Archive for September 23rd, 2017

It (2017)

September 23rd, 2017 | Category: Movie Reviews

Okej. Alla haters kan redan nu sluta läsa. För jag kommer inte övertyga er ändå.

Jag var väldigt skeptisk till en ny filmatisering av Det. Novellen är underbar. Den första bok av King som jag läste och som säkert är ett av de stora skälen till att jag är så förtjust i genren fortfarande idag. Jag var alldeles för ung när jag läste den, och hade stora problem att sova om nätterna. Jag ville läsa, men vågade inte läsa. Jag läste ändå och ångrade mig efteråt när jag låg där i sängen rädd för att Pennywise skulle visa sig.

Nåja. Filmen som kom sedan gjorde inte saken lättare. Jag var fortfarande i en ålder där Tim Curry lyckades skrämma skiten i mig i sin clown-outfit. Jag älskar den gamla originalfilmen. Det enda som var taffligt var slutet, där istället för sköldpaddan och det stora universumet så fick vi en megaspindel vars animatronik inte alls var speciellt bra gjord.

Så kom 2017 och “vår” Bill Skarsgård gestaltar Pennywise. Det här är bara första delen av hela storyn (vilket var fallet i originalet också), så vi får bara se The Losers Club när de var små och deras första möte med Det.

Men vilket jävla möte det är. Trots lite för mycket användande av jump scares och annan klyschig post-2010-skräckfilmseffekter så dras jag in i filmen och tycker att Pennywise är läskigare än någonsin. Bill gör ett jävla bra jobb med att vara läskig. Tim Curry hade sin grej, och visst – han var läskig. Men det bleknar i jämförelsen med Bills insats (kanske lite medhjälpt av dagens teknologi också).

Ljudbilden, skådespelarna (både barnen och Bill) samt det faktum att de hållt sig ganska trogna boken och fått med ytterligare saker som man inte tog med i originalet gör det hela till en ruskigt bra upplevelse. Det enda som tar ned den är att jag gjorde misstaget att se den på bio. Att folk – speciellt i raden framför en själv – inte har vett nog att stoppa undan mobiltelefonerna är fan i mig ett mysterium. Det är inte roligt att bli bländad i ansiktet av en vit LCD-skärm mitt under filmens gång. Några knack på axeln på damen framför mig och en stilla förfrågan om hon kunde sluta blända mig med telefonen och vi var på rätt köl igen. Men det hjälper inte att stilla irritationen som redan uppstått.

Suck. Jag blir påmind varför jag inte går på bio så ofta.

Tillbaka till filmen. Till och med King själv har sagt att han blev överraskad över hur bra den blev till slut, och jag kan bara hålla med honom. Jag vet inte om kapitel 2 är bekräftad att göras, håller på att göras eller om det hänger löst i luften. Men jag hoppas verkligen att det blir av. För det här var för jävla bra.

We all float down here…

No comments

Funny Games (1997)

September 23rd, 2017 | Category: Movie Reviews

Michael Haneke är en talangfull jävel. Jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjort när jag såg Funny Games . Inte i vuxen, avtrubbad ålder. (Notera att det finns en remake från 2007, av samma regissör, men med Naomi Watts och Tim Roth i huvudrollerna. Den har jag inte sett, men kommer nog göra det).

Story:

Two violent young men take a mother, father, and son hostage in their vacation cabin and force them to play sadistic “games” with one another for their own amusement.

Våra antagonister här, Paul och Peter, är så artiga och ser så fromma ut att man har svårt att koppla ihop våldet och tortyren de utför med deras välartade och annars klanderfria beteende. Det uppstår en dissonans. Att man väljer att vid ett fåtal tillfällen bryta fjärde väggen och – faktiskt – ställa dig som tittare mot väggen (samt att även nyttja fjärrkontrollen på ett… intressant sätt) är otroligt effektfullt. Att Funny Games är allt annat än Funny är bara början på det statement som Haneke gör med filmen. Budskapet om hur vi är avtrubbade av våld i filmer och har svårt att relatera till det som sker på skärmen (och som faktiskt också tyvärr sker i verkligheten, varje dag) är slående. Det är inte ofta en film lyckas framkalla riktigt obehag. Här lyckas man med otroligt små medel.

Hanekes inställning till film som endast underhållning, och speciellt att använda våld som ett ändamål för nöje är ganska känd. Funny Games är ett mästerverk som inte får missas. Att det är på tyska gör inte saken sämre. Det känns inte lika avlägset som om det hade varit på engelska, vilket 99% av alla andra skräckfilmer som jag konsumerar har som språk. Här konfronteras du med våldet och du tvingas känna något och tvingas ta ställning.

Jag älskar det. Full pott!

No comments

Dean Koontz – Himlen är nära (2003)

September 23rd, 2017 | Category: Book Reviews

Originaltitel:One Door Away From Heaven.

ISBN: 9171338896

I det här “mastodontverket” på dryga 600 sidor så får vi möta flera människors vars öden vävs samman. Bland annat en liten pojke på flykt (som ruvar på en hemlighet), en handikappad flicka med psykotisk mor och en bioetiker (eller rättare sagt mördare) till far, och en föredetta alkoholiserad kvinna i nära 30-årsåldern. I princip handlar det om den handikappade flickan Leilani ska kunna komma undan sin mordiska far, och lägg till lite utomjordingar och andra konspirationsteorier och du har boken mer eller mindre i ett nötskal.

Tyvärr blir jag aldrig riktigt hänförd. Koontz är skarp när det kommer till humorn, som han gör så bra i sina böcker om Odd Thomas. Men här, där han rör sig i ett landskap som King behärskar gudomligt, så går det inte komma undan det faktum att Koontz inte lyckas riktigt lika bra.  Det är lite för långa passager med allusioner, med känsloyttringar och tankegångar som är tänkt att involvera dig som läsare men som tyvärr pågår lite för långt och blir tröttsamma. Det är en befrielse när man väl får lite dialog att hänga upp sig på.

Berättelsen i sig är viktig. Koontz gör ett riktigt bra inlägg i debatten om bioetik och dess förkastlighet. Antagonisten Preston Maddoc framställs som en livsfarlig psykopat, och hans sinne är verkligen trasigt. Något som kan nog stämma med alla som tycker att bioetik har något existensberättigande alls. Så boken är viktig. Men den hamnar inte bland mina favoriter, tyvärr.

No comments