Dec 10

Gundam Perfect Mission (2009)

Category: Movie Reviews |

Kortfilm (OVA), endast 2,5 minuter lång. Alla jävla Gundams på ett och samma ställe. Awesome. Och man fattar ingenting. Men coolt är det. Se den här.

Läs mer på ANN.

Something to say? Press here |

Dec 10

Ulf Nilsson m.fl. – Ögonblicket åt framtiden (1980)

Category: Book Reviews |

Dec 10

Gundam Frag (2009)

Category: Series Reviews |

Två 4-minutersavsnitt i CGI-stil baserade på Gundam ZZ. Se båda gratis här. Roligt extramaterial till serien, inte menat att vara mer och är inte så mycket mer.

Läs mer på ANN.

Something to say? Press here |

Dec 8

Time-Life Books – Kina (1984)

Category: Book Reviews |

Nov 26

One Punch Man (2015) + OAV

Category: Series Reviews |

One Punch Man. Saitama. Den enda snubben som behövs för att rädda världen. Han är hjälte “for fun” och det finns nog inte en latare mäniska på denna planet. Men han kan å andra sidan besegra alla sina motståndare (hur stora och monstruösa de än är) med en enda smocka.

Därav namnet på serien.

Humor, självdistansen och det faktum att det bara är 12 avsnitt  + en OAV på 6 avsnitt (+1 extra-avsnitt) är perfekt. Till skillnad från Bleach, Naruto eller One Piece som aldrig tar slut.

Jag älskar attityden i serien, och One Punch Man har med det kommit upp på min topplista över bästa animes ever. Ever.

Something to say? Press here |

Nov 26

Kill List (2011)

Category: Movie Reviews |

Nov 26

Warcraft (2016)

Category: Movie Reviews |

Nov 26

Just Before Dawn (1981)

Category: Movie Reviews |

Nov 25

Los ojos de Julia (2010)

Category: Movie Reviews |

Nov 25

Incident at Loch Ness (2004)

Category: Movie Reviews |

Nov 25

Idle Hands (1999)

Category: Movie Reviews |

Nov 25

Filmrecensioner flyttar till Letterboxd

Category: Uncategorized |

Jag har mindre och mindre tid att lägga på den här bloggen. Annat i mitt liv, som min familj, har alltid haft och kommer alltid att ha företräde. Den tiden jag hade förut att lägga på utförliga recensioner av framförallt filmer kommer jag inte längre kunna att lägga. Därför kommer jag från och med det här inlägget att skriva mina filmrecensioner endast på Letterboxd. Jag vet inte ens längre om det är någon som läser mina recensioner, så tiden jag lägger ner är kanske bara bortslösad.

Hur som helst, jag kommer fortfarande att skriva lite om de böcker jag läser (även om jag är på god väg att gå helt över till Goodreads), och serier.

Är du en av dem som läser recensionerna jag skriver här? Tycker du att du har nytta av dem? Skulle du vilja fortsätta läsa dem här? Hör av dig i sådana fall. Jag kanske ändrar mig.

Something to say? Press here |

Nov 17

Kidou Senshi Gundam: Tekketsu no Orphans (2015-2017)

Category: Series Reviews |

Jag är svag för Gundam. Det är fantastiska modeller att bygga, och ända sedan jag fick min första Gundam (som egentligen bara var en plastbit – inget byggbart) när jag var alldeles för liten så har jag alltid varit fascinerad av dessa stora meccha-robotar. Designen på dem är för det mesta helt fantastisk.

Även om animen från tidigt 80-tal inte riktigt håller måttet idag, så kom det ett par bra Gundam-serier under 2000-talet. Gundam Seed och Gundam Seed Destiny bland annat.

Så det var kul när det äntligen kom lite nytt och fräscht. Mobile Suit Gundam – Iron-Blooded Orphan är ett mycket trevligt tillskott till universumet, där det är föräldralösa, lösdrivande barn som får spela huvudrollen i ett politiskt krig. Storyn är som vanligt lite svår att gräva sig in i, och egenskaperna hos organisationerna som slåss mot varandra växer så sakta fram. Från att gå från ganska svårförståeliga och helt ärligt ganska oengagerande första avsnitt, så fastnar karaktärerna till slut och så gör även engagemanget hos mig. När vi när avsnitt 40 (av 50) så är det på topp, och avslutas i ett slags anti-klimax – men resan dit har varit värd besväret. Det blir kanske lite väl melodramatiskt ibland, men vilken anime är inte så?

Mobile Suit Gundam: Iron-Blooded Orphans är lätt värt att se. Ge det en chans!

Something to say? Press here |

Nov 3

Hotel (2004)

Category: Movie Reviews |

Så vacker. Cinematografin i Hotel är helt fantastisk. Allt är minutiöst planerat och filmat. Ljudbilden, färger, kompositioner, de långa, utdragna scenerna får mig hela tiden att tänka på David Lynch och den olustighet han lyckas skapa av det okända. Det är precis det som händer i Hotel av Jessica Hausner.

“When Irene gets a job as a hotel maid she soon finds out that the previous girl disappeared in mysterious circumstances.”

Man kan se Hotel på två sätt. Antingen gå på autopilot och låta dig förväntas bli matad av vad filmen ger dig, alltså skriven på näsan som i de flesta filmer idag. Då kommer du nog inte tycka om den. För det händer inte mycket i Hotel.

Men om du istället låter din fantasi flöda och börjar fundera lite kring vad som faktiskt händer, vad Irene ser, vad hon tänker, vad de övriga stödjande karaktärerna gör och ser – ja, då börjar det hända saker. Och det börjar bli riktigt läskigt.

Stämningen och atmosfären man lyckats fånga här är helt otrolig, och jag är imponerad över verket som helhet. En olustkänsla växer i mig ju längre jag tittar på den, och även om inga svar blir serverade så blir min fantasi matad – och lämnar mig med mardrömslika funderingar som är fantastiska att ha med sig.

Something to say? Press here |

Nov 3

Grabbers (2012)

Category: Movie Reviews |

Grabbers. En irländsk skräckkomedi. Och vad kan man vänta sig av irländare? Jo, en jävla massa fylla. Och det är precis vad du får här. På en liten ö nånstans där runt Irland så landar något från rymden. Visar sig vara några gigantiska jävla facehuggers/bläckfiskliknande saker som är ute efter mänskligt blod (och vatten).

Invånarna kommer på ett sätt att skydda sig – genom att supa sig jävligt fulla. Varför är det ett skydd? Jo, för alkoholen i blodet förgiftar de här små bestarna och de vill inte ha “smittad mat”. Clever.

I vilken som helst vanlig skräckfilm som följer standardmallen så hade det här varit momentet som man kommit på mot slutet och använt som hemligt vapen mot ondskan. Men här är spriten näst intill huvudpersonen. Det är det som gör det så fantastiskt. Man vågar driva med både genren och irländares dryckesvanor (som säkert är mer än bara hörsägen. Jag lovar).

Grabbers fick mig att skratta. Och inte på det taffliga sättet som många parodier är gjorda på. Det var riktig komedi, och riktigt bra gjorda monster. Det “blodiga” var riktigt blodigt. Det roliga var riktigt roligt.

Grabbers är ett guldkorn som legat gömd och som inte många har sett. Missa den inte!

Something to say? Press here |

Nov 3

Excision (2012)

Category: Movie Reviews |

“A disturbed and delusional high school student with aspirations of a career in medicine goes to extremes to earn the approval of her controlling mother.”

Excision öppnar imponerande med en surrealistisk, blodig sekvens. Sedan börjar det “normala” livet och vi får följa en tonåringstjej med… ja, vad ska vi säga, lite antisocialt beteende. Det kulminerar mot slutet när hon ska rädda sin syrra, och hitta något sätt att “överleva” sin mamma.

Jag vet inte vad jag tycker om det hela när eftertexterna rullar. Dels uppskattar jag Richard Bates Jr.’s försök att göra något annorlunda. Jag uppskattar att han vågar ta ut svängarna, ta upp tabubelagda ämnen, och svänga handlingen mot något som inte är så förutsägbart.

Å andra sidan luktar det lite för mycket sensationssökande. Det är kul att se Ray Wise (hej Leland Palmer!) och Traci Lords, men det räcker inte för att dra över mig till den helt positiva sidan. Lite för osammanhängande fast med stundvis fantastiskt foto blir på det hela inte ett jättebra resultat. Det är inget fel att vara osammanhängande, men det väcks varken några starka känslor eller funderingar kring syfte hos mig, så det blir mer eller mindre bara “konstig för att vara konstig”.

 

Something to say? Press here |

Nov 3

Blade Runner 2049 (2017)

Category: Movie Reviews |

Såhär är det. Blade Runner är kickass. Jag och Rickard passade på att se Blade Runner 2049 på bio. Den var värd att se på bio. Ljudet var magnifikt. Det visuella var från en annan värld. Jag kom tillbaka till cyberpunken med besked. Det var en fantastisk upplevelse.

Men. Är det verkligen en bra film? Jag vet inte vad jag tycker.  Jag var oerhört lättköpt av den stora skärmen och det fantastiska ljudet. Ryan Gosling verkar alla hysa något form av agg mot, men det förstår jag inte. Jag tyckte han gjorde ett bra jobb i sin roll här. Harrison Ford var mer onödig. Kanske hela filmen är onödig egentligen. Men, hur sjukt coolt är det inte att ha Rachel återskapad till näst intill en exakt kopia, såhär 35 år senare? Det var sjukt imponerande.

Jared Leto spelade en spännande karaktär som gärna hade fått tagit lite mer plats. Men då skulle något annat behövt ryka, för filmen är redan som den är idag för lång (närmare 3 timmar). Det finns väldigt många långa passager som med fördel hade kunnat klippts ner. De tillförde inte så mycket stämning som andra regissörer brukar kunna åstadkomma med utdragna scener.

Av skådespelarensemblen så blev jag överraskat besviken av Robin Wright. Hon är helt makalös i House of Cards, och gör sig fantastiskt bra där. Men i den här rollen, speciellt i de scener då hon är lite uppjagad, så känns utförandet helt off. Det förstör illusionen. Vet inte om det är skådespeleriet i sig eller regisserandet, men något är det som skapar en dissonans som skaver.

Hur som helst så var Blade Runner 2049 definitivt värd att se på bio. Och jag är svag för cyberpunk. Så den får ett högt betyg. Men den kan tyvärr inte mäta sig med originalet.

Something to say? Press here |

Oct 31

Husk (2011)

Category: Movie Reviews |

Husk är tydligen en remake av en film från 1988 som heter Scarecrows. Har inte sett Scarecrows, så kan inte säga så mycket om det.

“A group of friends stranded near a desolate cornfield find shelter in an old farmhouse, though they soon discover the dwelling is the center of a supernatural ritual.”

Det börjar mer eller mindre som din genomsnittliga mid-western-USA-slasher á la Children of the Corn. Och inte helt otippat så börjar det med att våra ungdomar (som alltid) råkar ut för en olycka genom att köra på en kråka mitt ute i ödemarken vid ett stort majsfält.

Enter the standard skräck-tropes vad gäller övergivna hus ute på vishan, majsfält, fågelskrämmor och barn och du har en ganska schysst mix av traditionell skräckfilm. Men det lyfter tyvärr aldrig. Det är något som är speciellt med filmen, och det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Det kan vara att karaktärerna inte precis beter sig så som man förväntar sig att de ska göra. Det kan också ha att göra med hela zombie-grejen. Att man sedan dumförklarar tittaren och måste överförklara en hel del av händelserna samt klistra på en övertydlig bakgrundshistoria känns lite väl lamt.

Men hey, vad gör det när du har ett gäng mordlystna fågelskrämmor att spana på.

Husk var ett schysst försök, men den hamnar inte i min hall of fame. Tyvärr.

Something to say? Press here |

Oct 31

Housebound (2014)

Category: Movie Reviews |

Nya Zeeland kan faktiskt göra bra skräckkomedier. Housebound är ett bevis på det.

“A young woman is forced to return to her childhood home after being placed under house arrest, where she suspects that something evil may be lurking.”

Från början väcks en ganska stor avsky mot vår protagonist som är allt annat än sympatisk. Det fina är att det knappt vänder genom filmens gång. Hon fortsätter att vara en ganska hemsk person, trots det som sker – från början till slut. Varva det här med en mörk (väldigt mörk) nyans av humor och lite spökerier med blodiga inslag, och helt fantastiskt skådespel i de supportande rollerna och du har en riktigt schysst (och rolig) skräckfilm som knappat kommer skrämma slag på dig (well, kanske vid några väl valda tillfällen) men som i alla fall kommer servera dig underhållning du kan leva på ett tag. Slagkraftig humor blandad med spökerier. Det blir en riktigt bra mix.

Jag gillade Housebound. Blev positivt överraskad. Det här är en keeper.

Something to say? Press here |

Oct 31

Hausu (1977)

Category: Movie Reviews |

“A schoolgirl and six of her classmates travel to her aunt’s country home, which tries to devour the girls in bizarre ways.” 

Hausu, också känd som House, har blivit en kultklassiker av stora mått. Det är ett verk av Nobuhiko Ôbayashi som framförallt är känd för att göra japanska reklamfilmer. Och det märks i filmen. Det stilistiska språket är väldigt speciellt, och även våra protagonister – Angel, Kungfu, Fanta, Melody, Gorgeous, Makku mfl har både fått sina namn och sina egenskaper så otroligt platta att det blir ett intressant fenomen istället för en brist på fantasi.

Filmen är stundtals plojig, stundtals skrämmande men mest av allt är den Alice-i-Underlandet-konstig. Även sett med ett japanskt filter för ögonen.

Jag tycker inte att man ska gå miste om att se filmen, även om den kanske inte platsar i familjemysstunden på fredagskvällen. En sak är i alla fall säker – du kommer inte glömma den efter att du sett den.

Something to say? Press here |

Oct 20

Honeymoon (2014)

Category: Movie Reviews |

Leigh Janiak gör sin regissörsdebut med Honeymoon, och vilken debut det är sen. Det nygifta paret ska fira sin smekmånad ute i en stuga i skogen som tillhör tjejens föräldrar. En natt vaknar maken upp och upptäcker att frun har vandrat in i skogen, helt naken. Fler mystiska saker händer, och han börjar känna mer och mer att han inte känner igen sin nyblivna fru.

Man lyckas på ett oerhört effektivt sätt bygga upp en obehaglig stämning, en stämning som man säkerligen kan identifiera sig med om man har varit i ett förhållande som håller på att gå åt helvete. Bara det att det är mer som står på spel här än ett breakup. Det eskalerar mot slutet (såklart) och blir något avskyvärt gore-igt med scener som etsar sig fast på näthinnan. Men det är inte däri filmens styrka ligger. Styrkan ligger i dynamiken mellan protagonisterna, och den frustration som så bra gestaltas – frustrationen av att inte nå fram till sin partner, att upptäcka de hemligheter (bit för bit) som den man älskar har gömt (och glömt?) undan.

Till och med slutscenerna lyckas man med väldigt bra, och även om det inte är världens bästa skådespelare som är med och deltar här, så kapar man hem spelet ändå med det skickligt skrivna manuset som fångar mig från början och håller kvar mig till slutet.

Rekommenderas starkt.

Something to say? Press here |

Oct 15

Home Movie (2008)

Category: Movie Reviews |

Home Movie är Christopher Denham’s debutfilm som regissör. Och Denham gör det bra. Det är helt filmad i mockumentary-stil, där vi får följa “hemmafilmerna” hos en familj som bor ute på landet nånstans i nordöstra USA; mannen, frugan och två barn. Två barn som inte säger ett knyst men som successivt beter sig mer och mer underligt och våldsamt. Till slut så är även föräldrarnas liv i fara.

Jag tycker man lyckas fånga den här konstiga känslan som skulle infinna sig om man blev rädd för sitt/sina egna barn. Stämningen byggs på successivt, och den pajasaktiga pappan som till slut tappar allt hopp och mod är väldigt bra gestaltat. Mockumentaries har vi ju sett miljoner av, och även om den här har några år på nacken så tycker jag den levererar fortfarande, såhär ca ett decennie senare. I och med att man har varit exponerad för såna här filmer ganska länge så bjuds man kanske inte på några större överraskningar, men spänningen gör att man hålls kvar och håller intresset uppe. Att det ska gå åt helvete är givet från början.

Lägg en kik på Home Movie. Det är den värd. Och du – håll koll på dina barn.

Something to say? Press here |

Oct 15

Haze (2005)

Category: Movie Reviews |

Haze är en kort (49 minuter) japansk skräckfilm av Shin’ya Tsukamoto som inte alls föll mig i smaken. Plot:

“A man wakes up to find himself locked in a cramped concrete maze of corridors, in which he can barely move. He doesn’t remember why he is there or how he got there. He has a terrible stomach injury and is slowly bleeding to death.”
Tyvärr är det för mörkt (bokstavligt talat), för mycket inzoomat på händer, ansikten, ögon etc för att man ska hänga med utan att börja må illa. Jag brukar inte vara känslig för sådant – jag kan oftast till och med uppskatta det. Men här blev det mest irriterande och rörigt, det förstörd upplevelsen. Inte för att det är menat att man ska njuta av en karaktärs plågor, men just cinematografin var för trist.
Det blir lite typiskt japanskt överdramatiskt och blodigt (med effekter under all kritik) framåt slutet, då vi åtminstone får någon form av slut. Det lämnar lite för tolkning, och analys av filmen kan säkert göras på många ledder. Men tyvärr är det här inget som fastnar hos mig. Japan har klämt ur sig mycket bättre verk än det här.

 

Something to say? Press here |

Oct 15

Haunter (2013)

Category: Movie Reviews |

Vinzenco Natali vet hur man gör film. Förutom The Cube, Cypher och lite annat smått och gott som lätt klassas in bland filmer man aldrig kommer att glömma, så har vi nu även Haunter. Det är utan tvekan såhär som en bra spökhistoria ska berättas. Bit efter bit uppdagas sanningen, och vi får följa det mesta från perspektivet från vår tonårsprotagonist som på något märkligt sätt upplever samma dag, igen och igen. Likt Groundhog Day.

Spänningen blir uppbyggd helt fantastiskt, och att man väljer att inte ha så många jump scares utan förlita sig mer på att skapa en mystisk och spänd atmosfär är något jag älskar. En ytterligare 10-poängare är castingen av Stephen McHattie som antagonist. Det är klockrent. Av någon anledning känns det som att inspiration till just den grejen hämtades från Burnt Offerings. Och de lyckas, till 200%, att komma upp i samma klass – om inte mer.

Haunter gör allting rätt, och kommer sent att glömmas. Missa den inte. Spökhistorier blir inte så mycket bättre berättade än så här. Hatten av för Natali.

Something to say? Press here |

Oct 7

Gin gwai (2002)

Category: Movie Reviews |

År 2010 så såg jag The Eye, som var en amerikansk remake av den kinesiska (well, faktiskt Hong Kong) skräckfilmen Gin gwai. Jag trodde att originalet skulle vara mycket bättre, i alla fall med att förmedla en atmosfär som skulle sätta spår i mig.

Så fel jag hade. För en gångs skull så är en amerikansk remake (av en skräckis) bättre än ett asiatiskt original.

Tagline för filmen lovar “It will scare the wits out of you. A classic!” Men nej. Det gör den inte. Filmen är tafflig och kanske lyckas skapa några få stunder av rysningar i början när vår protagonist för första gången stöter på vår lieman. Jag vet inte om det är soundtracket som stör mig mest eller om det är spökscenerna mot slutet som är lite för mycket skriv-tittaren-på-näsan.

Hur som helst så levererar den inte fullt ut, och jag blir inte annat än besviken. Kanske sätter jag kraven för högt också. Japaner har en förmåga att leverera skräck av högsta klass. Men så är då inte fallet för deras asiatiska grannar längre västerut. Det kan vara kulturellt också, men jag skriver ju det här med mina ögon och med mina åsikter som utgångspunkt.

Tyvärr, se hellre versionen med Jessica Alba.

Something to say? Press here |

Oct 7

Ghostwatch (1992)

Category: Movie Reviews |

Michael Parkinson har aldrig gjort en bättre insats än den i Ghostwatch, som var decennie före Paranormal Activity med att visa “riktiga” spöken fångade på övervakningskameror. Man har gjort som en “riktig” show där man skulle följa en reporter som är inne i ett hus där en familj påstår sig vara drabbade av en poltergeist.

Samtidigt som man växlar mellan studion där folk får ringa in och berätta om sina paranormala upplevelser så har vi även en “professor” som analyserar vad hon ser hos den här familjen där reportern är på besök. Givetvis går saker åt helvete och folk börjar få panik och dö. Typ.

Tydligen var det här the shit när det kom och skapade en tittarstorm. Folk trodde att det var på riktigt och ringde faktiskt in. Det är också väldigt bra gjort. Den konservativa, återhållsamma brittiska stilen gör sig perfekt i en miljö där man annars har skrävlande, skrikande amerikansk attityd.

I like it. Hatten av för ett väl genomfört “specialprogram” som visar sig vara en av de bättre mockumentaries jag har sett. Kanske inte så läskig, men nog så välgjord. Mycket tack vare att Parkinson spelar sig själv och är ett fundament av trovärdighet mitt i all ploj.

Something to say? Press here |

Sep 23

It (2017)

Category: Movie Reviews |

Okej. Alla haters kan redan nu sluta läsa. För jag kommer inte övertyga er ändå.

Jag var väldigt skeptisk till en ny filmatisering av Det. Novellen är underbar. Den första bok av King som jag läste och som säkert är ett av de stora skälen till att jag är så förtjust i genren fortfarande idag. Jag var alldeles för ung när jag läste den, och hade stora problem att sova om nätterna. Jag ville läsa, men vågade inte läsa. Jag läste ändå och ångrade mig efteråt när jag låg där i sängen rädd för att Pennywise skulle visa sig.

Nåja. Filmen som kom sedan gjorde inte saken lättare. Jag var fortfarande i en ålder där Tim Curry lyckades skrämma skiten i mig i sin clown-outfit. Jag älskar den gamla originalfilmen. Det enda som var taffligt var slutet, där istället för sköldpaddan och det stora universumet så fick vi en megaspindel vars animatronik inte alls var speciellt bra gjord.

Så kom 2017 och “vår” Bill Skarsgård gestaltar Pennywise. Det här är bara första delen av hela storyn (vilket var fallet i originalet också), så vi får bara se The Losers Club när de var små och deras första möte med Det.

Men vilket jävla möte det är. Trots lite för mycket användande av jump scares och annan klyschig post-2010-skräckfilmseffekter så dras jag in i filmen och tycker att Pennywise är läskigare än någonsin. Bill gör ett jävla bra jobb med att vara läskig. Tim Curry hade sin grej, och visst – han var läskig. Men det bleknar i jämförelsen med Bills insats (kanske lite medhjälpt av dagens teknologi också).

Ljudbilden, skådespelarna (både barnen och Bill) samt det faktum att de hållt sig ganska trogna boken och fått med ytterligare saker som man inte tog med i originalet gör det hela till en ruskigt bra upplevelse. Det enda som tar ned den är att jag gjorde misstaget att se den på bio. Att folk – speciellt i raden framför en själv – inte har vett nog att stoppa undan mobiltelefonerna är fan i mig ett mysterium. Det är inte roligt att bli bländad i ansiktet av en vit LCD-skärm mitt under filmens gång. Några knack på axeln på damen framför mig och en stilla förfrågan om hon kunde sluta blända mig med telefonen och vi var på rätt köl igen. Men det hjälper inte att stilla irritationen som redan uppstått.

Suck. Jag blir påmind varför jag inte går på bio så ofta.

Tillbaka till filmen. Till och med King själv har sagt att han blev överraskad över hur bra den blev till slut, och jag kan bara hålla med honom. Jag vet inte om kapitel 2 är bekräftad att göras, håller på att göras eller om det hänger löst i luften. Men jag hoppas verkligen att det blir av. För det här var för jävla bra.

We all float down here…

Something to say? Press here |

Sep 23

Funny Games (1997)

Category: Movie Reviews |

Michael Haneke är en talangfull jävel. Jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjort när jag såg Funny Games . Inte i vuxen, avtrubbad ålder. (Notera att det finns en remake från 2007, av samma regissör, men med Naomi Watts och Tim Roth i huvudrollerna. Den har jag inte sett, men kommer nog göra det).

Story:

Two violent young men take a mother, father, and son hostage in their vacation cabin and force them to play sadistic “games” with one another for their own amusement.

Våra antagonister här, Paul och Peter, är så artiga och ser så fromma ut att man har svårt att koppla ihop våldet och tortyren de utför med deras välartade och annars klanderfria beteende. Det uppstår en dissonans. Att man väljer att vid ett fåtal tillfällen bryta fjärde väggen och – faktiskt – ställa dig som tittare mot väggen (samt att även nyttja fjärrkontrollen på ett… intressant sätt) är otroligt effektfullt. Att Funny Games är allt annat än Funny är bara början på det statement som Haneke gör med filmen. Budskapet om hur vi är avtrubbade av våld i filmer och har svårt att relatera till det som sker på skärmen (och som faktiskt också tyvärr sker i verkligheten, varje dag) är slående. Det är inte ofta en film lyckas framkalla riktigt obehag. Här lyckas man med otroligt små medel.

Hanekes inställning till film som endast underhållning, och speciellt att använda våld som ett ändamål för nöje är ganska känd. Funny Games är ett mästerverk som inte får missas. Att det är på tyska gör inte saken sämre. Det känns inte lika avlägset som om det hade varit på engelska, vilket 99% av alla andra skräckfilmer som jag konsumerar har som språk. Här konfronteras du med våldet och du tvingas känna något och tvingas ta ställning.

Jag älskar det. Full pott!

Something to say? Press here |

Sep 23

Dean Koontz – Himlen är nära (2003)

Category: Book Reviews |

Originaltitel:One Door Away From Heaven.

ISBN: 9171338896

I det här “mastodontverket” på dryga 600 sidor så får vi möta flera människors vars öden vävs samman. Bland annat en liten pojke på flykt (som ruvar på en hemlighet), en handikappad flicka med psykotisk mor och en bioetiker (eller rättare sagt mördare) till far, och en föredetta alkoholiserad kvinna i nära 30-årsåldern. I princip handlar det om den handikappade flickan Leilani ska kunna komma undan sin mordiska far, och lägg till lite utomjordingar och andra konspirationsteorier och du har boken mer eller mindre i ett nötskal.

Tyvärr blir jag aldrig riktigt hänförd. Koontz är skarp när det kommer till humorn, som han gör så bra i sina böcker om Odd Thomas. Men här, där han rör sig i ett landskap som King behärskar gudomligt, så går det inte komma undan det faktum att Koontz inte lyckas riktigt lika bra.  Det är lite för långa passager med allusioner, med känsloyttringar och tankegångar som är tänkt att involvera dig som läsare men som tyvärr pågår lite för långt och blir tröttsamma. Det är en befrielse när man väl får lite dialog att hänga upp sig på.

Berättelsen i sig är viktig. Koontz gör ett riktigt bra inlägg i debatten om bioetik och dess förkastlighet. Antagonisten Preston Maddoc framställs som en livsfarlig psykopat, och hans sinne är verkligen trasigt. Något som kan nog stämma med alla som tycker att bioetik har något existensberättigande alls. Så boken är viktig. Men den hamnar inte bland mina favoriter, tyvärr.

Something to say? Press here |

Sep 21

Frozen (2010)

Category: Movie Reviews |

Okej, idén till Frozen är inte alls bra. Tjej hänger med sin kille och killes kompis upp i bergen. De mutar sig in i liften för de är för snåla för att köpa liftkort. De hoppar på liften på kvällen när alla andra har åkt och de ska till att stänga av liften. De fastnar. Långt ner till marken. Vargar i närheten. Ska de svälta ihjäl, hoppa och bryta benen, eller leka American Ninja och klättra längs vajrar?

Visst, det finns spänning i vissa segment men i stort är det bara en lång väntan på vem som ska dö först. Allt douchebaggery som utmålas hos en av killarna gör inte att sympatin växer sig stark heller.

Problemet med Frozen ligger mycket i att den är meningslös. Varför skulle de bestämt åka vid det här dåliga läget? Kunde de inte bara fundera och överlägga lösningar istället för att kasta sig mot sin egen undergång? Varför lyssnar de inte bara på varandra och varför måste de vara skitstövlar och kasta skuld på varandra? Grundproblemet är att själva situationen är så löjlig att det inte går att ta på allvar. Där Jaws (eller kanske ännu hellre Open Water) i alla fall hade ett reellt hot (nåja…), så har vi här en situation som är som bäst endast makaber. Och vad var grejen med vargarna? Come on. Det var inte nödvändigt.

Om jag ska välja så ser jag nog hellre den populära, animerade barnfilmen Frozen istället (som jag inte tagit mig igenom ännu – jag är väl sist i världen).

Something to say? Press here |

Next Page »