Efter lång väntan kom jag äntligen till skott och såg filmen. Hur var den då? Ruskigt bra. Jag har länge längtat efter att se en sådan här film. En riktigt skön hämnd-rulle.

Denzel spelar en förlegad CIA-agent (vid namn Creasy – analogi med crazy, någon?) med en jäkla massa människors liv på sitt samvete. En first class killer, med andra ord. Han tar jobbet som livvakt åt en skapligt rik familj i Mexico City. Hans jobb är att skydda dottern i familjen, Pita. En begåvad liten snorunge spelad av Dakota Fanning. Radha Mitchell (Silent Hill!) spelar modern och Marc Anthony (!) spelar fadern. Jag visste inte att han kunde göra film. Jag trodde bara han sjöng smöriga sånger. Tydligen så skådespelade han också. Och över förväntan, om jag får säga det själv.

Marc Anthony som skådis? What. The. Fuck.

Hursomhelst. Filmen börjar lite lugnt, man får följa Creasys anpassning till den här familjen han skall beskydda etc. och bla bla bla. Till slut händer det något, såklart. Ett kidnappnindsförsök av dottern sker och Creasy skjuter ihjäl ett par korrupta snutar, men tar själv ett par kulor och blir inlagd på sjukhus ett par veckor. De korrupta snutarna är efter honom, och dessa snutar har ett stort kriminellt gäng bakom sig, “La Hermandad”. Tänk dig mexikanska maffian.

Christopher Walken spelar bara en uppbackande liten roll i filmen. Han passar bra som det. Denzel Washington är en badass motherfucking killingmachine. Han passar bra som det.

Creasy blir såklart förbannad för att de sköt honom och för att de tog dottern, den som hade “gett honom livsgnistan tillbaka”. Eller nåt sånt. Skitsamma, det viktiga i det hela är att han blir asförbannad och ger sig på att starta ett krig med La Hermandad. Och det gör han. Han sätter som mål att döda varenda jävel som har med kidnappningen att göra, eller som på något sätt tjänat på kidnappningen. Hans korståg drar igång, och det är väl ungefär här som filmen egentligen börjar.

Creasy going crazy!

Det är inte så mycket naket eller liknande med i filmen. Men man klarar sig utan det. Man ser inte Man on Fire för att se snygga nakna tjejer. Man ser Man on Fire för att se grym jävla action. Som bilden nedan. Killen som står halvnaken lutad över motorhuven har precis fått en probe med C4 uppkörd i röven som kommer detonera när som. I en annan scen skär han av fingrarna av en kille när han vägrar avslöja detaljer om kidnappningen. I den stilen fortsätter det. Det är effektiva, grymma (men helt berättigade med tanke på vilka svin karaktärerna är) metoder som används, och det väcker både obehag och en känsla av sweet revenge.

Hur skulle du må om du fått sprängämnen upptrycka där solen inte skiner? Ungefär som killen på bilden. Han vill vänster, alltså.

Egentligen, den enda anledningen till att jag såg filmen var för att jag ville höra GMS i den. Det var enda anledningen. Så jag hade väl inga större förväntningar. Det är kanske därför jag tycker den är så bra, jag vet inte. Imponerad blev jag, i alla fall. Den är helt klart sevärd. Såklart slutar filmen lyckligt och det är en liten vändning som sker en bit in i filmen.

Jag har inte sett originalet så vet inte om den här versionen på något sätt är bättre eller sämre. Ta och se den. Helt klart värt tiden.