Archive for October, 2017

Husk (2011)

October 31st, 2017 | Category: Movie Reviews

Husk är tydligen en remake av en film från 1988 som heter Scarecrows. Har inte sett Scarecrows, så kan inte säga så mycket om det.

“A group of friends stranded near a desolate cornfield find shelter in an old farmhouse, though they soon discover the dwelling is the center of a supernatural ritual.”

Det börjar mer eller mindre som din genomsnittliga mid-western-USA-slasher á la Children of the Corn. Och inte helt otippat så börjar det med att våra ungdomar (som alltid) råkar ut för en olycka genom att köra på en kråka mitt ute i ödemarken vid ett stort majsfält.

Enter the standard skräck-tropes vad gäller övergivna hus ute på vishan, majsfält, fågelskrämmor och barn och du har en ganska schysst mix av traditionell skräckfilm. Men det lyfter tyvärr aldrig. Det är något som är speciellt med filmen, och det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Det kan vara att karaktärerna inte precis beter sig så som man förväntar sig att de ska göra. Det kan också ha att göra med hela zombie-grejen. Att man sedan dumförklarar tittaren och måste överförklara en hel del av händelserna samt klistra på en övertydlig bakgrundshistoria känns lite väl lamt.

Men hey, vad gör det när du har ett gäng mordlystna fågelskrämmor att spana på.

Husk var ett schysst försök, men den hamnar inte i min hall of fame. Tyvärr.

No comments

Housebound (2014)

October 31st, 2017 | Category: Movie Reviews

Nya Zeeland kan faktiskt göra bra skräckkomedier. Housebound är ett bevis på det.

“A young woman is forced to return to her childhood home after being placed under house arrest, where she suspects that something evil may be lurking.”

Från början väcks en ganska stor avsky mot vår protagonist som är allt annat än sympatisk. Det fina är att det knappt vänder genom filmens gång. Hon fortsätter att vara en ganska hemsk person, trots det som sker – från början till slut. Varva det här med en mörk (väldigt mörk) nyans av humor och lite spökerier med blodiga inslag, och helt fantastiskt skådespel i de supportande rollerna och du har en riktigt schysst (och rolig) skräckfilm som knappat kommer skrämma slag på dig (well, kanske vid några väl valda tillfällen) men som i alla fall kommer servera dig underhållning du kan leva på ett tag. Slagkraftig humor blandad med spökerier. Det blir en riktigt bra mix.

Jag gillade Housebound. Blev positivt överraskad. Det här är en keeper.

No comments

Hausu (1977)

October 31st, 2017 | Category: Movie Reviews

“A schoolgirl and six of her classmates travel to her aunt’s country home, which tries to devour the girls in bizarre ways.” 

Hausu, också känd som House, har blivit en kultklassiker av stora mått. Det är ett verk av Nobuhiko Ôbayashi som framförallt är känd för att göra japanska reklamfilmer. Och det märks i filmen. Det stilistiska språket är väldigt speciellt, och även våra protagonister – Angel, Kungfu, Fanta, Melody, Gorgeous, Makku mfl har både fått sina namn och sina egenskaper så otroligt platta att det blir ett intressant fenomen istället för en brist på fantasi.

Filmen är stundtals plojig, stundtals skrämmande men mest av allt är den Alice-i-Underlandet-konstig. Även sett med ett japanskt filter för ögonen.

Jag tycker inte att man ska gå miste om att se filmen, även om den kanske inte platsar i familjemysstunden på fredagskvällen. En sak är i alla fall säker – du kommer inte glömma den efter att du sett den.

No comments

Honeymoon (2014)

October 20th, 2017 | Category: Movie Reviews

Leigh Janiak gör sin regissörsdebut med Honeymoon, och vilken debut det är sen. Det nygifta paret ska fira sin smekmånad ute i en stuga i skogen som tillhör tjejens föräldrar. En natt vaknar maken upp och upptäcker att frun har vandrat in i skogen, helt naken. Fler mystiska saker händer, och han börjar känna mer och mer att han inte känner igen sin nyblivna fru.

Man lyckas på ett oerhört effektivt sätt bygga upp en obehaglig stämning, en stämning som man säkerligen kan identifiera sig med om man har varit i ett förhållande som håller på att gå åt helvete. Bara det att det är mer som står på spel här än ett breakup. Det eskalerar mot slutet (såklart) och blir något avskyvärt gore-igt med scener som etsar sig fast på näthinnan. Men det är inte däri filmens styrka ligger. Styrkan ligger i dynamiken mellan protagonisterna, och den frustration som så bra gestaltas – frustrationen av att inte nå fram till sin partner, att upptäcka de hemligheter (bit för bit) som den man älskar har gömt (och glömt?) undan.

Till och med slutscenerna lyckas man med väldigt bra, och även om det inte är världens bästa skådespelare som är med och deltar här, så kapar man hem spelet ändå med det skickligt skrivna manuset som fångar mig från början och håller kvar mig till slutet.

Rekommenderas starkt.

No comments

Home Movie (2008)

October 15th, 2017 | Category: Movie Reviews

Home Movie är Christopher Denham’s debutfilm som regissör. Och Denham gör det bra. Det är helt filmad i mockumentary-stil, där vi får följa “hemmafilmerna” hos en familj som bor ute på landet nånstans i nordöstra USA; mannen, frugan och två barn. Två barn som inte säger ett knyst men som successivt beter sig mer och mer underligt och våldsamt. Till slut så är även föräldrarnas liv i fara.

Jag tycker man lyckas fånga den här konstiga känslan som skulle infinna sig om man blev rädd för sitt/sina egna barn. Stämningen byggs på successivt, och den pajasaktiga pappan som till slut tappar allt hopp och mod är väldigt bra gestaltat. Mockumentaries har vi ju sett miljoner av, och även om den här har några år på nacken så tycker jag den levererar fortfarande, såhär ca ett decennie senare. I och med att man har varit exponerad för såna här filmer ganska länge så bjuds man kanske inte på några större överraskningar, men spänningen gör att man hålls kvar och håller intresset uppe. Att det ska gå åt helvete är givet från början.

Lägg en kik på Home Movie. Det är den värd. Och du – håll koll på dina barn.

No comments

Haze (2005)

October 15th, 2017 | Category: Movie Reviews

Haze är en kort (49 minuter) japansk skräckfilm av Shin’ya Tsukamoto som inte alls föll mig i smaken. Plot:

“A man wakes up to find himself locked in a cramped concrete maze of corridors, in which he can barely move. He doesn’t remember why he is there or how he got there. He has a terrible stomach injury and is slowly bleeding to death.”
Tyvärr är det för mörkt (bokstavligt talat), för mycket inzoomat på händer, ansikten, ögon etc för att man ska hänga med utan att börja må illa. Jag brukar inte vara känslig för sådant – jag kan oftast till och med uppskatta det. Men här blev det mest irriterande och rörigt, det förstörd upplevelsen. Inte för att det är menat att man ska njuta av en karaktärs plågor, men just cinematografin var för trist.
Det blir lite typiskt japanskt överdramatiskt och blodigt (med effekter under all kritik) framåt slutet, då vi åtminstone får någon form av slut. Det lämnar lite för tolkning, och analys av filmen kan säkert göras på många ledder. Men tyvärr är det här inget som fastnar hos mig. Japan har klämt ur sig mycket bättre verk än det här.

 

No comments

Haunter (2013)

October 15th, 2017 | Category: Movie Reviews

Vinzenco Natali vet hur man gör film. Förutom The Cube, Cypher och lite annat smått och gott som lätt klassas in bland filmer man aldrig kommer att glömma, så har vi nu även Haunter. Det är utan tvekan såhär som en bra spökhistoria ska berättas. Bit efter bit uppdagas sanningen, och vi får följa det mesta från perspektivet från vår tonårsprotagonist som på något märkligt sätt upplever samma dag, igen och igen. Likt Groundhog Day.

Spänningen blir uppbyggd helt fantastiskt, och att man väljer att inte ha så många jump scares utan förlita sig mer på att skapa en mystisk och spänd atmosfär är något jag älskar. En ytterligare 10-poängare är castingen av Stephen McHattie som antagonist. Det är klockrent. Av någon anledning känns det som att inspiration till just den grejen hämtades från Burnt Offerings. Och de lyckas, till 200%, att komma upp i samma klass – om inte mer.

Haunter gör allting rätt, och kommer sent att glömmas. Missa den inte. Spökhistorier blir inte så mycket bättre berättade än så här. Hatten av för Natali.

No comments

Gin gwai (2002)

October 07th, 2017 | Category: Movie Reviews

År 2010 så såg jag The Eye, som var en amerikansk remake av den kinesiska (well, faktiskt Hong Kong) skräckfilmen Gin gwai. Jag trodde att originalet skulle vara mycket bättre, i alla fall med att förmedla en atmosfär som skulle sätta spår i mig.

Så fel jag hade. För en gångs skull så är en amerikansk remake (av en skräckis) bättre än ett asiatiskt original.

Tagline för filmen lovar “It will scare the wits out of you. A classic!” Men nej. Det gör den inte. Filmen är tafflig och kanske lyckas skapa några få stunder av rysningar i början när vår protagonist för första gången stöter på vår lieman. Jag vet inte om det är soundtracket som stör mig mest eller om det är spökscenerna mot slutet som är lite för mycket skriv-tittaren-på-näsan.

Hur som helst så levererar den inte fullt ut, och jag blir inte annat än besviken. Kanske sätter jag kraven för högt också. Japaner har en förmåga att leverera skräck av högsta klass. Men så är då inte fallet för deras asiatiska grannar längre västerut. Det kan vara kulturellt också, men jag skriver ju det här med mina ögon och med mina åsikter som utgångspunkt.

Tyvärr, se hellre versionen med Jessica Alba.

No comments

Ghostwatch (1992)

October 07th, 2017 | Category: Movie Reviews

Michael Parkinson har aldrig gjort en bättre insats än den i Ghostwatch, som var decennie före Paranormal Activity med att visa “riktiga” spöken fångade på övervakningskameror. Man har gjort som en “riktig” show där man skulle följa en reporter som är inne i ett hus där en familj påstår sig vara drabbade av en poltergeist.

Samtidigt som man växlar mellan studion där folk får ringa in och berätta om sina paranormala upplevelser så har vi även en “professor” som analyserar vad hon ser hos den här familjen där reportern är på besök. Givetvis går saker åt helvete och folk börjar få panik och dö. Typ.

Tydligen var det här the shit när det kom och skapade en tittarstorm. Folk trodde att det var på riktigt och ringde faktiskt in. Det är också väldigt bra gjort. Den konservativa, återhållsamma brittiska stilen gör sig perfekt i en miljö där man annars har skrävlande, skrikande amerikansk attityd.

I like it. Hatten av för ett väl genomfört “specialprogram” som visar sig vara en av de bättre mockumentaries jag har sett. Kanske inte så läskig, men nog så välgjord. Mycket tack vare att Parkinson spelar sig själv och är ett fundament av trovärdighet mitt i all ploj.

No comments