennes tankar.

Det enda jag önskar är att det här dramat hade slutat annorlunda. Men livet funkar ju inte så; det är varken rättvist eller poetiskt alltid.

Jag kan inte göra annat än att rekommendera den här boken. Lägg ifrån dig dina deckare och annat eskapism-strunt ett tag, och ta del av Nataschas öde. Efter 8 år i fångenskap så förtjänar hon att lyssnas på.

ISBN: 9789174292268

Slutstation Rättspsyk är en dokumentär bok som tar upp hur vi i Sverige har lyckats med att (inte) behandla kvinnor med självskadebeteende som utsätts för tvångsvård. I boken beskriver Åkerman och Eriksson (sjuksköterska och beteendevetare) hur dessa kvinnor placeras tillsammans på anstalter med människor dömda för brott. Dessa kvinnor har inte gjort en enda brottslig handling, men tvingas ändå att “behandlas” på samma ställe där våldsverkare, dömda psykopater och annat löst folk irrar omkring.

Vad som är än värre är med den nonchalans som psykiatriska vården tror ska hjälpa dem ur sin misär. Som isolering och tvångshandskar – isolering under så långa tider som det inte finns stöd för i lagen, och tvångshandskar (och annan utrustning) som heller inte är lagliga att använda. Med läkare som är där på deltid (en dag i veckan?) och driver eget vid sidan om, och således inte kan ge dessa individer den vård och uppmärksamhet de behöver. På något sätt har de fått för sig att passivitet är lösningen på alla problem. Sluta ge dessa kvinnor uppmärksamhet och de kommer läka sig själva.

Någonstans vill man ju tro att de inte är så dumma och blinda att de inte ser vad de håller på med. Men det verkar ärligt talat som att vi har att göra med skrupelfria läkare och “vårdare” som är vilseledda och inte kan se individernas behov – vilket resulterar i tortyrliknande “behandlingar”. Det är hemskt att läsa om vissa av dessa kvinnors erfarenheter och öden, och det är ännu skrämmande att det – åtminstone anno 2011 – fortfarande ser ut såhär på våra institutioner. Brister, övergrepp, negligerande, en tandlös Socialstyrelse som kommer till slutsats att metoder som används är olagliga – men vidtar inga åtgärder – får mig att fundera på om vi någonsin kom vidare i metoder från förra seklet där lobotomering ansågs som medicinskt korrekt tillvägagångssätt på “sinnessvaga”.

Jag blir förbannad. Ursinnig!

Slutstation Rättspsyk är en läsvärd dokumentär över om hur illa tvångsvården fungerar idag, och jag kan bara hoppas att vi kommer se bättringar inom det här området i vårt land. Dessa kvinnor (som idag saknar både rättssäkerhet och patientsäkerhet) förtjänar så mycket bättre. Och vi kan så mycket bättre. Det får inte gå till såhär.

ISBN:9789186969745

Jonas Trolle är kriminalkommissarie vid Länskriminalens spaningsrotel i Stockholm. Det var han i mångt och mycket som ledde arbetet med att få fast Göran Lindberg för hans sexbrott, som till syvende och sist resulterade i blott ett par års fängelse för denna varg i fårakläder.

Boken är inte lång, dryga 250 sidor, men går igenom i viss del i detalj det Göran gjorde mot sina offer, dels polisens arbete med fallet – från att de fick nys om det fram till efterspelet efter gripandet, och när Göran sedan släpptes från fängelset.

Berättelsen är faktamässig, oftast saklig, men Trolle får med några fåtal personliga reflektioner här och där. Det är inte alltid som jag tycker de är relevanta för förståelsen eller berättelsen, ibland beskriver Trolle sina tankar eller sin egen bakgrund utan att egentligen mappa mot fallet Lindberg. Det gör inte så mycket egentligen, men jag uppfattar en del av dessa utlägg mest som plattityder. Det är synd, på en annars bra redogörelse för vad som skedde – och framförallt en “häftig” insikt i polisarbetet.

Om själva fallet och Görans agerande finns inte mycket att kommentera från mitt håll. Det är självklart att det är förfärligt och avskyvärt – tycker man något annorlunda så har man en grav avsaknad av empati. Han utnyttjade svaga människor och gjorde dem till handelsvaror, för att tillfredsställa sina egna sexuella fantasier. Jag blir mer ledsen än arg när jag läser om det, då man inser hur många tjejer som han har skadat för livet.

En mer personlig insikt i det senare fås om man lyssnar på P1-dokumentären “Den fastspända flickan”. Det går att lyssna på nedan (två delar) eller på SR:s hemsida (del 1 // del 2). Läs boken först. Sedan lyssna på dokumentären. Vilket inte bara kommer göra dig förbannad på Lindbergs handlingar, utan även hur psykiatrin i det här landet (inte) alltid fungerar som den ska.

ISBN: 978-91-7579-054-1

Äntligen har jag dammat av Reinfeldts politiska biografi som samlat damm på sänggaveln lite för länge. I boken beskriver Reinfeldt sin uppväxt, varefter vi får följa hans politiska karriär. Det blir aldrig speciellt personligt efter de inledande kapitlet om uppväxten, då det mest är sakligt beskrivet hur hans karriär gick med några få reflektioner om ledarskap och politik. Man kommer nära hans värderingar, men kanske inte riktigt nära hans person.

Boken är intressant och ger en inblick i hur det är att vara en ledande politiker (och framförallt statsminister), men är delvis “tung” och lite svårläst. Flytet i texten är inte alltid den bästa, men så är det kanske med biografier allt som oftast. De saknar dialog och till viss del dramaturgi, vilket gör det lite svårare att stundvis hålla upp intresset.

Det är en ödmjuk Reinfeldt vi möter i boken, och oavsett vilket politiskt läger du kamperar i så är boken helt klart läsvärd. Jag vet inte hur den står i kontrast till andra svenska politikers biografier eller memoarer, men jag skulle tippa på att den står sig väl. De avslutande avsnittet om EU-arbetet var kanske det mest intressanta. Att även få den andra icke-mediala vinklingen av vissa händelser var också spännande att ta till sig.

Tummen upp Reinfeldt, det blev en rätt så hyfsad bok till slut.

ISBN: 9789100152475

Jag fick låna denna av en kär vän, och jag måste säga att det är ett av de bättre tips jag fått på ett tag. Stefan Spjut är en för mig okänd författare, men imponerar i sitt stora verk Stallo. Storyn utspelar sig i Lappland. En pojke blir bortrövad från sin mor av vad hon påstår är en jätte någon gång på 70-talet. En man fotograferar från ett flygplan något oförklarligt från luften, som spär på legenden som vättar, troll och skrymten i den trollska norrländska skogen.

Spola fram några decennier till nutid. Vår protagonist Susso är som besatt av detta fotografi hennes morfar tog, och bestämmer sig att ägna stor del av sitt liv åt att ta reda på vad det var hennes morfar verkligen såg den dagen. Finns troll och tomtar? Jakten på sanningen tar henne in i en värld som är farligare än vad hon hade kunnat ana.

Vi får följa historien från flera perspektiv, där varje kapitel beskriver en händelse utan att direkt avslöja vem det är som vi läser om. Det gör att man som läsare är fokuserad och väcker nyfikenheten. Allt är skrivet i tredjeperson, utom vissa stycken som rör Susso’s mamma som är skriven i förstaperson (efter ett par kapitel). Detta stör mig lite, men på det hela taget är det inget som sänker boken.

Atmosfären som målas upp av Stefan i boken är fantastisk, och den ger mig en känsla av en sammanblandning av den svenska TV-serien Jordskott och den norska filmen Trolljegeren. Mest den förra, av vilket båda verken ser ut att ha hämtat mycket inspiration från varandra. Boken är på ca 560 sidor, och egentligen min enda invändning är väl att “mysteriet” med de eventuella trollen avslöjas lite för snabbt och mynnar ut mer i en deckare än en skräcknovell, som jag hade väntat mig. Med det inte sagt att det är dåligt – bara inte vad jag trodde. Spjut behärskar verkligen språket när det kommer till att fånga omgivningar och känslor, i dialog likväl som berättande text.

Tack E för lånet. Stallo är helt klart en bok som jag kan rekommendera. Läs.

ISBN: 978-91-7503-218-4

Möten med Sverige är en antologi utgiven av kultudepartementets arbetsgrupp, där invandrare från olika epoker får berätta om sina första möten med Sverige. Bosnier, Finländare, Iranier, Ukrainare och andra nationaliteter som kom till Sverige i de stora invandrarvågorna som har varit i tidigare decennium. Syftet med boken var att lyfta medvetenheten hos Svenska folket om hur det är att vara invandrare i ett nytt land – att öka acceptans och förståelse.

Något som känns väldigt relevant just nu.

Tyvärr tycker jag inte att det helt och hållet lyckas. De ca 40 berättelserna på 160 sidor är lite för korta för att väcka den empati som eftersträvas. Motivet är beundransvärt, och det har väl varit avsiktligt att hålla boken kort. Dessvärre tycker jag att den tappar på grund av det. Det är dock en bra blandning av nationaliteter, och alla som tycker att invandringen är Sveriges största problem (och alltså avsaknar all form av empati) borde ta sig tiden att läsa denna nästan 20 år gamla bok. Som fortfarande är aktuell.

ISBN: 91-7448-992-5