Archive for September, 2017

It (2017)

September 23rd, 2017 | Category: Movie Reviews

Okej. Alla haters kan redan nu sluta läsa. För jag kommer inte övertyga er ändå.

Jag var väldigt skeptisk till en ny filmatisering av Det. Novellen är underbar. Den första bok av King som jag läste och som säkert är ett av de stora skälen till att jag är så förtjust i genren fortfarande idag. Jag var alldeles för ung när jag läste den, och hade stora problem att sova om nätterna. Jag ville läsa, men vågade inte läsa. Jag läste ändå och ångrade mig efteråt när jag låg där i sängen rädd för att Pennywise skulle visa sig.

Nåja. Filmen som kom sedan gjorde inte saken lättare. Jag var fortfarande i en ålder där Tim Curry lyckades skrämma skiten i mig i sin clown-outfit. Jag älskar den gamla originalfilmen. Det enda som var taffligt var slutet, där istället för sköldpaddan och det stora universumet så fick vi en megaspindel vars animatronik inte alls var speciellt bra gjord.

Så kom 2017 och “vår” Bill Skarsgård gestaltar Pennywise. Det här är bara första delen av hela storyn (vilket var fallet i originalet också), så vi får bara se The Losers Club när de var små och deras första möte med Det.

Men vilket jävla möte det är. Trots lite för mycket användande av jump scares och annan klyschig post-2010-skräckfilmseffekter så dras jag in i filmen och tycker att Pennywise är läskigare än någonsin. Bill gör ett jävla bra jobb med att vara läskig. Tim Curry hade sin grej, och visst – han var läskig. Men det bleknar i jämförelsen med Bills insats (kanske lite medhjälpt av dagens teknologi också).

Ljudbilden, skådespelarna (både barnen och Bill) samt det faktum att de hållt sig ganska trogna boken och fått med ytterligare saker som man inte tog med i originalet gör det hela till en ruskigt bra upplevelse. Det enda som tar ned den är att jag gjorde misstaget att se den på bio. Att folk – speciellt i raden framför en själv – inte har vett nog att stoppa undan mobiltelefonerna är fan i mig ett mysterium. Det är inte roligt att bli bländad i ansiktet av en vit LCD-skärm mitt under filmens gång. Några knack på axeln på damen framför mig och en stilla förfrågan om hon kunde sluta blända mig med telefonen och vi var på rätt köl igen. Men det hjälper inte att stilla irritationen som redan uppstått.

Suck. Jag blir påmind varför jag inte går på bio så ofta.

Tillbaka till filmen. Till och med King själv har sagt att han blev överraskad över hur bra den blev till slut, och jag kan bara hålla med honom. Jag vet inte om kapitel 2 är bekräftad att göras, håller på att göras eller om det hänger löst i luften. Men jag hoppas verkligen att det blir av. För det här var för jävla bra.

We all float down here…

No comments

Funny Games (1997)

September 23rd, 2017 | Category: Movie Reviews

Michael Haneke är en talangfull jävel. Jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjort när jag såg Funny Games . Inte i vuxen, avtrubbad ålder. (Notera att det finns en remake från 2007, av samma regissör, men med Naomi Watts och Tim Roth i huvudrollerna. Den har jag inte sett, men kommer nog göra det).

Story:

Two violent young men take a mother, father, and son hostage in their vacation cabin and force them to play sadistic “games” with one another for their own amusement.

Våra antagonister här, Paul och Peter, är så artiga och ser så fromma ut att man har svårt att koppla ihop våldet och tortyren de utför med deras välartade och annars klanderfria beteende. Det uppstår en dissonans. Att man väljer att vid ett fåtal tillfällen bryta fjärde väggen och – faktiskt – ställa dig som tittare mot väggen (samt att även nyttja fjärrkontrollen på ett… intressant sätt) är otroligt effektfullt. Att Funny Games är allt annat än Funny är bara början på det statement som Haneke gör med filmen. Budskapet om hur vi är avtrubbade av våld i filmer och har svårt att relatera till det som sker på skärmen (och som faktiskt också tyvärr sker i verkligheten, varje dag) är slående. Det är inte ofta en film lyckas framkalla riktigt obehag. Här lyckas man med otroligt små medel.

Hanekes inställning till film som endast underhållning, och speciellt att använda våld som ett ändamål för nöje är ganska känd. Funny Games är ett mästerverk som inte får missas. Att det är på tyska gör inte saken sämre. Det känns inte lika avlägset som om det hade varit på engelska, vilket 99% av alla andra skräckfilmer som jag konsumerar har som språk. Här konfronteras du med våldet och du tvingas känna något och tvingas ta ställning.

Jag älskar det. Full pott!

No comments

Dean Koontz – Himlen är nära (2003)

September 23rd, 2017 | Category: Book Reviews

Originaltitel:One Door Away From Heaven.

ISBN: 9171338896

I det här “mastodontverket” på dryga 600 sidor så får vi möta flera människors vars öden vävs samman. Bland annat en liten pojke på flykt (som ruvar på en hemlighet), en handikappad flicka med psykotisk mor och en bioetiker (eller rättare sagt mördare) till far, och en föredetta alkoholiserad kvinna i nära 30-årsåldern. I princip handlar det om den handikappade flickan Leilani ska kunna komma undan sin mordiska far, och lägg till lite utomjordingar och andra konspirationsteorier och du har boken mer eller mindre i ett nötskal.

Tyvärr blir jag aldrig riktigt hänförd. Koontz är skarp när det kommer till humorn, som han gör så bra i sina böcker om Odd Thomas. Men här, där han rör sig i ett landskap som King behärskar gudomligt, så går det inte komma undan det faktum att Koontz inte lyckas riktigt lika bra.  Det är lite för långa passager med allusioner, med känsloyttringar och tankegångar som är tänkt att involvera dig som läsare men som tyvärr pågår lite för långt och blir tröttsamma. Det är en befrielse när man väl får lite dialog att hänga upp sig på.

Berättelsen i sig är viktig. Koontz gör ett riktigt bra inlägg i debatten om bioetik och dess förkastlighet. Antagonisten Preston Maddoc framställs som en livsfarlig psykopat, och hans sinne är verkligen trasigt. Något som kan nog stämma med alla som tycker att bioetik har något existensberättigande alls. Så boken är viktig. Men den hamnar inte bland mina favoriter, tyvärr.

No comments

Frozen (2010)

September 21st, 2017 | Category: Movie Reviews

Okej, idén till Frozen är inte alls bra. Tjej hänger med sin kille och killes kompis upp i bergen. De mutar sig in i liften för de är för snåla för att köpa liftkort. De hoppar på liften på kvällen när alla andra har åkt och de ska till att stänga av liften. De fastnar. Långt ner till marken. Vargar i närheten. Ska de svälta ihjäl, hoppa och bryta benen, eller leka American Ninja och klättra längs vajrar?

Visst, det finns spänning i vissa segment men i stort är det bara en lång väntan på vem som ska dö först. Allt douchebaggery som utmålas hos en av killarna gör inte att sympatin växer sig stark heller.

Problemet med Frozen ligger mycket i att den är meningslös. Varför skulle de bestämt åka vid det här dåliga läget? Kunde de inte bara fundera och överlägga lösningar istället för att kasta sig mot sin egen undergång? Varför lyssnar de inte bara på varandra och varför måste de vara skitstövlar och kasta skuld på varandra? Grundproblemet är att själva situationen är så löjlig att det inte går att ta på allvar. Där Jaws (eller kanske ännu hellre Open Water) i alla fall hade ett reellt hot (nåja…), så har vi här en situation som är som bäst endast makaber. Och vad var grejen med vargarna? Come on. Det var inte nödvändigt.

Om jag ska välja så ser jag nog hellre den populära, animerade barnfilmen Frozen istället (som jag inte tagit mig igenom ännu – jag är väl sist i världen).

No comments

From Beyond (1986)

September 18th, 2017 | Category: Movie Reviews

H.P Lovecraft. Det är bra skit. Men den här filmatiseringen (Jeffrey “Re-Animator” Combs till trots) är tyvärr mer eller mindre en spottloska i ansiktet på den välkände arkaiska författaren. From Beyond är full av uruselt skådespeleri där Ken Foree nog tar priset. Möjligtvis var regisserandet och manuset undermåligt, men det gör nästan ont i kroppen att se honom försöka sådär lite för mycket.

Story:

“A group of scientists have developed the Resonator, a machine which allows whoever is within range to see beyond normal perceptible reality. But when the experiment succeeds, they are immediately attacked by terrible life forms.”
Tyvärr förstör skådespelandet och den undermåliga dialogen helhetsupplevelsen. Monsterdesignen varierar också från mäkta imponerande till styltigt stop-motion-dåligt eller overlay-kasst.
Det som Lovecrafts noveller i mångt och mycket bygger på är just att vi inte kan se det okända, men att vi kan föreställa oss något hemskt som lurar, en ondska som bara går att fantisera fram. Precis på samma sätt så borde From Beyond ha stannat som novell och inte adapterats till rörlig bild. Tyvärr. Trots BDSM- och stjärtscener.

 

No comments

Freeway Killer (2010)

September 18th, 2017 | Category: Movie Reviews

Freeway Killer. Baserad på verkliga händelser (se här men framförallt artikeln om William Bonin). Jag har inte läst in mig så mycket på fallet, men tycker att gestaltningen de gör är riktigt bra. Hur pass bra den stämmer överens med verkligheten lämnar jag osagt.

Filmen är en dramatisering, så att se den som en dokumentär tror jag är att lägga lite för mycket realism i narrativet. Ta din genomsnittliga seriemördarpsykopat från valfri film från 2000-talet, men skala bort det övernaturliga och överdrivet dramatiska musiken och du har mer eller mindre Freeway Killer. Själva grejen att man vet hur det slutar gör det inte mindre intressant. Inblicken i en mördares psyke är aldrig ointressant. Att Bonin dessutom inte visade någon som helst ånger över det har gjort är än mer förbryllande.

Det mest hemska med filmen är kanske inte de kallsinniga och onödiga morden i sig. Utan istället den makt som den verbala men dysfunktionella mördaren lyckas influera över andra människor som befinner sig i utsatta situationer. Det var inte “svårt” för honom att hitta nya medbrottslingar. Hur kunde man låta sig själv dras in i något så hemskt som det som Bonin gjorde? Svaret på det kan man nog bara ge om man befinner sig i den situation dessa människor befann sig i då det skedde.

Hur som helst så är det en intressant film med en välspelad huvudroll, som med tanke på dess verklighetsanknytning lämnar mig berörd.

No comments

Fritt vilt II (2008)

September 17th, 2017 | Category: Movie Reviews

“Jannicke wakes up in the hospital. All of her friends are dead. As she walks through the dark corridors, she thinks she is left alone. But the nightmare isn’t over yet.”

Nej. Bara nej. Varför gör man ens en uppföljare till originalet? Fritt Vilt var inte speciellt anmärkningsvärd när den kom. Den följde mall A för skräckfilm till punkt och pricka. Så gör även uppföljaren. Alla gör precis de fel som de ska göra för att en efter en ska få sätta livet till. Jag missade nog halva filmen för att jag hade mitt ansikte försjunket i handflatan mestadels av tiden. Inte för att det var läskigt att titta på. Utan för att jag var så frustrerad över karaktärernas beteenden.

Varför skjuter du inte den jävla mördaren när han ligger där på marken och du håller i pistolen? Varför ger du dig ut efter honom på hans egna trakter? Varför återupplivar ni en massmördare på sjukhuset? VARFÖR ÄR DET INGEN SOM LYSSNAR PÅ DEN ENDA ÖVERLEVAREN? Vår kära protagonist är annars  väldigt cool, och det är kul att se att en tjej får vara så pass badass som hon är i den här filmen.

Tyvärr räcker det inte när Fritt Vilt II (också känd som Cold Prey II) i övrigt är något som man helst av allt inte skulle ha gjort. Retroaktiv abort för film går ju tyvärr inte, men man kan ju undvika att se den. Förstå mig rätt: produktionsvärdet är det inget som helst fel på. Men behövde vi en återupplivad antagonist när det nu fick ett så vackert slut i första filmen? (Svaret är nej; precis som i frågan om vi verkligen behöver Friday the 13th version 85).

No comments

Father’s Day (2011)

September 17th, 2017 | Category: Movie Reviews

“A murderer, a priest, and a delinquent try to bring down a father-killing madman.”

Alltså, det här är bra skit. Adam Brooks vet hur man gör en riktigt jävla schysst grindhouse-rulle. Jakten på Chris Fuckman a.k.a The Father Killer är bara hur skruvad och ball som helst. En prostituerad man, en enögd kanadensisk sirapsletare och en präst bildar tvingas gå ihop för att få stopp på mördandet.

Det är blodigt, det är roligt, det är fullt med bra oneliners och mängder med ironi och sarkasm. Filmen tar varken sig själv eller genren på allvar, och det är väldigt uppfriskande. Jag trodde att rullen skulle vara skit. Men vad det var var 99 minuter av jävligt bra skit. Missa inte det här guldkornet. Father’s Day är inte en intellektuell övning, men det är underhållning när den är som bäst.

 

No comments

Enter Nowhere (2011)

September 02nd, 2017 | Category: Movie Reviews

“Three strangers arrive one by one at a mysterious cabin in the middle of nowhere only to learn they’ve been brought together for a reason.”

Filmen börjar blekt med ett butiksrån och jag hinner tänka “jävlar, en ren Tarantino-ripoff” innan vi fadear ut till vitt och vi skickas in i en helt annan film, som har förvisso mediokert skådespeleri men å andra sidan en sjuhelvetes bra story att berätta.

Vi kastas fram och tillbaka i mysteriet och mer och mer av det dolda kommer fram för varje sekvens. Vi får stifta bekantskap med karaktärer som verkar ha med varandra att göra på fler sätt an vad man skulle kunna tro. Jag gillar verkligen när vi får små smulor att hugga tag i kontinuerligt. Det håller intresset uppe. Visst är filmen inte världens bästa när det kommer till specialeffekter eller att försöka gestalta tyska på ett naturligt sätt, men vafan – det gör inte så mycket i det stora hela.

Det enda som jag kanske riktigt stör mig på är marknadsföringen av filmen, där det enda viktiga de har att säga är att det är Clint Eastwoods son som spelar huvudrollen. Det är inget argument för att det är en bra film. Men han gör faktiskt en bra insats. Karaktärerna är bra skrivna dessutom, där de avvikar från stereotypen där vi tror att de ska falla in. Kanske lite väl melodramatiskt mot slutet, men äh – jag gillade det!

No comments

El espinazo del diablo (2001)

September 02nd, 2017 | Category: Movie Reviews

The Devil’s Backbone. Guillermo del Toro som försöker svara på frågan “vad ett spöke är”. Jag vet inte om vi blir så mycket klokare, men en vacker film är det och det väcker tankar.

“After Carlos – a 12-year-old whose father has died in the Spanish Civil War – arrives at an ominous boys’ orphanage, he discovers the school is haunted and has many dark secrets that he must uncover.”

del Toro är skicklig när det gäller att berätta klassiska spökhistorier som passar bra i gamla miljöer, gärna lantliga. Och så är det även här. Det är inte spöket/spökena i sig som är läskiga (filmen är inte särskilt ryslig när det gäller det paranormala), utan det mellanmänskliga som gestaltas på ett riktigt bra, ärligt och brutalt sätt är det som sätter sig hos dig som betraktare.

Engagemanget i karaktärerna är svalt från min sida från början, men ju mer filmen går desto mer engagerad blir jag, och i slutändan så har vi några bra karaktärsporträtt och även utvecklingar som i vissa fall kanske var förutsägbara, men likväl tillfredsställande att se.

En spökhistoria som kanske mest är en studie i (o)mänsklighet och brödraskap, som helt klart är värd att se.

No comments

End of the Line (2007)

September 02nd, 2017 | Category: Movie Reviews

Jag är kluven. Dels så är End of the Line en ganska mörk film med ett starkt slut, men den haltar i klichéer och ett inte helt övertygande skådespeleri. Vilket man kanske får vänta sig av en film i den här klassen. Trots många Cannes-liknande fjädrar i toppen på filmpostern. (Det brukar tyda på motsatsen, när de måste skryta med att de är “official selection” eller “winner” av någon obskyr festival/tävling som knappt går att läsa ut från texten).

Hur som helst. Tjej och några andra löst valda stereotyper åker tunnelbana sent på kvällen. Sektmedlemmar är också med på samma tåg. Pagers börjar pipa och Armageddon är här, sektmedlemmarna använder några grymt otympliga krucifix som egentligen är knivar för att “rädda själar”. Innan demonerna (som syns på postern) kommer och tar de överlevande till helvetet eller var nu fan man hamnar när en rödögdad demon viftar med fingrarna framför ens ansikte.

Det blir aldrig riktigt läskigt, förutom just grejen med religiös fundamentalism. Det blir bättre mot slutet, men filmen lider av att i mångt och mycket följa standardreceptet för skräckfilm. Det är tråkigt.

 

No comments