En samling av texter, debattinlägg och annat från Jonas Gardell. Det är en liten samling på 222 sidor som han har tillägnat regalskeppet Wasa (syftet flyger mig dock helt över huvudet). Jag känner till Gardell väl, men aldrig läst någon som han har skrivit.

Vi möts av politiska inlägg, krönikor och även utdrag ur pjäser. Allt som oftast är det underfundigt och träffsäkert, men ibland flummar det iväg lite för långt ut i poesiträsket och jag tröttnar. Med tanke på att inslagen här är något daterade (3-årscykler på valen till riksdag fortfarande!) så är många av hans poänger i essäerna ännu aktuella. Han öppnar sig väldigt mycket vilket kräver ett stort mod. Och det beundrar jag honom för.

Det är prosa som jag uppskattar, och det är portionerat i lättsmälta bitar. Rekommenderas.

ISBN: 9119419716

I ett postapokalyptiskt Sverige så har vi två kvinnliga tonåringar som springer på vår protagonist – en fjortonårig kille som överlevt så gott han kan i skogen. Tjejerna tar in honom till sin gård, och de är bland de sista överlevande från en feber som har svept över landet (världen?). Det ska tydligen finnas en bok innan denna, och den har jag inte läst.

Hur som helst, triangeldrama uppstår och Nordin lyckas på ett ganska bra sätt ge uttryck för tonårskänslor och -tankar som våra huvudpersoner drabbas av. Det är en relativt kort berättelse (ca 210 sidor), men den fångar tag i mig och jag gillar den. Men om man ska ta sig tiden att läsa den bör man kanske investera mer i Nordins universum och läsa första boken och eventuellt uppföljare (om det finns någon). Det känns inte riktigt som att boken avslutas helt och hållet.

ISBN: 9789129690552

Dark Water. Remake av det japanska originalet (Honogurai mizu no soko kara, 2002).

Mamma genomgår skilsmässa. Mamma flyttar in med dotter i en ny lägenhet. Lägenheten och byggnaden har en mörk hemlighet, som vill göra sig påmind genom paranormala fenomen.

Det japanska originalet var sjukt skrämmande. Remakes brukar sällan lyckas på samma sätt. Hur gick det då för våra amerikanska vänner? Ganska hyfsat. Jennifer Connelly gör en bra insats som mamman, och även den lilla roll som Tim Roth har görs bra. Det blir dock lite förutsägbart och inte alls lika mycket suspension som japanerna lyckas fånga i filmmediet.

Ska du välja så ta oroginalet alla dagar i veckan. Men får du inte tag på det så duger denna Dark Water utmärkt.

Dance of the Dead kan vara en av de roligaste skräckfilmer/zombiefilmer som jag har sett på länge. Till och med roligare än Shaun of the Dead.

“On the night of the big High-School Prom, the dead rise to eat the living, and the only people who can stop them are the losers who couldn’t get dates to the dance.”

(Losers = den lilla Sci-Fi-klubben på skolan). Det är blodigt, det är roligt, det är sjukt dåliga one-liners, tonårsångest och framförallt mänskligt.

Perfekt bakisunderhållning en regnig söndag. Tummen upp för Dance of the Dead!

- “But I don’t know how to shoot a machete…”

Communion. Baserad på “verkliga” händelse i Whitley Strieber’s liv, som han har skrivit om i en eller flera böcker. Det handlar om interaktionen med utomjordingar och hur det har påverkat hans liv (jag har inte läst böckerna).

Storyn är crap, och jag undrar om allt verkligen står rätt till i Striebers huvud. Kanske blev han faktiskt kidnappad av utomjordingar? Hur som helst, min enda stora behållning av filmen är insatsen av Christopher Walken som är helt fantastiskt psykadeliskt bra. Snurrigheten i protagonistens hjärna kommer fram som rinnande vatten, och det blir till slut lite svårt att skilja på vad som är tankemonster och vad som är verklighet.

Communion är speciell. Den är nästan lite charmig. Men bra är att ta i.

Kjell Enhager kan ni läsa lite om på wikipedia. Jag kände inte till honom innan jag råkade stöta på den här boken. Tydligen har han varit med om ganska mycket och hjälpt några väldigt namnkunniga inom svensk idrott med mental träning.

Mental träning är liksom hans grej, och mellan alla plattityder, anekdoter och stilistiskt snygga citat plockade från diverse människor med tvetydiga källhänvisningar (Enhager går på samma nit som många andra gör – kreditera citat till fel människor, för att man inte ids att fact-checka långt nog. Men men, jag klandrar honom inte. Jag skulle säkert göra samma sak) så får vi här en fullspäckad bok med massa övningar för att öka på ditt välbefinnande, din mentala hälsa, din prestation, och helt enkelt försöka vända dig från en eventuellt negativ människa till en positiv.

Det går bra att läsa pärm-till-pärm, men tanken med boken är nog mer att använda den som material i övningar i grupp. Några av metoderna eller principerna som Kjell presenterar verkar lovande och skulle nog fungera bra om man tog dem på allvar.

Jag känner väl kanske inte riktigt behovet bara. Så därför faller den ganska platt när jag läser den där jag är i livet just nu. Men det gör det inte till en dålig bok.

Ska du läsa den så bör du nog ge övningarna en chans. Och kanske hellre ha den som referens för framtiden, då du möter på din livskris och behöver ta dig ur den. Men ett tips är kanske då hellre söka professionell hjälp.

Kul läsning, och aningen inspirerande!

ISBN: 9789187769184

Antal sidor: 216

61 sidor av mestadels löst ryckta tankar från Wernströms uppväxt, mycket centrerat kring familjen, syn på sexualitet och barn. Jag vet inte riktigt vad Sven försöker förmedla med boken, förutom att det är någon form av personlig katharsis för honom där han häver ur sig saker som jag tror han gått och hållt inne under lång tid.

Delvis humoristisk, delvis sorglig, men inget som fastnar i mitt minne.

ISBN: 9189222059

För ett par år sedan så hörde jag en P3 dokumentär om just Peter Rätz, som under nio år jobbat som infiltratör åt polisen och lyckats ta sig upp i topparna i både HA och Bandidos bland annat. Dokumentären var väldigt gripande, och Sundevalls bok är inte sämre.

Vi får en väldigt bra inblick i hur allting har gått till, och hur bränd Peter egentligen blev av Polisen efter att hans identitet hade avslöjats. Boken blandar intervju med Peter och Sundevalls egna politiska åsikter om verksamheten (vilket han starkt tycker ska läggas ned).

Boken blir ibland mer politisk prosa än fokus på Peters öde, och ibland känns Dicks dialog med Peter lite väl tillrättalagd. Men jag förstår att Dick breder ut texten för att man som läsare ska kunna följa med i vissa kanske klurigare begrepp som inte ligger i toppen på allas allmänbildning.

Oavsett vad så är det en väldigt intressant och samtidigt hemsk historia. Jag blir arg och förbannad samtidigt som jag blir imponerad över modet som har uppvisats.

Idag lever Peter och familj på hemlig ort på okänd kontinent, och kommer nog få fortsätta göra det till livets slut. Missa inte att ta del av den här boken och den samhälleliga debatten om polisens användning av infiltratörer.

Vad tycker du om det efter att ha läst boken? Egentligen?

ISBN: 9789174291117

En samling av tvättstugelappar (och dylikt) som Batra har samlat på sig genom åren (mycket med hjälp från allmänheten som fått skicka in sina bästa). Boken är tematiskt indelat i olika delar och innehåller korta reflektioner kring näst intill varje lapp (och såklart ett ganska humoristiskt intro till varje kapitel).

Kul läsning på 128 sidor som tar slut lika snabbt som man börjat. En del känner man igen sedan tidigare, medan andra är nya. Låna den, bläddra, och lämna tillbaka.

ISBN: 9789185865079

Internationell titel: Cold Prey. Norsk skräckis som utspelar sig i de norska fjällen (gör inte alla norska skräckfilmer det?). Tyvärr inte alls i närheten så kickass som Trolljegeren.

Ett gäng är ute och åker snowboard offpist. En av dem bryter benet. De hittar ett övergivet hotell uppe i bergen där de bryter sig in och slår läger. Tyvärr verkar det som att det finns någon som redan bor där. Och är en fena på att svänga loss med en hacka. Genom människor.

Fritt Vilt är trots allt ändå en ganska okej skräckfilm. Roar Uthaug som regisserat filmen gillar att följa standardreceptet där jumpscares och typiska berättelseutvecklingar går hand i hand på exakt det sätt som en modern skräckfilm ska göra. Färgskalan är nedtonad, filmen är näst intill svartvit ibland och huvudpersonerna dör såklart en efter en. Det dröjer länge innan vi får en bra blick på mördaren, och adrenalinet ligger alltid och pumpar på en hyfsat hög nivå.

Jag såg filmen utan undertexter, och kan väl ärligt säga att jag inte hängde med i all norska. Men det gick skapligt ändå. Det är svårt att säga att Fritt vilt står ut på något speciellt sätt. Den följer som sagt mallen, och gör det bra. Men jag hade kanske väntat mig att få något mer, något annorlunda.

Tyvärr stannar den i mediokerlandet, och även om jag vill ge våra grannar i väst bättre betyg bara för att det är dem, så kan jag inte det.

Såklart gjordes även uppföljare (tvåan och trean, vilken jag tror är en prequel. Det ska tydligen också göras en amerikansk remake. Behövs det verkligen?).

Det här är ingen lätt film att veta vad man ska tycka om. Regissören Victor Salva har fått sona sitt straff för övergrepp på barn, bland annat huvudrollsinnehavaren i den här filmen. Med hans perversioner i åtanke så är det inte så konstigt att det är så mycket unga-killar-halv-och-helnakna i början på filmen. Det gör att jag i det här fallet har ganska svårt att skilja konsten från konstnären.

Men. För att fokusera på filmen. Då Salva har gjort bra filmer i sin karriär (Jeepers Creepers, åtminstone första filmen) så förvånar Clownhouse mig något. Det är inte alls så bra.

Alla vet vi att clowner är läskiga, men lägg till ett gäng brorsor (3 st) som överdriver syskonrivalitet till max, mentalpatienter som klär ut sig till clowner och dödar (bara för att man är patient på mentalsjukhus är man inte homocidal, vilket verkar vara ett axiom i filmvärlden jag har svårt att greppa), och vi har en film som bäst har en Nightmare on Elm Street-vibe, men som sämst har en lågbudget slasher-feeling av den sämre sorten.

Protagonisterna är grymt störiga, och även om ledarclownen Cheezo är lite läskig, så saknas den där galenskapen hos de andra två. Det blir aldrig riktigt så läskigt som jag hade önskat.

Det är bitvis underhållande, men idiotin och beteendet hos protagonisterna förstör.

Skräckfilmer som daterar så långt bak som innan 80-talet brukar inte alls kunna leverera den typ av underhållning och fasa som jag törstar efter när jag ser en film.

Burnt Offerings var annorlunda. Historien om familjen (med den pålagda brittiska dialekten jag aldrig förstod) som flyttar till det där huset på Amerikanska landsbygden för en sommar börjar idylliskt som det brukar, men redan från start vet vi som betraktare att något är fel. Precis som i Stephen King’s The Shining så spelar huset en stor roll här. Huset, som påverkar de som bor där åt det dystrare hållet. Jag undrar åt vilket håll inspirationen gick egentligen. Robert Marasco’s novell som filmen bygger på kom ut före The Shining, och King har tydligen sagt att Burnt Offerings är en av hans favoritskräckfilmer.

Nåväl. Förutom att skådespelarna kanske inte är världens bästa och att mamman i familjen kanske går in i det hela lite för mycket, så har vi här en utmärkt berättelse som gjorde sig hyfsat bra på film. Det blir lite störigt när saker och ting går överstyr, men den passiva aggressionen som ständigt ökar är underhållande att betrakta.

Man kan nästan se redan när den börjar hur den ska sluta, men det är resan dit som är underhållningen. Missa inte.

P.s) Taxichauffören från tillbakablicken som ler åt vår protagonist – det blir inte mycket läskigare än sådär. Mardrömmar, here we come.

“One morning, a young man wakes to find that a small, disgusting creature has attached itself to the base of his brain stem. The creature gives him a euphoric state of happiness but demands human victims in return.”

Brain Damage är en kult-skräckis från sent åttiotal. Den har en särskild charm, eftersom varelsen som invaderar protagonistens hjärna faktiskt har begåvats med både röst och ett par hyfsat sympatiska ögon. Det gör att man (nästan) kan relatera till “monstret”. Vad gäller specialeffekter och gore är de faktiskt helt okej, med tanke på vilken typ av film det är som vi talar om.

Det är svårt att påstå att filmen är läskig, men den är underhållande och bitvis rolig. De psykadeliska scenerna är dock lite väl konstlade, och det är svårt att inse varför protagonisten tycker att effekterna han får av monstrets “juice” är så bra. Det ska föreställa att vara lika “bra” som att skjuta heroin, men jag tycker inte riktigt att man lyckas förmedla det till publiken.

Hur som helst, slutscenen är oförglömlig och det är många “what the actual fuck” som yttras på resan från början till slutet, ibland åtföljt av ett leende och kanske till och med ett litet skratt.

“A mysterious outsider’s quiet life is turned upside down when he returns to his childhood home to carry out an act of vengeance. Proving himself an amateur assassin, he winds up in a brutal fight to protect his estranged family.”

Blue Ruin kan vara den film som bäst – sedan många år tillbaka – har lyckats få adrenalinet att rusa i kroppen på mig. Just det faktum att vår protagonist inte är någon skicklig yrkesmördare men ändå ger sig in i ett sådant läskigt territorium är vad som gör den bra. Han är liksom ingen Jason Statham. Han är snarare en Bilbo Baggins som har tur och otur, och skulle kunna vara vem som helst av oss.

Blue Ruin tar konceptet om hämnd till en intressant plats och gör det mestadels bra. Jag har inga klagomål här. Kanske till och med att jag har fått en till film på min topplista of all times. Missa inte!

Del 1 av Lynburn Legacy-trilogin som jag aldrig hade hört talats om innan jag såg den här boken. Det är en tonårs-goth-trollkarl-i-verkliga-livet-nästan-som-Veronica-Mars berättelse på dryga 330 sidor som är humoristiskt skriven, men även lyckas innehålla en del intressanta karaktärsporträtt.

Jag hade svårt att hålla intresset uppe av berättelsen i sig (så intressant är den inte), men humorn som jobbar in sig i dialogen då protagonisten Kami är involverad är fantastisk.

Tyvärr så får man inget avslut i boken, utan berättelsen går helt ogenerat in i bok nummer 2 (som jag inte har läst och kommer nog inte att läsa heller). Men som sagt. Storyn är inte det som är det bästa med boken, så det känns inte som att jag går miste om något stort.

Gillar man genren, vilket stereotypt vore målgruppen äldre tonåringar av det kvinnliga könet (läs: Twilight-fans, hur konstigt de två orden än låter ihop), så är det här bra skit. Men jag tror inte att jag kommer fördjupa mig mer i serien.

ISBN: 9789174995862

Denna bok som utspelar sig i Australien har väldigt mycket gemensamt med Hundraåringen som var populär för några år sedan. Millie är en liten tjej vars pappa dör och vars mamma överger henne i ett shoppingcentrum. Genom hennes ögon får vi se hur hon möter Maskinskrivaren Karl och Agatha Pantha, två oberoende äldre människor som slår följe med Millie genom hennes resa genom Australien på jakt efter sin mamma. Följande kapitel får vi även läsa ur Agatha och Karl’s synvinklar.

Brooke Davis har en säregen författarstil där hon lyckas i skrivsättet spegla dessa tre protagonisters olika personligheter. Från att spegla det lilla barnets tankebanor till den gamla tantens hjärnspår, så får vi ett väl återgivet porträtt av de här personerna.

Det är lite feelgood-känsla blandad med tragi, men det skrivs inte på näsan och man måste läsa lite mellan raderna för att ibland förstå vad som egentligen händer. Jag gillar det. För det är ju ofta känslan som man vill förmedla, inte alltid faktan.

ISBN: 9789175034966

Antal sidor: 250

Chained är regisserad av Jennifer Lynch, dotter till David Lynch och protagonisten spelas av Eamon Farren som vi också ser i senaste (tredje) säsongen av Twin Peaks. Jag blev positivt överraskad av filmen. Jag hade inga som helst förväntningar, men får här serverad en hemsk berättelse iscensatt av fantastiska skådespelare och ett manus som fängslar mig.

Taxichaufför kidnappar mamma och son. Mamman möter slutet på sitt liv. Sonen hålls fängslad av taxichauffören i hans hem (kedjad, därav titeln…). Taxichauffören fortsätter sitt mördarstråk. Hur påverkar det här sonen? Kommer han kunna ta sig loss? Går det att bryta ned en människa helt och skapa honom på nytt?

Intressant iakttagelse: “ondskan” i filmen (taxichauffören) heter Bob. “The evil that men do” i Twin Peaks a.k.a demonen heter ju också Bob. Finns det en koppling till Jennifers pappas verk, eller är det bara en omständighet alternativt en enkel homage?

Missa inte den här filmen. Den följer inte det vanliga receptet (inget revolutionerande, men klyschor undviks allt som oftast) och erbjuder en hemsk (alltså bra!) upplevelse. Eamon Farren gör en fantastisk insats, och det är nästan lite skumt att se honom som han är här, när han i mitt medvetande endast är skithögen Richard Horne i Twin Peaks.

Missa inte.

Den där lilla tjejen från Silent Hill spelar här en väldigt speciell roll. Det är svårt att se Renée Zellweger och Bradley Cooper spela roller i en skräckfilm, men det är precis det som sker här. Case 39 anspelar på fall nummer 39 som landar på socialarbetaren Emilys bord. Där handlar det om en tjej som nog inte har det så bra hos sina föräldrar. Föräldrarna försöker döda sitt barn, och Emily får efter viss fightande till slut rätt till vårdnaden om barnet.

Något som hon kommer ångra grymt mycket.

Regissören Christian Alvart har en riktigt bra känsla för detaljer, och förutom att storyn är någorlunda originell (nåja, inte hela vägen igenom) så är den stora behållningen Jodelle Ferland som spelar den lilla tjejen. Det går inte att skriva för mycket utan att spoila (tips: se inga trailers! De förstör hela filmen, på riktigt), men hennes insats är fenomenal och får mig att känna mig illa till mods. På det bra sättet.

Case 39 levererar kvalitet mycket mer än vad jag hade vågat hoppas på. Se den!

Dean Koontz är i min värld en något mindre vass variant av Stephen King, även om han faktiskt har skrivit en hel del bra verk. Bokserien om Odd Thomas verkar vara en av de bättre. Det här är första boken om Odd Thomas som jag läser, men håller de övriga samma klass så kommer jag definitivt vilja sluka dem också.

Koontz har här lyckats få till en novell som blandar övernaturligt och skräck med humor och action. Odd Thomas, vår protagonist, har förmågan att se de döda som inte ännu vandrat över till andra sidan. Hans gåva (eller förbannelse) är att hjälpa dem att komma över till andra sidan. Han kan också se när det vankas död eller olycka, och på så sätt har tagit på sig att försöka förhindra detta när så kan ske.

I denna bok bor han i ett kloster som gäst / kock, och tecken om att något illa ska hända börjar uppenbara sig. Med rappare käft än en auktionsförsäljare så försöker Odd göra vad han kan för att rädda munkarna och de inneboende föräldralösa barnen.

Jag gillar tonen i boken, och jag gillar rappheten i texten och dialogerna. Koontz hanterar det här med sarkasm, humor och snabba vändningar riktigt bra. Det blir aldrig ostigt eller larvigt, utan håller sig på en riktigt bra nivå. Det blir aldrig riktigt läskigt, men det känns det heller inte som att det är meningen att det ska vara. Inte heller så pass löjligt att det känns som en bok riktad till yngre tonåringar.

Broder Odd var en härlig ~320 sidor lång läsupplevelse som jag är glad för att jag hade. Rekommenderas.

ISBN: 978-91-7002-574-7 (finns även som pocket).

ISBN: 978-91-87648-27-4

Filer berättar en story ur förstapersonsperspektiv som både är sorglig och humoristisk. I ett fall där ett barn råkar ta livet av sitt syskon, så får vi här färdas både innan och efter händelsen för att förstå psyket bättre på den människa som det levande syskonet senare blev. Typografin i boken är intressant, då det blandas bilder, olika typsnitt och andra stilistiska grepp i brödtexten. Boken är blott ca 330 sidor lång, och går snabbt att ta sig igenom.

Från början tyckte jag att författarstilen var något pretentiös och kanske rentav pseudointellektuell, men jag kom att gilla stilen ju mer jag läste. Linda Skugge har recenserat boken och insinuerar att det skulle komma tårar. Så mycket berör den mig inte. Men visst är det en fascinerande berättelse som berättas på ett smart och kreativt sätt.

Tummen upp för Filer.

Jag är inte ett fan av deckare, mest för att de är så förutsägbara och oftast följer samma mall. Kreativiteten är inte stor inom de normer som ska finnas i en deckare. Men min mor älskar dem, och många andra människor också såklart.

Det här är första novellen av Liza Marklund som jag läser. Annika Bengtzon (yep, med Z, precis som Liza själv stavar sitt namn) är protagonisten här, och vi får följa hur hon som vikarierande reporter på den påhittade tidningen Kvällspressen gräver sig djupare i fallet med en död flicka som hittats på en judisk kyrkogård. Är det pojkvännen som mördade henne? Är det en minister? Och har det någon koppling till IB-affären?

Överlag tycker jag nog att boken är bra, för – som i alla mordmysterier – drivs jag av lusten att få reda på vem som gjorde det. Tyvärr tycker jag inte att Marklund lyckas överraska så mycket. Motivet och gärningsmannen var given ganska tidigt in i novellen. På plussidan så finns det dagboksutdrag i novellen som jag åtminstone kopplade ihop med helt fel person ända fram till slutet. Det var en positiv överraskning. Det blir lite banal action mot slutet som nog hade kunnat skippats, och ibland känns vissa förklaringsmodeller för det politiska spelet lite väl tillrättalagda. Men Liza håller mig kvar som läsare, och det måste betyda att jag på något sätt tyckte om boken.

Jag kommer knappast självmant att leta upp fler böcker av Marklund (kom ihåg: Jag är ingen deckar-kille), men om en annan av hennes böcker korsar min väg i livet så kommer jag säkerligen att ge den en chans också.

ISBN: 91-973380-8-7 (pocket-version här). (För övrigt så filmatiserades den här boken 2012. Trailer här)

Tron möter Tarkovskij (Stalker) möter Kubrick (2001) möter Lynch (allt…) möter Stranger Things möter Gaspar Noé (Enter the Void) möter It Follows möter … Ja, det finns nog mycket mer artsy och trippiga filmer att lägga till i listan här. Det som går att säga om det kanadensiska guldkornet Beyond the Black Rainbow är att det är en audiovisuell upplevelse som kräver sin konsument.

Soundtracket är fantastiskt. Det korta skärpedjupet när vi får se alla detaljer är gudomligt snyggt. Färgerna, sättet att berätta storyn på utan att skriva oss på näsan är grymt bra gjort. Man måste, precis som med Lynch, ha tålamod med den här filmen. Det är inte mycket action, men det som sker på skärmen är både skrämmande och vackert på en och samma gång. Handlingen? Räcker med att säga att en “doktor” (snarare psykopat) håller en flicka med psykiska krafter instängd på ett institut, och hon försöker hitta sin väg ut därifrån. Det räcker. Resten berättar sig självt.

Det är den första och enda filmen av Panos Cosmatos som jag har sett (han har inte gjort så mycket mer, vilket förklarar saken…), och jag är sjukt imponerad. Michael Rogers och Eva Borne som spelar vår antagonist och protagonist gör ett utmärkt jobb – castingen var verkligen lyckad här.

MK Ultra, DMT och förmågan att kunna skilja på hallucinogena syner och verklighet blir tillsammans ett hopkok av dokumentärt foto och en storyline där en kvinna undersöker försvinnandet av sin vän som grävde lite för djupt i CIA’s lite mörkare historia.

Banshee Chapter är överlag en riktigt bra skräckfilm, som är blandad mockumentary med sedvanlig cinematografi. Ljuset har det jobbats mycket med, och man lyckas göra några riktigt snygga scener. Ibland är det lite för mycket jump scares för min smak, och det faktum att man avslöjar en del av slutet på filmens affisch (yep, Blackburn, a.k.a så-lik-Hunter-S.-Thompson-att-det-inte-går-att-ta-miste-på dör, 15 minuter från slutet) är väl det som man kan räkna på dess minuskonto.

Uppfriskande film som tar oss tillbaka till MK Ultra som det har gjorts så många andra filmer om redan, men den här gången så görs det bra. Kortradiovågssändningar och den amerikanska öknen är återigen läskig.

Rekommenderas.

Australiensisk lågbudgetskräckis där ett gäng pajasar blir strandsatta i ett varuhus på grund av en tsunami som slår till i Australien. På köpet kommer en skitstor vithaj som simmar runt där. Hur ska de ta sig ut? Ja, det är de de ska lösa på 1,5h.

Det ÄR en stor hög av skit med plattityder överallt, platta karaktärer, taskigt skådespeleri (kanske förutom Sharni Vinson som spelar Tina, också känd från You’re Next som jag har skrivit om tidigare här). Vilket slöseri på talang, för hon har exakt noll att jobba med här.

Och då har vi inte ens pratat om den malplacerade musiken som kommer då och då. Vad gäller specialeffekter är de okej, men hajen känns väldigt plastig.

Bait skulle kunna vara en The Asylum-produktion, men det är det inte. Den beskrivningen är nog den bästa jag kan ge.

Du kan tryggt hoppa över den här skitfilmen utan att missa något. Ta dig hellre tid att se om Jaws. (Okej, att mörda en haj med en boomstick är i och för sig coolt. Men det räddar inte filmen).

Jag vet inte hur många gånger som jag har sett Bad Taste egentligen. När jag växte upp i mina tonår så gick filmen varm. Jag kan den nästan utantill. Och häromnatten så såg jag om den.

Att en film efter så många år fortfarande får mig att vilja se den, att skratta till den, att roas av den – det är näst intill unikt.

Den låga budgeten i Peter Jacksons guldkorn från tiden innan Sagan om Ringen-filmerna gör mig inget. Jackson lyckas skapa ett mästerverk med begränsade pengar och utrustning. Den mänskliga motståndskraften mot de besökande utomjordingarna är en fantastisk bunt av odd-jobs. De otroligt komiska replikerna som kommer titt som tätt tillsammans med all välgjord gore, och självdistansen som finns där från början till slut gör filmen till något som man aldrig tröttnar på. Långfingret som vapen, bazookan, ihopklistrning av tappad hjärnsubstans, maskingevärsljudet från munnen när man har slut på ammunition – ja, de roliga inslagen tar liksom aldrig slut.

Jag älskar Bad Taste. Det borde du göra också.

Jag gillar att plocka upp överraskningar. De böcker som kommer i min väg brukar jag läsa utan att värdera dem innan. På så sätt så kan man upptäcka andra författare, genrer eller vad som helst som man kanske annars skulle missa.

Det här var ett sådant försök. Kan konstatera att tantsnusk inte riktigt är min kopp av te. Det spelar ingen roll att det på boken står  att den är “unik och oförglömlig” (nej det är den inte) eller har “sympatiska karaktärer” (nej de finns inte). Det är näst intill exakt 300 sidor fyllda av dynga som jag inte förstår hur man kan tycka om. Jag har inget emot intimt beskrivna sexscener. Men att ursäkta det med en ramhandling utspelat på 1800-talet där de är på ett skepp och knullar skiten ur varandra – nej, det går helt enkelt inte hem. Ge mig hellre en porrfilm med en Göteborsk ordvits som titel och porr”skådisar” som försöker agera framför kameran. Det har mer verkshöjd än den här smörjan.

Vad är grejen med fransmän och glesa tänder samt krulligt hår? Alla skådespelare i den här “skräckfilmen” av Alain Robak verkar dela dessa attribut.

Story: En tjej som jobbar på en cirkus blir bokstavligt tagen på sängen av en krypande tingest som verkar vara någon uråldrig ondska (men i ärlighetens namn mest ser ut som en sladdrig orm). Hon går omkring med den här varelsen som “vill födas” och pratar med den i sitt huvud. Varelsen vill ha blod, så hon måste mörda för att tillgodose sitt “foster”.

Filmen har viss charm, det franska språket till trots. Och när man mot slutet kanske börjar fundera på om det hela är något hon har inbillat sig, att det handlar om graviditetsdepression och att hon egentligen har blivit våldtagen av sin man och nu bär på ett barn hon inte vill ha – ja, då splittras illusionen helt i en gore-fest utan dess like och all form av substans vad gäller en djupare tolkning försvinner ut med fostervattnet.

Baby Blood är ingen vidare film, mest för att idén är sjukt jävla löjeväckande. Specialeffekterna varierar från dråpliga till skapliga, men till syvene och sist så är det för många omständigheter som gör att jag inte köper illusionen. Varför är det till exempel ingen som misstänker henne? Varför är det ingen som ifrågasätter att hon har blod över hela kroppen?

Nåväl. Ni kan nog skippa den här med gott samvete.

Ungefär såhär smärtsamt var det att se filmen.

Jag har sett fram mot att se den här filmen väldigt länge. Dels för att den har en titel som bådar för kaos, dels för att det är ingen mindre än Amber Heard som spelar huvudrollen. Snyggare kvinna finns (fanns?) inte.

Tyvärr visar det sig ganska snabbt att Heard’s utseende är den enda styrka som finns att hitta i filmen. I princip går det ut på att Mandy Lane är snyggast i hela världen, och alla vill ligga med henne. Av någon anledning går hon med på att hänga ute på en ranch hos en klasskompis och några av “vännerna”, men medan alla försöker komma in under kjolen på henne så verkar det som att det finns någon där ute som vill mörda dem, en efter en.

Det krävs inte mycket hjärna för att inse att det är Mandy Lane’s “bästis” som ligger bakom våldet (och jag upplever det inte som det var syftat att hålla det hemligt för publiken heller). Det som blir tröttsamt är den otroligt ytliga och tråkiga sexismen samt macho-kulturen som känns så sjukt främmande att jag ryser när jag ser och hör hur karaktärerna beter sig. Det finns bara yta här. Ingenting annat. Inte ens den mer sympatiska av karaktärerna visar sig ha något större djup eller komplexitet.

All the Boys Love Mandy Lane blir till sist en ganska tråkig slasher som har turen att ha Amber Heard i huvudrollen. Hade filmen inte haft det, så hade den varit lika värdelös som de kåta tonårskillarnas försök att få fröken Lane på rygg.

En harmlös bibliotekarie ärver sin fars älskade men inte så framgångsrika biosalong. För att rädda familjeföretaget så väcker hon sin inre psykopatiska seriemördare till liv. Och tillsammans med ett par rabiata gore-fans och ett par ännu mer vrickade gestalter så börjar hon göra sina egna kortfilmer, där morden som sker ligger lite för nära verkligheten.

All About Evil är inte läskig, och även om den är klassad Horror så är dess andra klassning – Comedy – ett mycket starkare epitet här.

Joshua Grannell har gjort ett utmärkt jobb med filmen, och medan skådespeleriet och specialeffekterna är på den nivå som kan väntas för en nästan grindhouse-aktig film som det här är, så är berättelsen och själva konceptet så fantastiskt underhållande att jag inte kan låta bli att hänföras. Jag bryr mig aldrig om karaktärerna, och de flesta av dem är dels för absurda för att ta på allvar, dels överspelade så det blir löjligt. Men tar man filmen för vad det är så blir det här löjliga ganska snabbt omvandlat till ren och skär underhållning.

Ta det inte så allvarligt, utan koppla av och låt dig ryckas med istället. Undermåliga dialoger till trots.