Archive for May, 2017

Constance Bartel – En kvinna som hon (1987)

May 30th, 2017 | Category: Book Reviews

Vilket tantdravel. Varför läste jag ens boken? För att den landade i mitt knä. Och jag tror på att ge saker en chans. Alltid. Kortfattat: En alldeles för bortskämd dam (Roberta) får reda på att hennes douchebag till man är otrogen. Dagen efter så dör han i en trafikolycka. Vad som följer är boken på närmare 400 sidor där hon tampas med perfekta män som vill gifta sig med henne (oh så jobbigt!) och relationen till sina barn, våndan med att ta hand om sin egen ekonomi och skapa sin egen lycka, och andra typer av ångest som verkar drabba en när man ställs inför svåra val i livet.

Givetvis är den happy-go-lucky och allt ordnar sig till slut, med ett lyckligt slut värdigt vilken rom-com som helst. Det känns som om författaren i jakten på den perfekta dagdrömmen i bokform blir lite för bekväm med hur hon ska lösa hur det ska gå för de olika karaktärerna. Alla får verkligen vad de förtjänar, och ingen lämnas i sticket eller blir olycklig (om karaktären i fråga inte är en skitstövel). Det problematiseras för lite, utan är mer som en fluffig dröm där man vill allas väl.

Det är sliskigt, tråkigt, och ibland även frustrerande att i textform uppleva den beslutsvånda och självdestruktiva beteende som verkar driva protagonisten framåt. Det här är en bok som jag snabbt kommer att glömma.

ISBN: 91-37-09250-2

No comments

Alien: Covenant (2017)

May 29th, 2017 | Category: Movie Reviews

MV5BNzI5MzM3MzkxNF5BMl5BanBnXkFtZTgwOTkyMjI4MTI@._V1_SY1000_CR0,0,673,1000_AL_ Första biobesöket på ett tag, och det blev med en god vän för att stifta bekantskap med ett par ännu äldre vänner: Xenomorpherna. Alien: Covenant kan ha varit den första icke-3D-filmen jag har sett på bio på länge. Filmen utspelar sig efter Prometheus men före den första av de äldre Alien-rullarna. Ett koloniseringsskepp upptäcker en annan beboelig planet som de bestämmer sig för att utforska.

Det kommer visa sig att det var det värsta misstaget de någonsin kunde göra.

Med Ridley Scott i regissörsstolen så blir det här en läskig och retrodoftande resa(á la H.R Giger) in i det universum som bemästras av våra älskade monster. Men det finns något som skär sig lite här. Medan filmen är oroligt vacker och stämningsfull, och har sina stunder av skrämsel, så bygger man här mer på jumpscares och något blodig monsterdesign istället för täta utrymmen, klaustrofobi och ett tight litet team som man bryr sig om (många av besättningsmedlemmarna som stryker med knyter man aldrig något riktigt band till).

Det finns något som står ut dock på den positiva sidan, och det är cyborgarna som spelas av Michael Fassbender. Han gör två karaktärer i filmen, och det är just detta som är det obehagliga och det läskiga med filmen. Inte våra utomjordingar tillika mördarmaskiner, utan våra robotar som ser ut som människor. Var har vi dem egentligen? Var ligger lojaliteten? Och vad är det egentligen som är vårt största hot? Xenomorpherna får ställa sig i bakgrunden denna gång. Jag tror jag gillar det, men det slår ändå inte mästerverken som skapades decennier sedan. Covenant är dock en förbannat snygg visuell upplevelse. Missa den inte.

No comments

2LDK (2003)

May 15th, 2017 | Category: Movie Reviews

MV5BZDIxN2Q0ZDEtYWRkOS00OTdkLWExNTUtM2QzYmFjYTkyMTZiXkEyXkFqcGdeQXVyMTQxNzMzNDI@._V1_SY1000_CR0,0,701,1000_AL_ Den kryptiska titeln 2LDK står för Living Room, Dining Room och Kitchen. Ett sätt att beskriva lägenheter på i Japan. Här får vi träffa två tjejer som bor ihop, där båda är de sista uttagna kandidaterna för en roll i en film. Som båda vill ha. De börjar smått gå varandra på nerverna och vi får dels höra dialogen dem mellan, men även vad de egentligen tänker. Filmen är relativt kort (70 minuter), men spänningen byggs upp på ett riktigt bra sätt och kulminerar i en het strid våra protagonister emellan.

Filmen är intressant och helt klart sevärd, även om den kanske saknar ett djup eller utveckling av karaktärer. Du kommer åtminstone inte se en mer episk fight mellan två rumskompisar som här.

No comments

Absentia (2011)

May 14th, 2017 | Category: Movie Reviews

MV5BMjE0MDUyODg1MF5BMl5BanBnXkFtZTcwOTgyMzA2Nw@@._V1_SY1000_SX675_AL_ Jag slits mellan två ståndpunkter i Absentia. Dels lutar jag åt det magiska, atmosfäriskt underbara stämningen som liknar något som Lynch kunde ha gjort. Dels dras jag åt amatör-video-träsket-som-försöker-vara-bättre-än-vad-det-är. Lyckligtvis nog landar Absentia i de flesta scener till den förra kategorin.

En man försvinner spårlöst från sin kvinna. Fler människor verkar försvinna i den här staden också. Plötsligt är han tillbaka, 7 år senare när han ska förklaras död. Och lika snabbt som han kommer tillbaka så försvinner han igen.

Mysteriet, som ramas in av lite syskonkärlek/rivalitet samt kärleksdrama och ångest, blir intressantare och intressantare ju längre filmen pågår. Man vill verkligen få reda på vad som försigår. (Får man det? Kan inte berätta det, du får se själv).

Intresset hålls uppe, och man vågar gå ganska långt i vissa scener vad gäller det grafiska (som jag kan tänka mig hade lite svårt att komma igenom censuren). Hur som helst, själva grejen att man väljer att hålla tittaren på halster och aldrig avslöja för mycket gör att filmen vinner min respekt.

Absentia är en frisk fläkt bland många medelmåttiga rysare – man avviker från “standardreceptet”, och jag kan varmt rekommendera den.

No comments

Finding Dory (2016)

May 14th, 2017 | Category: Movie Reviews

MV5BNzg4MjM2NDQ4MV5BMl5BanBnXkFtZTgwMzk3MTgyODE@._V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_ Alla älskade Hitta Nemo. Inklusive jag själv. Och när det är dags att kolla på film med Carina så är det svårt att hitta den perfekta filmen. Animerat går dock oftast hem. Efter några missar med mindre bra filmer, så hoppades vi att åtminstone Finding Dory skulle hålla måttet.

Och det gjorde den, men inte så mycket mer än så. Visst är den stundtals rolig, men den saknar den krispighet som fanns i Finding Nemo. Känsloregistret utnyttjas till viss del, men det är comic relief-stunderna med den något mindre snygga Gerard och den smarta bläckfisken Hank som blir topparna att ta med sig härifrån.

Finding Dory är schysst vardagsunderhållning som funkar superbra med barnen (eller med frugan). Det skrattas en del. Det tåras lite. Men tyvärr håller den inte samma höga nivå som tidigare verk från Pixar. Bra röstskådespel och hyfsat manus till trots.

No comments

All Hallows’ Eve (2013)

May 14th, 2017 | Category: Movie Reviews

MV5BODYxNjgzOTkxMF5BMl5BanBnXkFtZTgwMTcyNTUzMDE@._V1_SY1000_CR0,0,709,1000_AL_ Clowner är för jävla läskiga. Ända sedan Stephen King’s Det så har jag haft en stor aversion mot dem. De är opålitliga och skrämmer skiten ur en.

Regissören Damien Leone har gjort en V/H/S som faktiskt håller måttet. Vi får träffa en barnvakt som vaktar två barn på Halloween. Ena ungen har fått ett VHS-band i sin godispåse, som visar sig vara ett par skräckfilmer (där samma läskiga clown återkommer). (Faktum är att filmerna är några av Leone’s tidigare filmer; The 9th Circle och Terrifier).

Snart nog så börjar ett skrämmande mönster synas, och sömmarna mellan vad som är verkligt och vad som är fiktion suddas effektivt ut.

All Hallows’ Eve lyckas med konststycket att hålla intresset och skräcken uppe. Säga vad man vill om de ingående kortfilmerna, men den där förbannade jävla clownen är bara för vidrig. Till och med ända genom end credits så är filmen skräckinjagande. Yes, det blir lite over-the-top stundtals, och grindhouse-looken tas lite för långt i det sista segmentet. Men vad gör det? När helheten är så uppfriskande och skräckinjagande så bryr jag mig inte ett dugg om det.

Det är såhär skräckfilmer ska vara. Ge mig mer. Och missa inte det här guldkornet.

No comments

Zoo (2005)

May 13th, 2017 | Category: Movie Reviews

MV5BMTY0NTg1MDMwNV5BMl5BanBnXkFtZTcwNDQ2OTQ1MQ@@._V1_ Alltså, japaner kan sin skit. Zoo är fem stycken separata historier som alla är filmatiseringar av det som Otsuichi en gång i tiden har skrivit. 4 stycken “vanliga” kortfilmer, och en animerad. Temat är… ja, delvis skräck/rysare men det är så mycket mer än så. Berättelserna är oförutsägbara, surrealistiska (till viss del) och i slutändan väldigt smart berättade. Den stillsamma stilen  gör att man får tid att analysera och fundera medan man tittar, och man ser och känner vad som finns där men som inte sägs rätt ut.

Det uppskattar jag.

Gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut i de här berättelserna, och dialogen är sparsam. Med dessa två knep så kommer man långt. Berättelsen So Far är nog min favorit, och – hör och häpna – den minst blodiga av dem alla.

Zoo råkade jag snubbla på när jag browsade igenom ett stort blandat arkiv av mer eller mindre välkända skräckfilmer. 90% av dessa (som ni har sett på bloggen) har varit skräp eller näst-intill-skräp. Men så hittar man det här guldkornet, vilket gör det värt att ha tragglat igenom så mycket värdelös dynga dessförinnan.  Jag hade aldrig upptäckt den annars

För Zoo är verkligen bra. Det är ett guldkorn som du inte får missa.

No comments

100 Feet (2008)

May 13th, 2017 | Category: Movie Reviews

MV5BYTAwMjQ3MTEtMWRkMi00OGI4LWIyNmYtNGIyZWI4YTQ3MmY4XkEyXkFqcGdeQXVyNDQwMTQ5ODk@._V1_SY1000_CR0,0,666,1000_AL_ 100 Feet är avståndet som vår protagonist får röra sig med sin fotboja från den centrala enhet (som ser ut som en subwoofer med en saftblandare på) i sin husarrest. Hon är i husarrest efter att ha mördat sin man. Tydligen i självförsvar, men ändå.

Hur som helst så verkar mannen inte riktigt fatta att han är död, så han hemsöker hemmet – och en wife beater i verkliga livet är inte snällare när han är ett spöke, kan jag lova…

100 Feet är schizofren. Den är ena stunden en ganska spännande spökhistoria, för att sedan växla tempo och bli en gorefest, och därefter avsluta med att bli en actionspäckad historia där överdrifter är vardagsmat. Det gör mig inte så mycket, förutom möjligtvis den senare aspekten mot slutet där det helt enkelt blir lite för mycket.

Det är fräscht med en kvinnlig huvudrollsinnehavare som har lite jävlar anamma i sig och inte låter sig kuvas av spöket. Det är mindre upphetsande att det finns så många logiska missar att man undrar hur de tänkte i manuset (varför gör hon sig inte av med ringen från början? Varför går hon inte i omgångar och gör sig av med kläderna i källaren? Ni förstår när ni ser filmen).

Filmen är dock bättre än vad jag hade vågat hoppats på, och den gör mycket rätt – men inte allt.

No comments

Phobia (2013)

May 12th, 2017 | Category: Movie Reviews

MV5BMTY4ODU1MzE3N15BMl5BanBnXkFtZTgwNzk5ODYxMDE@._V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_Vilket jävla skit.  För det första, om du planerar att låta en stor del av filmen utspela sig i Frankrike, så borde du bemöda dig om att hitta skådespelare som faktiskt kan prata lite franska eller åtminstone inte låta som 12-åringar som läser innantill med något påhittad konstig accent.

För det andra, dramaturgin som visas här är lika avancerad som de uppsatser som skolbarn i 6:e klass skriver på svenskalektionerna.

Storyn i korthet: Året är 1885. En kvinnlig doktor vill hjälpa en grupp människor att bota deras fobier genom gruppterapi, men det blir istället en mystisk mordgåta där vampyrer m.m. är inblandade. Det är lite Sherlock Holmes möter Bram Stoker möter amatörteatern.

Inget av Phobia är bra. Skådespelarna kan inte agera för skit, dialogen är horribel och manuset är inte ens värdigt en skvallerblaska. Visst tjusas det med vackra kostymer, som tyvärr tyngs ned av kanske världens fulaste fejk-skägg på Sigmund Freud, och som tidigare nämnts så förstörs mycket av de falska accenterna.

Slutet ska vi inte ens tala om. När man blir skriven på näsan mer än när en daltande förälder ska förklara på miljoner olika sätt för sitt barn om hur saker och ting i världen fungerar. Det är tröttsamt. Det är förnedrande. Det är skit.

Phobia – undvik!

No comments

Jimmy Tupper vs. the Goatman of Bowie (2010)

May 09th, 2017 | Category: Movie Reviews

MV5BMTgyMDEyNDQ3MV5BMl5BanBnXkFtZTcwMzE4MTc1NQ@@._V1_ Alltså, filmplanschen verkar ju lovande. Men Jimmy Tupper vs. the Goatman of Bowie (som jag trodde skulle vara mer komedi än skräck) levererar inte riktigt efter förväntan. Vår protagonist Jimmy däckar på en fest, och hans kompisar tycker det vore roligt att dumpa honom i skogen. Jimmy uppskattar såklart inte tilltaget och påstår att något drog honom i benet när han vaknade upp. Så han beger sig ut i skogen för att bevisa att denna “Goatman” som han påstår sig ha sett verkligen finns.

Det blir en blandning av en mockumentary som i slutet går över till “klassisk” film. Filmen har för långa transportsträckor och segment som inte tillför något alls. Ingen spänning byggs upp, det är inte läskigt, och det är heller inte roligt. Att den handhållna kameran mest får mig att må illa istället för att skänka autencitet till det man ser är ju heller ingen höjdare.

Själva klimaxen när man faktiskt får se vad det är som dragit honom i benet och hela upplösningen är inte heller särskilt sexig. Man skulle kunna ha gjort det där mycket, mycket bättre. En uppföljare utlovas i slutet, men jag kommer undvika att se den.

Tyvärr så är det här verket av Andrew Bowser inget att ha. Snyggt filmomslag till trots.

No comments

In the Market (2009)

May 08th, 2017 | Category: Movie Reviews

MV5BMjMxNzE0OTA4Nl5BMl5BanBnXkFtZTgwMjg2MTc4MTE@._V1_ Tyvärr är In the Market inget italienskt mästerverk. Inte ens när det är signerat av ett så coolt namn som Lorenzo Lombardi. Tre vänner (en kille, två tjejer) på semester råkar ut för ett rån av en bensinstation när de är där och tankar sin bil.

De får den briljanta idén att åka till en stormarknad som det skyltats om och låsa in sig på toaletten där så att de kan härja fritt på natten och äta och njuta av allt som finns där inne. Tydligen är målet med semestern en konsert, och efter rånet har de inga pengar så de improviserar.

Oturligt nog för dem så visar det sig att en psykotisk slaktare äger “The Market”, och han bestämmer sig för att göra ett besök när de tre gästerna är där.

Självklart blir de alla slaktade och sedan sålda till gästerna som besöker stället. Jaja, spoiler, men du kommer tacka mig för att jag sammanfattat filmen på 30 sekunder åt dig. För det finns många problem här.

Nummer ett är musiken. Lombardi har fått för sig att film gör sig bra om man spränger in så jävla mycket musik det bara går i alla möjliga situationer. Det är helt sjukt mycket musik, och väldigt opassande sådan också. Vet inte om det är någon form av “artistiskt uttryck” som går mig över huvudet, eller om det bara är så att han har betalat royalties för låtarna och kände sig tvingad att använda dem. Och jag fattade aldrig riktigt var de var någonstans. USA? Italien? Det är så många saker som går emot varandra att den geografiska platsen är en enda stor (omöjligt!) dualitet. Vilket jag omöjligt kan tänka mig var meningen.

Sedan har vi en ganska central del – skådespelarna. Det är en hög med skit allt de gör, från början till slut. Det finns inget äkta, ingen inlevelse och även de mest “normala” konversationerna känns som om de läser innantill. Att de sedan slaktar en känd creepypasta och återberättar den på ett sätt som tar bort all skrämseleffekt behöver vi kanske inte ens nämna. Ooops, vi gjorde visst det.

Några saker hamnar dock på plussidan. Vår vän “The Butcher” växlar mellan att överspela och göra massa konstigt skit med sina ögon (så onödigt – vi förstår även utan den lilla detaljen att det är fel i huvudet på honom) till att på riktigt gestalta en psykopat på ett ruskigt bra sätt. Det finns potential här, men den går överstyr ibland. Sedan har vi visualiseringen av det öde som drabbade våra semestervänner. Det är ganska rått och det är effektfullt. Inte nog med att de nämner Eli Roth och Hostel i filmen, det hela känns som Hostel iscensatt med en annan ramhistoria.

Tyvärr kan jag inte rekommendera In the Market, men om du ändå vill se den så råder jag dig att snabbspola förbi den första halvan av filmen (som är klippt värdelös), och försök avnjuta den andra halvan. Den är väl ändå okej.

No comments

Dead Souls (2012)

May 08th, 2017 | Category: Movie Reviews

MV5BMTkwMDc0OTk0OF5BMl5BanBnXkFtZTcwNDUzODI5Nw@@._V1_SY1000_CR0,0,772,1000_AL_ Dead Souls – Något som börjar som en ganska tarvlig skräckfilm visar sig sedan en bit in prestera något bättre än vad inledningen lyckades göra dig besviken, men slutar upp i en film som hamnar under genomsnittet. Det är kul att se Bill Moseley spela en roll i den här rullen som är baserad på en novell av Michael Laimo (inte läst), och den börjar som en “klassisk” haunted house-story:

Vår vän  Johnny Petrie får reda på att han egentligen är adopterad från en bondgård i Maine, USA. Detta genom att han ärver förut nämnda bondgård. Han åker dit för att lära sig mer om sitt förflutna, men det verkar finnas mer än en hund begravd när det kommer till gården och hans tidigare familj. Mystiken tätnar när filmen fortsätter, och mycket hålls i liv tack vare den rappkäftiga karaktären Emma som har hoggat en plats på gården medan den har varit övergiven.

Hur man sedan väljer att berätta och visa vad som händer lämnar lite att önska. Medan det finns bra exempel på kvalitetsskräckfilmer som går åt spöken-från-gamla-tider-som-hemsöker-ett-hus, så tycker jag inte att man riktigt lyckas här. Det blir stundtals skrämmande, men filmen har ändå ett skimmer av B-produktion över sig. Det går inte att bortse ifrån. Det blir bättre ju längre filmen går, men det är inget som jag kommer att se om.

No comments