May 15

2LDK (2003)

Category: Movie Reviews |

MV5BZDIxN2Q0ZDEtYWRkOS00OTdkLWExNTUtM2QzYmFjYTkyMTZiXkEyXkFqcGdeQXVyMTQxNzMzNDI@._V1_SY1000_CR0,0,701,1000_AL_ Den kryptiska titeln 2LDK står för Living Room, Dining Room och Kitchen. Ett sätt att beskriva lägenheter på i Japan. Här får vi träffa två tjejer som bor ihop, där båda är de sista uttagna kandidaterna för en roll i en film. Som båda vill ha. De börjar smått gå varandra på nerverna och vi får dels höra dialogen dem mellan, men även vad de egentligen tänker. Filmen är relativt kort (70 minuter), men spänningen byggs upp på ett riktigt bra sätt och kulminerar i en het strid våra protagonister emellan.

Filmen är intressant och helt klart sevärd, även om den kanske saknar ett djup eller utveckling av karaktärer. Du kommer åtminstone inte se en mer episk fight mellan två rumskompisar som här.

Something to say? Press here |

May 14

Absentia (2011)

Category: Movie Reviews |

MV5BMjE0MDUyODg1MF5BMl5BanBnXkFtZTcwOTgyMzA2Nw@@._V1_SY1000_SX675_AL_ Jag slits mellan två ståndpunkter i Absentia. Dels lutar jag åt det magiska, atmosfäriskt underbara stämningen som liknar något som Lynch kunde ha gjort. Dels dras jag åt amatör-video-träsket-som-försöker-vara-bättre-än-vad-det-är. Lyckligtvis nog landar Absentia i de flesta scener till den förra kategorin.

En man försvinner spårlöst från sin kvinna. Fler människor verkar försvinna i den här staden också. Plötsligt är han tillbaka, 7 år senare när han ska förklaras död. Och lika snabbt som han kommer tillbaka så försvinner han igen.

Mysteriet, som ramas in av lite syskonkärlek/rivalitet samt kärleksdrama och ångest, blir intressantare och intressantare ju längre filmen pågår. Man vill verkligen få reda på vad som försigår. (Får man det? Kan inte berätta det, du får se själv).

Intresset hålls uppe, och man vågar gå ganska långt i vissa scener vad gäller det grafiska (som jag kan tänka mig hade lite svårt att komma igenom censuren). Hur som helst, själva grejen att man väljer att hålla tittaren på halster och aldrig avslöja för mycket gör att filmen vinner min respekt.

Absentia är en frisk fläkt bland många medelmåttiga rysare – man avviker från “standardreceptet”, och jag kan varmt rekommendera den.

Something to say? Press here |

May 14

Finding Dory (2016)

Category: Movie Reviews |

MV5BNzg4MjM2NDQ4MV5BMl5BanBnXkFtZTgwMzk3MTgyODE@._V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_ Alla älskade Hitta Nemo. Inklusive jag själv. Och när det är dags att kolla på film med Carina så är det svårt att hitta den perfekta filmen. Animerat går dock oftast hem. Efter några missar med mindre bra filmer, så hoppades vi att åtminstone Finding Dory skulle hålla måttet.

Och det gjorde den, men inte så mycket mer än så. Visst är den stundtals rolig, men den saknar den krispighet som fanns i Finding Nemo. Känsloregistret utnyttjas till viss del, men det är comic relief-stunderna med den något mindre snygga Gerard och den smarta bläckfisken Hank som blir topparna att ta med sig härifrån.

Finding Dory är schysst vardagsunderhållning som funkar superbra med barnen (eller med frugan). Det skrattas en del. Det tåras lite. Men tyvärr håller den inte samma höga nivå som tidigare verk från Pixar. Bra röstskådespel och hyfsat manus till trots.

Something to say? Press here |

May 14

All Hallows’ Eve (2013)

Category: Movie Reviews |

MV5BODYxNjgzOTkxMF5BMl5BanBnXkFtZTgwMTcyNTUzMDE@._V1_SY1000_CR0,0,709,1000_AL_ Clowner är för jävla läskiga. Ända sedan Stephen King’s Det så har jag haft en stor aversion mot dem. De är opålitliga och skrämmer skiten ur en.

Regissören Damien Leone har gjort en V/H/S som faktiskt håller måttet. Vi får träffa en barnvakt som vaktar två barn på Halloween. Ena ungen har fått ett VHS-band i sin godispåse, som visar sig vara ett par skräckfilmer (där samma läskiga clown återkommer). (Faktum är att filmerna är några av Leone’s tidigare filmer; The 9th Circle och Terrifier).

Snart nog så börjar ett skrämmande mönster synas, och sömmarna mellan vad som är verkligt och vad som är fiktion suddas effektivt ut.

All Hallows’ Eve lyckas med konststycket att hålla intresset och skräcken uppe. Säga vad man vill om de ingående kortfilmerna, men den där förbannade jävla clownen är bara för vidrig. Till och med ända genom end credits så är filmen skräckinjagande. Yes, det blir lite over-the-top stundtals, och grindhouse-looken tas lite för långt i det sista segmentet. Men vad gör det? När helheten är så uppfriskande och skräckinjagande så bryr jag mig inte ett dugg om det.

Det är såhär skräckfilmer ska vara. Ge mig mer. Och missa inte det här guldkornet.

Something to say? Press here |

May 13

Zoo (2005)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTY0NTg1MDMwNV5BMl5BanBnXkFtZTcwNDQ2OTQ1MQ@@._V1_ Alltså, japaner kan sin skit. Zoo är fem stycken separata historier som alla är filmatiseringar av det som Otsuichi en gång i tiden har skrivit. 4 stycken “vanliga” kortfilmer, och en animerad. Temat är… ja, delvis skräck/rysare men det är så mycket mer än så. Berättelserna är oförutsägbara, surrealistiska (till viss del) och i slutändan väldigt smart berättade. Den stillsamma stilen  gör att man får tid att analysera och fundera medan man tittar, och man ser och känner vad som finns där men som inte sägs rätt ut.

Det uppskattar jag.

Gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut i de här berättelserna, och dialogen är sparsam. Med dessa två knep så kommer man långt. Berättelsen So Far är nog min favorit, och – hör och häpna – den minst blodiga av dem alla.

Zoo råkade jag snubbla på när jag browsade igenom ett stort blandat arkiv av mer eller mindre välkända skräckfilmer. 90% av dessa (som ni har sett på bloggen) har varit skräp eller näst-intill-skräp. Men så hittar man det här guldkornet, vilket gör det värt att ha tragglat igenom så mycket värdelös dynga dessförinnan.  Jag hade aldrig upptäckt den annars

För Zoo är verkligen bra. Det är ett guldkorn som du inte får missa.

Something to say? Press here |

May 13

100 Feet (2008)

Category: Movie Reviews |

MV5BYTAwMjQ3MTEtMWRkMi00OGI4LWIyNmYtNGIyZWI4YTQ3MmY4XkEyXkFqcGdeQXVyNDQwMTQ5ODk@._V1_SY1000_CR0,0,666,1000_AL_ 100 Feet är avståndet som vår protagonist får röra sig med sin fotboja från den centrala enhet (som ser ut som en subwoofer med en saftblandare på) i sin husarrest. Hon är i husarrest efter att ha mördat sin man. Tydligen i självförsvar, men ändå.

Hur som helst så verkar mannen inte riktigt fatta att han är död, så han hemsöker hemmet – och en wife beater i verkliga livet är inte snällare när han är ett spöke, kan jag lova…

100 Feet är schizofren. Den är ena stunden en ganska spännande spökhistoria, för att sedan växla tempo och bli en gorefest, och därefter avsluta med att bli en actionspäckad historia där överdrifter är vardagsmat. Det gör mig inte så mycket, förutom möjligtvis den senare aspekten mot slutet där det helt enkelt blir lite för mycket.

Det är fräscht med en kvinnlig huvudrollsinnehavare som har lite jävlar anamma i sig och inte låter sig kuvas av spöket. Det är mindre upphetsande att det finns så många logiska missar att man undrar hur de tänkte i manuset (varför gör hon sig inte av med ringen från början? Varför går hon inte i omgångar och gör sig av med kläderna i källaren? Ni förstår när ni ser filmen).

Filmen är dock bättre än vad jag hade vågat hoppats på, och den gör mycket rätt – men inte allt.

Something to say? Press here |

May 12

Phobia (2013)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTY4ODU1MzE3N15BMl5BanBnXkFtZTgwNzk5ODYxMDE@._V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_Vilket jävla skit.  För det första, om du planerar att låta en stor del av filmen utspela sig i Frankrike, så borde du bemöda dig om att hitta skådespelare som faktiskt kan prata lite franska eller åtminstone inte låta som 12-åringar som läser innantill med något påhittad konstig accent.

För det andra, dramaturgin som visas här är lika avancerad som de uppsatser som skolbarn i 6:e klass skriver på svenskalektionerna.

Storyn i korthet: Året är 1885. En kvinnlig doktor vill hjälpa en grupp människor att bota deras fobier genom gruppterapi, men det blir istället en mystisk mordgåta där vampyrer m.m. är inblandade. Det är lite Sherlock Holmes möter Bram Stoker möter amatörteatern.

Inget av Phobia är bra. Skådespelarna kan inte agera för skit, dialogen är horribel och manuset är inte ens värdigt en skvallerblaska. Visst tjusas det med vackra kostymer, som tyvärr tyngs ned av kanske världens fulaste fejk-skägg på Sigmund Freud, och som tidigare nämnts så förstörs mycket av de falska accenterna.

Slutet ska vi inte ens tala om. När man blir skriven på näsan mer än när en daltande förälder ska förklara på miljoner olika sätt för sitt barn om hur saker och ting i världen fungerar. Det är tröttsamt. Det är förnedrande. Det är skit.

Phobia – undvik!

Something to say? Press here |

May 9

Jimmy Tupper vs. the Goatman of Bowie (2010)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTgyMDEyNDQ3MV5BMl5BanBnXkFtZTcwMzE4MTc1NQ@@._V1_ Alltså, filmplanschen verkar ju lovande. Men Jimmy Tupper vs. the Goatman of Bowie (som jag trodde skulle vara mer komedi än skräck) levererar inte riktigt efter förväntan. Vår protagonist Jimmy däckar på en fest, och hans kompisar tycker det vore roligt att dumpa honom i skogen. Jimmy uppskattar såklart inte tilltaget och påstår att något drog honom i benet när han vaknade upp. Så han beger sig ut i skogen för att bevisa att denna “Goatman” som han påstår sig ha sett verkligen finns.

Det blir en blandning av en mockumentary som i slutet går över till “klassisk” film. Filmen har för långa transportsträckor och segment som inte tillför något alls. Ingen spänning byggs upp, det är inte läskigt, och det är heller inte roligt. Att den handhållna kameran mest får mig att må illa istället för att skänka autencitet till det man ser är ju heller ingen höjdare.

Själva klimaxen när man faktiskt får se vad det är som dragit honom i benet och hela upplösningen är inte heller särskilt sexig. Man skulle kunna ha gjort det där mycket, mycket bättre. En uppföljare utlovas i slutet, men jag kommer undvika att se den.

Tyvärr så är det här verket av Andrew Bowser inget att ha. Snyggt filmomslag till trots.

Something to say? Press here |

May 8

In the Market (2009)

Category: Movie Reviews |

MV5BMjMxNzE0OTA4Nl5BMl5BanBnXkFtZTgwMjg2MTc4MTE@._V1_ Tyvärr är In the Market inget italienskt mästerverk. Inte ens när det är signerat av ett så coolt namn som Lorenzo Lombardi. Tre vänner (en kille, två tjejer) på semester råkar ut för ett rån av en bensinstation när de är där och tankar sin bil.

De får den briljanta idén att åka till en stormarknad som det skyltats om och låsa in sig på toaletten där så att de kan härja fritt på natten och äta och njuta av allt som finns där inne. Tydligen är målet med semestern en konsert, och efter rånet har de inga pengar så de improviserar.

Oturligt nog för dem så visar det sig att en psykotisk slaktare äger “The Market”, och han bestämmer sig för att göra ett besök när de tre gästerna är där.

Självklart blir de alla slaktade och sedan sålda till gästerna som besöker stället. Jaja, spoiler, men du kommer tacka mig för att jag sammanfattat filmen på 30 sekunder åt dig. För det finns många problem här.

Nummer ett är musiken. Lombardi har fått för sig att film gör sig bra om man spränger in så jävla mycket musik det bara går i alla möjliga situationer. Det är helt sjukt mycket musik, och väldigt opassande sådan också. Vet inte om det är någon form av “artistiskt uttryck” som går mig över huvudet, eller om det bara är så att han har betalat royalties för låtarna och kände sig tvingad att använda dem. Och jag fattade aldrig riktigt var de var någonstans. USA? Italien? Det är så många saker som går emot varandra att den geografiska platsen är en enda stor (omöjligt!) dualitet. Vilket jag omöjligt kan tänka mig var meningen.

Sedan har vi en ganska central del – skådespelarna. Det är en hög med skit allt de gör, från början till slut. Det finns inget äkta, ingen inlevelse och även de mest “normala” konversationerna känns som om de läser innantill. Att de sedan slaktar en känd creepypasta och återberättar den på ett sätt som tar bort all skrämseleffekt behöver vi kanske inte ens nämna. Ooops, vi gjorde visst det.

Några saker hamnar dock på plussidan. Vår vän “The Butcher” växlar mellan att överspela och göra massa konstigt skit med sina ögon (så onödigt – vi förstår även utan den lilla detaljen att det är fel i huvudet på honom) till att på riktigt gestalta en psykopat på ett ruskigt bra sätt. Det finns potential här, men den går överstyr ibland. Sedan har vi visualiseringen av det öde som drabbade våra semestervänner. Det är ganska rått och det är effektfullt. Inte nog med att de nämner Eli Roth och Hostel i filmen, det hela känns som Hostel iscensatt med en annan ramhistoria.

Tyvärr kan jag inte rekommendera In the Market, men om du ändå vill se den så råder jag dig att snabbspola förbi den första halvan av filmen (som är klippt värdelös), och försök avnjuta den andra halvan. Den är väl ändå okej.

Something to say? Press here |

May 8

Dead Souls (2012)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTkwMDc0OTk0OF5BMl5BanBnXkFtZTcwNDUzODI5Nw@@._V1_SY1000_CR0,0,772,1000_AL_ Dead Souls – Något som börjar som en ganska tarvlig skräckfilm visar sig sedan en bit in prestera något bättre än vad inledningen lyckades göra dig besviken, men slutar upp i en film som hamnar under genomsnittet. Det är kul att se Bill Moseley spela en roll i den här rullen som är baserad på en novell av Michael Laimo (inte läst), och den börjar som en “klassisk” haunted house-story:

Vår vän  Johnny Petrie får reda på att han egentligen är adopterad från en bondgård i Maine, USA. Detta genom att han ärver förut nämnda bondgård. Han åker dit för att lära sig mer om sitt förflutna, men det verkar finnas mer än en hund begravd när det kommer till gården och hans tidigare familj. Mystiken tätnar när filmen fortsätter, och mycket hålls i liv tack vare den rappkäftiga karaktären Emma som har hoggat en plats på gården medan den har varit övergiven.

Hur man sedan väljer att berätta och visa vad som händer lämnar lite att önska. Medan det finns bra exempel på kvalitetsskräckfilmer som går åt spöken-från-gamla-tider-som-hemsöker-ett-hus, så tycker jag inte att man riktigt lyckas här. Det blir stundtals skrämmande, men filmen har ändå ett skimmer av B-produktion över sig. Det går inte att bortse ifrån. Det blir bättre ju längre filmen går, men det är inget som jag kommer att se om.

Something to say? Press here |

Apr 29

Crawlspace (2012)

Category: Movie Reviews |

MV5BNzg5MzU2Njg2MF5BMl5BanBnXkFtZTcwMDYzMTE1OA@@._V1_SY1000_CR0,0,793,1000_AL_ Crawlspace börjar ganska abrupt utan att man får någon “mjukstart” in i filmen. Det är bra. För då tvingas man vara uppmärksam för att förstå vad som händer.

Snart nog ser vi elitsoldater som verkar skickas in i en underjordsfastighet i Australien, där något hemligt militärt projekt har varit igång och… ptja, som vanligt gått åt skogen. Snart nog träffar de på en kvinna som gruppledaren tycker verkar bekant… Det kommer dock visa sig att många faror väntas där nere, och går det verkligen att lita på den här kvinnan?

Det blir ett par scener som är lite för mycket over-the-top med panik och vredesutbrott (som de givetvis formulerar i dialog/monolog precis på samma sätt som alla andra miljoner filmer har gjort dessförinnan. Det blir tröttsamt).

Crawlspace är ingen imponerande film, men den försöker och den lyckas till viss del. Men det går inte att komma ifrån att hela upplevelsen känns som något som lika gärna kunde ha visats på The Sci-Fi channel. Och alla vet vi hur kvaliteten på filmerna och serierna på den kanalen är. Till och med filmens tre olika taglines är tröttsamt karbonpapperkopierade från en annan känd film på ungefär samma tema:

  • In this space everyone can hear you scream
  • On the 8th day man remade Eve
  • In the darkness, a new alien has evolved

Det blir ingen rekommendation från mig, men jag har sett sämre filmer…

MV5BMTc4ODkzOTQzN15BMl5BanBnXkFtZTcwMzEzMTE1OA@@._V1_

Something to say? Press here |

Apr 29

The Cloth (2013)

MV5BODQwMzEyOTE0M15BMl5BanBnXkFtZTcwNjM5MTYzNw@@._V1_ Ouf, jag vet inte ens var jag ska börja. Det finns så mycket illa att prata om den här filmen att det skulle kunna fylla upp en hel roman.

Jag vet inte vad regissören Justin Price försökte åstadkomma här riktigt. Hela filmen känns som ett försök till grindhouse, och att ha med Eric Roberts och Danny Trejo (i små roller, men ändå) spär på hela grindhouse-grejen.

Men medan Robert Rodriguez och Tarantino kan hantera det och göra mästerverk, så har inte Price förmågan eller möjligtvis budgeten att åstadkomma något i samma klass.

Jag gillar idén med filmen. En ond kraft från helvetet härjar på jorden, och då måste kyrkans S.W.A.T-team komma in och göra processen kort med den här pajasen. Massa “heliga vapen” och ett försök till religiös action medelst heligt vatten, krucifix m.m. i kombo med granater, automatvapen etc. Idén är med andra ord kickass (och väldigt likt Priest?), men det gör sig helt enkelt inte i utförandet här. Specialeffekterna lämnar mycket att önska, och likaså skådespelarinsatser och dialog. Det är en enda stor face palm där ambitionen och idén visserligen är okej, men när slutresultatet blir såhär… ja, då är det bättre att helt enkelt se något annat.

Undvik The Cloth. Inte ens Danny Trejo kunde göra den värd att se.

MV5BMTg5NjIzMjU4N15BMl5BanBnXkFtZTcwNzM4MTY2OQ@@._V1_SX1777_CR0,0,1777,750_AL_

MV5BMTcwODYxMjA2M15BMl5BanBnXkFtZTcwMDE5MTY2OQ@@._V1_SX1777_CR0,0,1777,747_AL_

Something to say? Press here |

Apr 28

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTg2MzI1MTg3OF5BMl5BanBnXkFtZTgwNTU3NDA2MTI@._V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_ Let’s cut to the chase. Jag debatterade länge med mig själv om jag skulle ge den här filmen 8 eller 9 poäng av 10. Men i slutändan blev det till och med full pott, 10/10. Guardians of the Galaxy Vol. 2 gör allting rätt. Det var länge sedan jag skrattade så mycket och så hjärtligt och innerligt (Deadpool), och medan jag tyckte att den första filmen var en helvetes bra film, så överträffar den här uppföljaren den första med råge.

Storyn kan du läsa om på IMDB eller någon annanstans, låt mig få hålla mig till det väsentliga. Karaktärerna. Det är en sådan bombastisk blandning av personligheter att varje situation blir mer eller mindre komisk, men har även ett allvar i sig som anspelar på andra känsloregister som sorg och rädsla, utan att det blir ostigt eller förutsägbart. Actionscenerna är fenomenalt bra gjorda, och filmen tappar aldrig den där fantastiska glimten i ögat. Självdistans är bara förnamnet (och de lyckas utan att göra det tjatigt heller). Favoriten är nog den mest osmidiga personen i hela universum – Drax. Interaktion mellan honom och någon av de andra i gänget slutar nästan alltid i gapskratt. Chris Pratt är också helt fantastisk som Star-Lord, och den sarkastiska (och stundtals allvarliga) attityden känns klockren.

Filmen är hela 2 timmar och 18 minuter lång, men för mig skulle den gärna kunna få ha pågått länge till. DET är ett bra betyg, för jag brukar gnälla när filmer närmar sig endast 2 timmar. Missa för Guds skull inte end-credits-scenerna. Det är hela 5 stycken som hjälper till att bygga upp förväntningar på kommande Marvel-filmer i en nära framtid. Det visuella är helt fenomenalt, och rättfärdigar verkligen ett besök på bio. Det går heller inte att bortse från ett grymt soundtrack och (för en gångs skull) vettiga 3D-effekter som faktiskt förhöjer filmupplevelsen.

Missa för i helvete inte det här. Det är en bland de bästa filmupplevelserna någonsin. Tack James Gunn & crew. Tack för en fantastisk film.

I am Groot.

MV5BZDQwNDdlMjktNTY0Mi00YWRlLTkzYWQtOTdmYTRlMjE4NGI5L2ltYWdlXkEyXkFqcGdeQXVyNjczOTE0MzM@._V1_

MV5BYmE2YmU3ZGYtZWZhZC00NzZiLWI5OTktMTA1ZmI3YzgwNzY5L2ltYWdlXkEyXkFqcGdeQXVyNjUwNzk3NDc@._V1_

MV5BODg4OTJhNTEtNGY0Ni00Mjg1LThlZmMtZjg5OGUxMWEzNzg0XkEyXkFqcGdeQXVyNDYzODU1ODM@._V1_

Something to say? Press here |

Apr 27

The Bell Witch Haunting (2013)

Category: Movie Reviews |

MV5BMjE3MTE1NjI1N15BMl5BanBnXkFtZTgwNjEzNjg4MDE@._V1_SY1000_CR0,0,699,1000_AL_ Här har vi någon som har detaljstuderat Paranormal Activity och gjort något som är otroligt likt. Jag undrar faktiskt om det till och med är samma hus som de spelat in den här filmen i som de spelade in (någon av) de första PA-filmerna.

Hur som helst. Familj flyttar in till hus. Yngsta killen får en kamera i present, och är en douchebag mot sin storesyrra. Konstiga grejer börjar hända i huset, och snart är alla utsatta för fara.

Detta tillsammans med filmklipp från polisen bildar en sammansatt mockumentary-skräck som är… ptjaa.. vad ska man säga? Ganska standard. Filmen artar sig mot slutet, och det märks att man – som sagt – sneglat väldigt mycket på Paranormal Activity och snott nästan allt därifrån. Jag undrar också hur unga föräldrarna i filmen var när de fick sina barn. Barnen känns jämnåriga med föräldrarna, så jag undrar hur casting-processen gick till för filmen egentligen.

Med detta sagt så är The Bell Witch Haunting en blandning av både skräckinjagande scener och banala, sett-det-hundra-gånger-förut-fast-bra-scener. Den landar i mellanmjölkslandet där den inte behöver skämmas, men inte heller kammar hem några priser.

Something to say? Press here |

Apr 27

Nora Roberts – Nyckeln till ljuset (2005)

Category: Book Reviews |

4M4zoN67YSNOy1Pe7TkC9g Nyckeln till ljuset är första delen i en trilogi av böcker (Nyckeln till…) skriven av Nora Roberts. Det är första boken som hon har skrivit som jag läser, och jag blir ganska omgående både fascinerad och irriterad. Fascinerad över den rapphet i dialog och formuleringar som hon lyckas förmedla, och irriterad över layouten i texten som är alldeles för kompakt och gör det tröttsamt att läsa.

Handlingen: Tre precis arbetslösa damer blir kallade till ett mystiskt hus och sätts på uppdrag att hitta tre stycken nycklar, som verkar vara mytologiska (uppdragsgivarna likaså).  Det blir mest en hel del kärleksdravel men även lite övernaturlig mystik också som krydda, vilket känns uppfriskande men ingalunda läskigt eller särskilt spännande.

Roberts målar upp karaktärer som får chans att utvecklas genom romanens gång, och medan jag å ena sidan kan tycka att vissa passager känns väldigt banala (och ärligt talat onödiga), så finns det ändå ett mysterium i botten som pockar på intresset att läsa vidare. När det tangerar fantasyhållet dock så svalnar intresset något, men då har man kommit så pass långt så det är lika bra att kötta igenom till slutet.

För att få ut mesta möjliga bör man väl läsa de andra två böckerna i trilogin. Jag är tveksam till att det kommer att hända.

ISBN: 91-0-010730-1

Something to say? Press here |

Apr 24

Sidney Sheldon – Lucias Flykt (1988)

Category: Book Reviews |

4499244_1 Sidney Sheldon känner väl i princip hela världen till. Men jag har aldrig läst något som han har skrivit. Förrän nu.

Lucias Flykt (originaltitel: The Sands of Time) är en actionnovell som utspelar sig under 70-talet i Spanien, där ETA förde sin kamp mot den Spanska regeringen. Lucia, vår protagonist av flera, är en nunna som bor i ett kloster som kommer in korselden i konflikten mellan ETA och regeringen. Lucia och 3 av hennes nunne-kompisar tvingas fly, och hamnar i fel (rätt?) sällskap. Under bokens gång får vi lära oss lite mer om karaktärerna och varifrån de kommer, samtidigt som handlingen fortskrider i bästa actionfilmsmanér.

Det här är heller inte riktigt min typ av bok, och Sheldon skriver visserligen bra, men det är väldigt ytligt. Det är inte svårt att förutse vad som kommer hända, och bakgrundsberättelserna som ska bygga upp karaktärerna känns tunna; de blir alla väldigt endimensionella. En del saker känns dessutom som nödlösningar för att få ett skifte i tempo (som inblandningen av Scott Industries – var det ens ett nödvändigt element för att driva storyn vidare?)

Man har gjort film av det här också, men den har ingen bra rating – 5,8 i skrivande stund (av 10). Det är ungefär någonstans där jag skulle vilja klassificera in den här boken också.

Something to say? Press here |

Apr 23

The Vatican Exorcisms (2013)

Category: Movie Reviews |

MV5BMjM0MDE1NDkzNV5BMl5BanBnXkFtZTgwMDU1MzAxMzE@._V1_ “The Vatican Exorcisms was shot by Joe Marino, an American film-maker who went to Italy to shed light on the phenomenon of exorcisms. Accompanied by Padre Luigi, a true exorcist, Joe travels to the south of Italy, a place where the sacred and profane have always lived together, where Christian rituals are inextricably linked to the pagan ones.”

Jag tror att man i den här mockumentaryn lyckats med konststycket att få med alla klichéer när det gäller exorcistfilmer, både vad gäller händelser och dialog. Att Joe Marino och hans sällskap pratar bruten engelska (och även skriver på bruten engelska i de alldeles för många textstycken som sticks emellan de riktiga scenerna) gör inte saken bättre. Hade filmen varit bättre om den var all-out Italian? Kanske.

Men som det blev så är det bara ett blekt hopkok av exorcistkonceptet från flera andra filmer där det aldrig blir läskigt eller obehagligt. Eller okej. Den gamla nunnan och mannen utan leder i kroppen mot slutet var väl lite ballt. Men som med allt annat i den här filmen så blir det för mycket och obehaget växer till endast irritation. Man lyckas faktiskt inte med något alls. Att man ett oändligt antal gånger behöver påpeka att det är “real scenes” gör det inte bättre, det förtar istället illusionen. Det är som när en försäljare kränger sin produkt.

The Vatican Exorcisms kan med lätthet skippas. Den lever inte ens upp till filmomslaget.

Something to say? Press here |

Apr 22

After Effect (2013)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTYzNTUwNTQxNl5BMl5BanBnXkFtZTgwODY2ODczMDE@._V1_SY1000_CR0,0,744,1000_AL_ David, David, David… Vad är det du håller på med i After Effect (eller The Removed som den också heter) egentligen? Närbilder som är malplacerade, kameraövergångar och vinklar som liknar de man filmar när man precis köpt en ny kamera och vill experimentera med dess kapacitet. Storyn i filmen handlar visserligen om ett experiment (studenter signar upp sig på att bli försökskaniner. De blir zombies och mördar varandra istället).

Men det betyder inte att även cinematografin behöver vara experimentell. Det blir tyvärr inte bra. Inte bara av anledningen ovan, utan av den tunna storyn och det utebliva karaktärsbyggandet. Att Daniel Baldwin – den minst kända av Baldwin-bröderna – är med borde ha varit varningssignal nog för att undvika filmen. Jag gav den en chans ändå. Tyvärr var det ingen hit. Dåligt sminkat, ingen känsla för hur man bygger upp något, och… ja, jag kanske ska sluta där. Det är dyra kameror de har använt. Det syns. Men där slutar också det positiva.

Tyvärr, After Effect är skräp inlindat i en fin förpackning.

Something to say? Press here |

Apr 22

Mosquito (1995)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTIyNjgxNjYxNV5BMl5BanBnXkFtZTcwNzEyNDEyMQ@@._V1_UY268_CR6,0,182,268_AL_Mosquito. Wow. Alltså Attack of the Killer Tomatoes är hundra gånger bättre än den här skiten. Synopsis: Ett rymdskepp kraschar på jorden, i ett träsk. Där finns myggor. Myggor suger blod (eller nåt) från döda utomjordingar. Myggorna blir superstora och terroriserar lokalbefolkningen (som mest är ett läger och lite skogsvakter).

Det enda som var någorlunda roligt var väl att Gunnar Hansen har en roll här (Leatherface i Texas Chainsaw Massacre, originalet). Och mot slutet hittar han en motorsåg och säger “I feel one of these can come in handy. And I haven’t used one in 20 years. Feels good”. Homage. Roligt.

Tittar vi till filmen i övrigt så är effekterna hemska, förutom dödsscenerna och när myggorna faktiskt fightas med människorna. Dockorna som använts är hyfsat bra gjorda. Men när de ska flyga… ja, det lämnar mycket att önska. Skådespelarinsatsen (om man nu kan kalla den det) är bland det värsta jag har sett, och man får nästan ont i magen när man hör dem prata. Man önskar att de här ultramyggorna skulle göra processen kort med både protagonister, antagonister och alla andra sorts -nister.

Undvik den här kalkonen. Myggor är jobbiga som de är när de kommer naturligt. Ett par stora bjässar som önskar livet ur folk som inte vet hur man lever sig in i en karaktär tillför inte så mycket.

Something to say? Press here |

Apr 18

U.F.O. Abduction (1989)

Category: Movie Reviews |

MV5BNzEzNzBhMzctODFhNy00Nzg4LTgzYjItYzQ2ZTRiYTMzMzg5XkEyXkFqcGdeQXVyMTIxMDUyOTI@._V1_ U.F.O Abduction är en film med sin egen legend. Det är en lågbudgetrulle där man med en VHS-kamera har spelat in en liten flickas födelsedag med den närmsta familjen. Det visar sig dock att utomjordingar är i närheten, och med det följer paniken inom familjen och en rädsla för att föras bort av dem. Läser man på om filmen så ser man att det finns mycket skrock här, som att det skulle vara en riktig händelse och att mycket material har klippts bort “för att aldrig nå allmänheten”.

Sådant sätter en liten extra krydda på allt. Och när man ser skådespelarna föra dialog med varandra är det som det naturligaste i hela världen. Det känns verkligen som en äkta heminspelad video. Däremot bryts illusionen helt när man ser “utomjordingarna” som helt uppenbart är barnskådespelare i billiga plastdräkter, dräkter som inte ens skulle få säljas på Buttericks.

I slutänden blir det lite väl mycket skrikande och gapande och lite för lite utomjordisk action, men sättet som de lyckats fånga händelserna på här känns trovärdiga i stort, vilket är en stor anledning till mitt ändå positiva omdöme. Skrämmande är nog inte ett adjektiv som passar in här dock.

Se den gärna, men ta den för vad den är.

Something to say? Press here |

Apr 17

Jenny Jägerfeld – Hål i huvudet

Category: Book Reviews |

halihuvudet Jenny Jägerfeld är uppvuxen i Skärblacka, så en nästan lokal författare är ju kul att spana in. Det är en slump att boken hamnade i mina händer (vilket nästan är det bästa sättet – gillar överraskningar, trots att man ibland blir besviken). Hål i huvudet handlar kort och gott om ett uppbrott mellan Minou (vår protagonist) och hennes pojkvän Isak. Hon blir dumpad. Och faller ihop mer eller mindre, så hon beger sig till Spanien för att rensa tankarna.

Vi får följa hennes mentala sorgeprocess och de olika eskapader hon utsätter sig för, för att hantera “sorgen”. Jenny har en författarstil som jag först irriterar mig på (otroligt korta meningar, allusioner och syftningar som inte alltid är tydliga, nästan lite pseudointellektuella). Men ju mer jag läser desto mer gillar jag dem och ser finessen. Hon växlar också mellan att beskriva tankar till att lägga ut en dialog eller kanske till och med innehållet i ett brev eller vad som sägs på ett kasettband.

Återigen, dessa typer av böcker är kanske inte mitt främsta val, men för att vara ett relationsdrama är det väldigt lätt att relatera till, och det håller sig på en nivå som känns mer mänsklig än sliskig. Tummen upp.

ISBN: 9789186634094

Something to say? Press here |

Apr 15

Trilogy of Terror II (1996)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTgxNDU3MTQ0OF5BMl5BanBnXkFtZTcwOTUwMjAyMQ@@._V1_ Och så gav sig Dan Curtis på sig ett försök att göra en uppföljare till den första Trilogy of Terror, sådär en 21 år senare.

Hur gick det?

Inte så vidare bra, va? Nej, för dessa tre historier är bara en stor hög av dynga. Åtminstone de första två, Graveyard Rats och Bobby. Det är lamt, intetsägande, förutsägbart och saknar alla former av kvaliteter man kan förvänta sig. Inte ens specialeffekter har något att komma med här. Det märks verkligen att det är en “TV Movie”. Den sista storyn, som åtminstone knyter an lite till den första filmen, är väl helt okej. Den bjuder på mörk humor i samband med allusioner till originalberättelsen, men tyvärr är den drabbad av dåligt skådespel, taffliga karaktärer, för snabba kameraväxlingar som skapar åksjuka och… ja, listan kan göras lång, men det kanske räcker med att säga att ni inte behöver besudla er med att se den här skiten.

Curtis, du skulle ha slutat på topp. Varför gjorde du Trilogy of Terror II? Varför? VARFÖR? VARFÖÖÖÖÖÖÖR?

Something to say? Press here |

Apr 15

Trilogy of Terror (1975)

Category: Movie Reviews |

MV5BZjc0YzJjNmQtYzJmNy00YjU0LWFkNmUtMTVlNTU4ZTdiYTVkXkEyXkFqcGdeQXVyMTQxNzMzNDI@._V1_ Här får vi se tre stycken något bisarra skräckhistorier berättas (skrivna av Richard Matheson), där Karen Black spelar huvudrollerna i alla segmenten (som är frikopplade från varandra).

Det är Karen Black som också står för den stora behållningen. Hon gör en väldigt bra insats för att vara den här typen av film och som dessutom gjordes i mitte på 70-talet. Jag gillar att Trilogy of Terror innehåller flera (små) berättelser. Det är nästan som att se ännu en Creepshow-film. Undrar om jag faktiskt inte tycker att vissa segment här är bättre än ett par från Creepshow.

Trilogy of Terror är inte skrämmande, det är inget som ger dig mardrömmar (well, möjligtvis det sista segmentet – men den har en ganska stor skvätt av svart humor inbakat i sig) – men det är bra underhållning.

Dan Curtis tog det här till skärmen på ett bra sätt, och Matheson’s författarskap är kanske inte riktigt King-klass, men det håller en hög nivå.

Rekommenderas.

Something to say? Press here |

Apr 10

Strawberry Estates (2001)

Category: Movie Reviews |

MV5BMjE3NDU1OTk5Nl5BMl5BanBnXkFtZTcwOTA1OTUyMQ@@._V1_ Alltså lägg ner. För det första så är Strawberry Estates ett riktigt uselt namn på ett ställe som ska vara ett “insane asylum” som våra protagonister ska “undersöka paranormala fenomen” på. Lägg därtill ett uruselt skådespeleri (var hittade de egentligen Bob Fullenbaum? Inte konstigt att han bara gjort den här filmen och inget mer) och ett narrativ som hade passat bättre som ett inlägg på Reddit’s NoSleep-forum så har du en skitdålig film som varken skrämmer eller underhåller.

Det finns inget positivt att säga om den här filmen. Den känns som en död fisk som man har haft oturen att få i sitt knä. Man vill bara duscha bort den dåliga stanken och tvätta sig ren. Det är 1h och 40 minuter av ren terror – och då inte på det bra sättet, utan terror i den mening att man mår dåligt av så dålig filmen är.

Här finns ingenting att hämta. Strawberry Estates borde aldrig ha gjorts. Mockumentaries tror nog många är enkla att göra. Men det är de inte. Det krävs mycket. Ron Bonk med crew hade inget av det.

Glöm den här filmen och gå vidare till något annat.

Something to say? Press here |

Apr 10

Sint (2010)

Category: Movie Reviews |

MV5BMjA5ODgyMjA5NF5BMl5BanBnXkFtZTcwNjY3Mzk5Mw@@._V1_SY1000_CR0,0,702,1000_AL_ Också känd som “Saint“. Holländsk skräckfilm som levererar över förväntan. Vi får väldigt schysst gjorda dödsscener när den “snälla” S:t Nicholaus terroriserar gatorna i Amsterdam med hjälp av sina Svarte Petters, och fångar (eller mördar) barn. Här har man tagit en Holländsk ikon och högtid (den firas den 5:e december om jag minns rätt), och gjort detta “helgon” till en hästridande blodtörstig zombie som kommer tillbaka till den Nederländska huvudstaden med jämna mellanrum och ställer till problem.

Filmen är full av humor blandat med riktigt blodiga scener. Det är synd att säga att det blir läskigt, och en del av effekterna må hända känns lite Sci-Fi-channel-aktiga, men det är underhållande. Jag har inte sett mycket Nederländskt i mitt liv, men Sint imponerar stort och vem vet – det kanske döljer sig fler guldkorn från landet med tulpaner?

Missa inte Sint. Kan vara bland det mest uppfriskande jag sett på ett tag.

Tack Dick Maas.

Something to say? Press here |

Apr 10

The Tapes (2011)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTM0OTg5NzU3OV5BMl5BanBnXkFtZTcwNjc4OTM0Nw@@._V1_SY1000_CR0,0,698,1000_AL_ Oh my god. Det börjar ganska lovande som en brittisk skräck-mockumentary där ett par ungdomar inte vet sitt eget bästa, ger sig ut på en liten tur i en liten stad (tydligen systerstad till Mölndal?) och tar med sig lite filmkameror och grejer “för att bli kända, göra pengar etc”. Jag förstår inte resonemanget riktigt, men sen å andra sidan är det klippt jävla omöjligt att förstå den cockney de talar utan att ha någon text.

Jag hade ingen text.

Men. Hursomhelst, snart nog får de nys om ett beryktat swinger-ställe, som visar sig vara hemvist för en satanistisk sekt istället. Vilken överraskning. Sedan blir det massa skrik och tjafs och till slut så dör alla, off camera såklart. (Du kan vara glad för den här spoilern).

De taffliga förtexterna där titeln introduceras eller det konstaterande att “polisen inte har några spår efter gärningsmännen” är så mycket bullshit att jag har svårt att tro det, trots att jag vet att det är en film och den har en väldigt liten budget. De har ju för fan gärningsmännen (kvinnorna?) på film, med ansikten och allt. Och i den lilla byn de vistades i så kan det inte vara svårt att identifiera dem.

Hur som helst, The Tapes lovar stort men håller tunt. Den där clownmasken och övriga djurmasker som användes hårt i marknadsföringen av filmen tillför ingenting till filmen, och man lämnas med ett mörkt, skakigt och oförståeligt “äventyr” där man skulle ha behövt en tolk till hjälp för att förstå vad som sägs.

The Tapes var inget vidare.

Something to say? Press here |

Apr 2

The Boneyard (1991)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTkzNjYxOTcxMF5BMl5BanBnXkFtZTcwMTU2NDgxMQ@@._V1_ The Boneyard – Ett par ungar som har blivit mördade kommer till liv som zombies (or something) på bårhuset. Detta gestaltas i filmen där man har överanvänt dramatisk musik till en nivå som inte ens Star Wars skulle kunna toppa. Och lägg till på det världens plattaste dialog (där de egentligen inte säger någonting, utan bara yttrar plattityder från början till slut. Vad är det egentligen Dana säger när hon anförtror sig till Gordon och ska berätta om varför hon försökte ta sitt liv?) utarbetat av ett skådespel som lämnar hur mycket som helst att önska.

Som plusmney har vi det fånigaste vapnet ever som hittas i “bevisrummet”. Toppa med en relativt snygg design på monstren men som manövreras som om de vore del av en skolpjäs. Till och med Mupparna har bättre och mer trovärdiga rörelsemönster än de här “monstrena”. Oh, glömde jag säga att den svarta killen är den första som dör?

The Boneyard hittar du bland bottenskrapet bland B-filmer, här finns inget över huvud taget att hämta förutom gapskratt över uselt genomförande och facepalms för tafflighet. Inte ens idén till manuset är bra. Och jag nästan dör när jag framåt slutet ser att de har rippat av scenen från Aliens där Ripley slåss mot Xenomorph-drottningen. Eller var det ett homage? Jag tror inte James Cameron känner sig ärad.

Kanske ska jag nämna åtminstone något positivt. Och det är väl pudelzombien på slutet (det är roligt!) och att receptionisten heter Miss Poopinplatz. Känn på den. Bajsarplatsen. Det är ett ord som ganska väl sammanfattar The Boneyard.

Something to say? Press here |

Apr 2

Katerina Janouch – Bedragen (2008)

Category: Book Reviews |

9789186067564_200x_bedragen_pocket Författare, sexrådgivare, föreläsare, journalist och samhällsdebattör. Så står det på Wikipedia om Katerina Janouch. Jag känner till hennes namn, men inte vad hon har gjort. Och epitetet Samhällsdebattör – är inte varenda kotte med ett Facebook-konto det numera?

Hur som helst. I boken Bedragen får vi följa fyrbarnsmamman tillika barnmorskan Cecilia och hennes relation till maken i familjen, John. Deras relation ställs på sin spets när Simon, ett okänt barn som John har med en tidigare flamma, plötsligt ringer på dörren.

Författarskapet är bra, och det växlar mellan att i detalj gestalta jobbet på förlossningen och “jobbet” hemma. Katerina är duktig på att beskriva känslor och tankar som jag tror att många kan identifiera sig med. Den dolda ilskan, irritationen och de outtalade förväntningarna som finns där på varandra som skulle lösas hur enkelt som helst om man bara pratade med varandra och var ärliga mot varandra. Relationer är det hon har velat gestalta, och även om det spetsas med lite noir-liknande mystik/drama som tyvärr lite för lättvindigt tar överhanden mot slutet, så är det just relationerna som hon lyckas gestalta otroligt bra och som också är den stora behållningen.

Tydligen är det här första boken i en serie av böcker med samma protagonister. Jag kommer nog inte att läsa dem. Men det var intressant att stifta bekantskap med Janouch’s författarskap. För till syvende och sist så är genren inte min. Fast kommer boken dimpandes ned så måste man ju läsa den – eller?

Ge henne en chans. Det var inte så illa som jag trodde.

ISBN: 978-91-86067-56-4

Something to say? Press here |

Apr 1

Toni Morrison – Solomons Sång (1977)

Category: Book Reviews |

11288129-origpic-ecd918 Jag visste inget om varken Toni Morrison eller boken Solomons Sång när jag fick den i handen för länge sedan. Men en snabb titt på Wikipedia ger dig en liten fingervisning om vad det är för artefakt på ca 350 sidor som det rör sig om:

Solomons sång, originaltitel Song of Solomon, är en roman av den amerikanska författaren Toni Morrison från 1977 (svensk översättning 1978). Boken följer Macon “Milkman” Dead III:s liv, en afroamerikansk man från Michigan, där han bodde från födseln tills han blev vuxen.

Boken vann National Books Critics Award, valdes in i Oprah Winfreys kända bokklubb och refererades till av Svenska Akademien när de gav Morrison 1993 års nobelpris i litteratur.

Boken rymmer många teman, inte bara en gestaltning av de svartas ställning i mitten av 1900-talet i USA, utan även betydelsen av sång, av namn, av familjehistorik och identitet, och givetvis av jämställdhet (eller snarare bristen på det).

Man kan tolka boken på många sätt. Morrison har ett speciellt sätt att skriva på som stundvis är poetiskt och inspirerande allegoriskt – och stundvis blir det lite väl långa utsvävningar som är jobbiga att ta till sig.

Solomons Sång är definitivt inte en bok jag hade plockat upp från rea-högen om den inte kommit och landat i mitt knä av andra orsaker. Jag är glad att jag fått stifta bekantskap med Toni Morrion’s författarskap, men jag vet inte om den sållar sig till mina favoriter. Det är inte riktigt min kopp av te. Men det är definitivt en läsvärd och bra bok, skriven av en skicklig författare.

ISBN: 91-7448-731-0

Something to say? Press here |

Mar 30

Outcast (2010)

Category: Movie Reviews |

MV5BMTk5NzAyODUxNF5BMl5BanBnXkFtZTcwNzAwNDI1NA@@._V1_SY1000_CR0,0,676,1000_AL_ Outcast kan inte ha haft någon större budget eller genomslag, men det är ändå en film som lyckas imponera. I denna brittiska/irländska rysare så börjar det med en man som ger sig ut på jakt med hjälp av keltiska krafter efter någon/något. Denna någon/något förstår vi ganska snabbt är en pojke som reser runt tillsammans med sin mamma.

Vi får ingen bakgrund, vi får inga förklaringar. Allting som händer förklarar sig längs vägen, och detalj på detalj avslöjas och vi får lära oss mer. Magi, häxkrafter och annat används i jakten och som försvar av de jagade mot jägaren. Det är det förra som är filmens stora styrka. Att vi inte skrivs på näsan utan själva får fundera lite över vad det är som händer och vad som menas med de olika meningsutbytena som sker. Vi tvingas läsa mellan raderna men får samtidigt en grafisk verklighet inpräntad på näthinnan.

Outcast är en frisk fläkt bland filmer som annars verkar gå på tomgång i hjärnkontoret där kreativiteten har gått förlorad och man hellre vill följa en given mall. Att man också utnyttjar ockulta keltiska delar är roligt (det sker inte så ofta). Det beryktade monstret, som vi får stifta bekantskap med, är heller inte så dåligt gjord som man kunde ha trott från början.

Ge den en chans.

Something to say? Press here |

Next Page »